Bleeding Edge, Thomas Pynchon, Bonniers

Ett sätt att beskriva Thomas Pynchons roman Bleeding Edge är som en deckare om attacken mot World Trade Center. Maxine heter kvinnan som intar rollen som förslagen privatdetektiv i en cynisk värld. En av märkligheterna är att romanen skildrar ett relativt närstående förflutet som något för länge sedan försvunnet. De ständiga referenserna till dåtida populärkultur och tekniska innovationer som var anmärkningsvärda 2001 förstärker känslan av nostalgi. Du skrattar gott åt ironin, men tänk på att skämten kan vara på din bekostnad.

Ett annat sätt att beskriva denna överlastade roman är att den på ett storslaget sätt skildrar staden New York, samtidigt som det handlar om internet och dess bakgårdar. Infallen sprudlar, och FBI pekas ut som stor fiende. Paranoian hinner tyvärr inte riktigt få fäste, och Pynchon skriver om 9/11 förvånansvärt distanserat och nästan avmätt. Å andra sidan passar deckarens tuffa jargong som handen i baseballhandsken. Här finns gott om skönhet, skärpa och humor i det mångordiga flödet, samt ett oförglömligt persongalleri, med personer som rör sig fritt mellan de levandes och de dödas värld. Precis som det gärna får vara i fiktionens värld.

(Också publicerad i Vi 7/2015)

Ivan Iljitjs död, Leo Tolstoj, Modernista

Min första kontakt med de ryska 1800-talsromanerna var i tv-programmet ”Skål”, där Sam (Ted Danson) skulle imponera på Diane (Shelley Long) genom att läsa Tolstojs roman Krig och fred. För att bevisa att hon hade fel när hon kallade honom dum. Givetvis misslyckades han läsa de drygt tusen sidorna.

Fast nä, min första kontakt var nog något tidigare, i något annat amerikanskt sammanhang. Så jag hade själv försökt läsa Krig och fred, men tog mig som tonåring i alla fall igenom Anna Karenina, alla tre delarna, mest för att vi råkade ha den hemma. För de amerikanska filmerna och tv-serierna lärde mig att de ryska 1800-talsförfattarna var det bästa som fanns att tillgå, något som också visar sig när de har litteraturenkäter, där Tolstoy och Dostoevsky är de enda icke-engelskspråkiga författarna som brukar slå sig in på topplistorna.

Nu ger Modernista ut den korta romanen (långa novellen) Ivan Iljitjs död av Leo Tolstoj, i Bengt Jangfeldts egenhändigt reviderade översättning från 1974. På twitter kallar Einar Askestad, en av svensk samtids bästa novellförfattare, denna för världens bästa novell. Fast det är en grannlaga uppgift att bedöma och värdera sådant. Kleists ”Michael Kohlhaas” är till exempel svår att förbigå.

Romanen börjar med döden. 45-årige Ivan Iljitj, ledamot av domstolen dör, och Tolstoj är angelägen att visa att man är sig själv närmast i sådana situationer. Han är kanske ingen renodlad streber, mer någon med obetydliga ambitioner som anpassat sig och unnats av lyckosamma omständigheter och därmed fått en trivsam framgångsväg. Dödsorsaken är något så ovanligt som ett blåmärke, åsamkat av ett ödesdigert fall när han hänger upp gardiner. Det utvecklas till magproblem av allt värre art.

En bra författare sysslar med det halvkvädna, vet när hen ska sätta punkt. Här finns det gott om antydningar som pekar ut spännande utvägar, utan att vi får något skrivet på näsan. Berättarrösten är bitsk när den gör sina utfall mot falskheten och hyckleriet. För Ivans liv må te sig lyckosamt på utsidan, men han leds vid sin fru, och barnen vill inte heller veta av honom. Hustrun i sin tur ställs inför ett dilemma med den dödssjuke maken: ”ju mer hon tyckte synd om sig själv, desto mer hatade hon sin man. Hon började önska att han skulle dö, men detta kunde hon inte önska, eftersom de då inte skulle få någon lön mer. Och detta gjorde henne ännu mer irriterad på honom. Hon ansåg sig fruktansvärt olycklig, eftersom inte ens hans död kunde rädda henne, och hon blev irriterad, dolde detta, och denna dolda irritation förstärkte hans irritation.” Vi får också se att den som ägnat sitt liv åt att förlita sig på andra till slut blir ensam, mycket ensam.

Satiren gisslar också de som imponeras av rikedomen, de som svassar omkring glansen och ytan. Tolstoj har skrivit en satir också över människans osäkerhet i sociala situationer. Vi är alltid på kant med tillvaron. Och är inte omgivningens reaktion mänsklig: hur beter vi oss själva när vi ställs inför anhörigas död? Det är det ena spåret. Det andra är förstås dödsångesten. Ivan skriker sig bokstavligt till döds, när han de tre sista dagarna inte kan avhålla sig från ett fasansfullt vrål som går genom flera stängda dörrar. Författarens inlevelse i dödsångesten är påtaglig och besvärande.

För vad är döden? Enligt Tolstoj en dubbel smärta. Den fysiska och den psykiska. Han lär oss att konfrontera vår egen dödsångest. Hans lilla roman illustrerar samma indignation som Dylan Thomas dikt ”Do not go gentle into that good night”, om poetens döende far som uppmanas: ”Rage, rage against the dying of the light.” Samma ilskna vrål som Ivan ger efter för. Till sist besegrar han ändå döden.

Ska man läsa Tolstojs roman 2015? Ja, det tycker jag. Inte minst för att den visar hur mycket 1800-talsförfattarna har att lära oss om människans psykologi. Men, invänder du, människan var ju annorlunda då … Inte alls: i grunden beskriver han exakt samma strukturer och mekanismer som dikterar vår moderna tillvaro. Det han bidrar med blir då något mer än en hantverksskicklighet, något obeskrivbart som måste härledas till det metafysiska. Bra litteratur är ju övernaturlig – magisk. Religiös? Ja, jag tvekar inte att säga det, och jag kräver faktiskt varken mer eller mindre av den litteratur som ska beröra mig, att den ska äga dessa religiösa dimensioner. Förlåt om det låter flummigt, men jag tycker att det är motsatsen till flummighet.   

Jag önskar att någon hade upplyst mig om att det fanns alternativ till de tunga Tolstoj-verken när jag var ung. Detsamma gäller för Dostojevskij, där jag gång på gång gick bet med de symfoniska verken Brott och straff, Idioten, Bröderna Karamazov. Det hade varit lämpligare för novisen att ta sig an ouvertyrerna Dubbelgångare, Spelaren, eller allra helst Anteckningar från källarhålet. För om det är meningen att det ska bli så ska novisen hitta fram till de stora verken så småningom, men de skrämmer nog bort de flesta som gör försöket.

Lyrikvännen

I nya numret av Lyrikvännen (4/15) skriver Lotta Lotass om Shelleys sonett ”Ozymandias”, en dikt som det är lönt att lära sig utantill. Hon gör det i en text om arkeologi, om engelsmännens stöld av statyn av Ramses II, upphovet till Shelleys och vännen Horace Smiths sonetter om faraon med regentnamnet Usermaatre / Ozymandias, och i förlängningen om Napoleon och om maktens generella förgänglighet.

Det är arkeologin som är temat för numret, med några mer eller mindre inspirerande redogörelser för egna erfarenheter i ämnet. Det blir lätt spretigt, med exempel som ger ett lite godtyckligt intryck. Men Tuija Nieminen Kristoffersson citerar tacknämligt ur Auden, även om hon är för snål med kommateringen: ”Knowledge may have its purposes[,] / but guessing is always / more fun than knowing.”

Maria Küchen läser en triptyk av Tranströmer, och frilägger dess paradoxer eller kanske snarare dess kontaktytor mellan de skenbara motsättningarna. Så finns nu som standard en kritikdel, med sex recensioner av nyutkomna diktsamlingar. I viss mån är dessa recensioner lite svalt skrivna, där kritiken är så försynt och förstående att jag undrar om det riktigt är vad poesin behöver, denna kanske lite väl vänskapliga attityd. Då blir namnet, Lyrikvänen, något av en provokation. Av de sex böckerna har jag läst fyra, och jag måste säga att just den här gången kunde silkesvantarna ha åkt av några gånger.

Provins eller koloni?

Om Norrland uppfyller kriterierna för en provins (därav underrubriken till Provins: Norrländsk litterär tidskrift) är Kiruna mer att betrakta som en koloni. Senaste numret (2/2015) fokuserar på just Kiruna, mer utifrån en historisk aspekt än den nuförtiden aktuella omflyttningen av centrum till en ny stadskärna.

I Kiruna bodde Luleåfödda Kerstin Bergström, som dog förra året, och som här får en rejäl genomlysning, med egna dikter och en essä samt texter om denna möjligen orättvist förbisedda författaren. Under sin levnad var hon skygg och det kan ha bidragit till att hon aldrig fick något genomslag: exempelvis var hon vad jag vet aldrig med i babel. Men Erik Jonssons fina text om henne lockar mig att leta fram något av denna författare.

Stig Larsson gör ett tappert försök i serien ”Omläsningen” att ge sig på bilden av Kiruna i Åsa Larssons Solstorm, men är föga förvånande mer intresserad av de egna storysarna om barndomens Kiruna, och rivaliteten Skellefteå-Umeå. Man förlåter honom, eftersom han säger så vettiga saker ändå om det norrländska kynnet, om Umeås klassförakt. Som kompensation läser Andrés Stoopendaal om Nyår, men det är en för kort text för att kunna säga de vettiga sakerna om romanen som den skulle behöva göra. I stället nöjer den sig med några suggestiva ansatser, som de könstvetydiga antydningarna i romanen.  

Om Mikael Berglund inte får något debutantpris för sin roman Ett föremåls berättelse om obesvar är det något allvarligt fel på Sverige. Här har han skrivit en novell, liksom en annan läsvärd debutant, Elin Tamm, vars debut Och jag lät mig vältas är bra på ett mer konventionellt sätt. Två praktexempel på att det är i Norrland det händer mest spännande saker i samtida svensk litteratur.

Något jag verkligen ser fram mot nu är David Väyrynens kommande Lapplandsbok, efter de 28 korta smakproven som publiceras i tidskriften: ”En gäst som besökte Palon Johan i skogarna frågade: ’Vad kan man egentligen berätta om dessa enahanda trakter?’ Han svarade till gästen: ’Här kanske inte finns så mycket historia, men desto mer plats.’” Humorn är dråplig, burdus, och hjärtlig på ett vis man nog måste vara norrlänning för att förstå att uppskatta.  

Kritik vs debatt

Nya numret av Vagant (2/2015) överger sin recensionsavdelning för en utökad debattavdelning. Å andra sidan finns Arne Borges långa, ambitiösa men utifrån sina förutsättningar ”misslyckade” recension av Fredrik Nybergs tre senaste böcker, Att bli ved del I, II och III. Det är en typ av recension som endast tidskriften kan kosta på sig, och som kanske av egen kraft kompenserar bristen på övriga recensioner. Men jag är ambivalent: det är tidskriftens privilegium med längre recensioner, och kanske det kvantitativa i format kan ställas mot det kvalitativa i urvalet, med ännu färre men ännu längre recensioner? Det förutsätter å andra sidan att dagstidningarna ger mer utrymme åt sina korta recensioner. Så ser det ju inte ut.

Debattavdelningen håller på att utveckla sig till det jag ser fram emot mest i Vagant. Ända sedan nr 2/2014 har det förts en högintensiv debatt kring Knut Hamsun, utifrån Tore Rems bok Knut Hamsun. Reisen til Hitler. Trots allt en värdigare debatt än de svenska debatter som fått mest uppmärksamhet på senare år: måste kulturen vara vänster? … kulturmannens vara eller icke vara … ska konst läsas politiskt eller estetiskt? Här går Rem själv hårt åt Sigrid Combüchen, som i förra numret skrev sitt inlägg: det var enastående skrivet (av Combüchen, som är en av riktigt få svenska författare vars stil är avundsvärd), och även om de egentligen inte står så långt ifrån varandra blir debatten gnistrande och livfull. Kanske därför att det inte går att försvara Hamsun – och just därför!

I numret finns också en fin essä av Joni Hyvönen, som går igenom Mara Lees författarskap. Han skriver kritiskt i bästa mening, genom att inte blunda för bristerna i Lees schematiska romaner. I stället utgår han från bristerna i sin analys, och det är lätt att hålla med honom: jag är fullt på det klara att det Lee håller på med är fruktbart och ett tillskott till svensk samtidsprosa, att hennes romaner bidrar till att göra den mindre fadd. Samtidigt som det sker med en del tvivelaktiga metoder.

Samt inte minst en essä av Anne Helene Guddal, om öppningen av koncentrationslägren vid krigsslutet 1945. Bilderna därifrån är verkligen vidriga, och ledsagas av helt mörka kvadrater och rektanglar med de ohyggliga orden skrivna i vit text: Bergen-Belsen, Buchenwald, Dachau, och en nedräkning av förbrytarna: Göring, Frank, von Ribbentrop, Streicher, Rosenberg, Keitel, Kaltenbrunner, Hess, Speer, Hitler. Så blir vi varse krigets konsekvenser en gång för alla.      

Den som saknar recensionerna kan dessutom slinka in på Vagants generösa hemsida, där man nyligen recenserat bland annat den norska översättningen av Steve Sem-Sandbergs De utvalda.

För Kvalia, Hanna Riisager, Dockhaveri förlag

Hanna Riisager har skrivit en annorlunda diktsamling som utnyttjar filosofins teorier om varseblivning. Ändå är det en lekfull och enkel bok, värd att upptäcka för den som vågar se världen i annat än svartvitt.

Hanna Riisager inleder sin diktsamling För Kvalia med ett citat från Simone Weil, om varseblivning. Det handlar om hur vi urskiljer verkligheten inte som en förnimmelse utan som en nödvändighet.

Kvalia är ett begrepp från filosofin. Den australienske filosofen Frank Cameron Jacksons tankeexperiment ”Mary’s Room” handlar om en vetenskapskvinna som lever i ett rum där färger saknas, och bara svart och vitt finns. Hon studerar färg ur ett neurofysiologiskt perspektiv, och förstår att en tomat är ”röd”. Vad händer när hon lämnar rummet och möter exempelvis den röda färgen: hur existerar den för henne, och kan hon beskriva den?

Kvalia blir ett samlingsnamn för det vi inte kan förmedla. Så oerhört passande för en diktsamling! För hur ska jag kunna förmedla på ett begripligt språk upplevelsen av att läsa dessa väldigt annorlunda dikter?

Jag blir som Mary när hon lämnar rummet. Jag vet ju att det här är dikter, men min beskrivning täcker inte min upplevelse, som förblir subjektiv och frustrerande otillräcklig.

Det låter kanske onödigt krångligt. Jag är ändå fullt på det klara med nödvändigheten i denna bok, och att Riisagers ambitiösa arbete är något som utvecklar vår poesiläsning. Hon debuterade i förlaget Brombergs serie ”Blå blixt”, en plantskola som fostrat några av senare års mest läsvärda nya poeter. Inte heller behöver det vara krångligt eller svårt att läsa henne, utan du kan välja den enklare vägen.

Då uppenbarar sig en ekfras, alltså en dikt som skildrar en tavla – i detta fall Bouchers ”Venus triumf”, en av klenoderna från Nationalmuseum. Denna dikt korsställs mot en dikt om rakbladstillverkaren Gillette, närmare bestämt modellen för kvinnor, den som också råkar heta Venus. Så framstår Bouchers nakna kvinnor i ett modernare mer renrakat ljus: ”är det verkligen de rena linjerna / jag söker / skära verkligheten / är verkligen / upplöst”.

Med ord lånade från Edith Södergrans dikt ”Triumf att finnas till” knyts titeln från Bouchers målning till en egen formel för poesin: ”Jag står på knä jag står på / sol i mitt sekret / upprepar en slogan / (rörelse) ur minnet / det bästa man kan få”. Hon har också skrivit en uppiggande bröllopsdikt, en ”epithalamion”, möjligen inspirerad av Spensers 1500-talsdikt med samma namn, där Riisager leker med våra förväntningar om vad en ”girlie” innebär (diktens titel är ”Dollymix”).

Svårt? Nä, jag skulle säga att dessa dikter är lätta, nästan tyngdlösa. Kanske lite väl fluffiga på sina håll, och som helhet är det en bok som har lite svårt att bevara ett sammanhållande intryck. Riisager leker friskt och självmedvetet med modernismens alla trick, överkorsade rader och morfem utspridda över den vita sidan. Hon vattnar sina dikter med blod. När hon skriver om Jacksons experiment ändras den svarta texten och blir bokstavligt röd på boksidan. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 19/6 2015)   

Irrblosset, Willem Elsschot, CKM Förlag

Enligt samstämmiga källor lyder romanhistoriens sämsta inledning så här: ”It was a dark and stormy night”. Den är från Edward Bulwer-Lyttons Paul Clifford, och anses så dålig att det i hans namn delas ut pris till årets sämsta inledning.

Willem Elsschots roman Irrblosset inleds oroväckande snarlikt: ”En ruskig novemberafton”. Lyckligtvis är fortsättningen något mer originell än Bulwer-Lyttons ”the rain fell in torrents” Hos Elsschot: ”med ett duggregn som fejar undan även de tappraste från gatan.” Platsen är en hamnstad i ett regntungt land.     

Det här är tredje boken av flamländske Elsschot som översätts till svenska, av Per Holmer. De tidigare på de små förlagen Lind & Co och Malexis, och nu alltså CKM Förlag, ännu ett av de minsta förlagen som drar de viktiga stråna till den stack som utgör översatt litteratur från andra språk än engelska. Som vanligt är Frans Laarmans huvudperson, en lätt luggsliten figur som ska beträda dygdens stig genom att bege sig hemåt trots krogarnas spritindränkta lockelser. Men det är svårt.

Speciellt när han träffar tre sjömän från Afghanistan, som konsekvent benämns ”svartingarna”. Rasismen är tydligt närvarande i den här historien som utspelar sig 1938. Till deras fartyg har en kvinna anlänt för att laga några säckar. De förälskar sig i henne alla tre, även den av dem som är gift hemmavid, och nu letar de efter henne i staden. Frans hjälper dem i kontakter med myndigheter och i sökandet efter gatuadresser, trots att han alltså lovade sig själv att skynda hem till den väntande frun och de sex barnen och tofflorna. Det är hela intrigen i denna kortkorta roman.

Men hallå, tre orientaliska män? Som ger henne gåvor, en sjal, en burk ingefära, och sex cigarettpaket (rökelse?). Och kvinnan heter försåtligt nog Maria. För att vi inte ska missa kopplingen till legendens tre vise män har Elsschot dessutom lagt in försåtligt retsamma referenser både till Melchior och Jesus, och en diskussion som tar oss genom både politik och religion, och någon gång benämns de afghanska männen som konungar. De saknar en stjärna som kan leda dem till Maria, och det är väl så titelns irrbloss ska uppfattas, som det falska sken som spöken sägs alstra.

Det är skrivet i en litterär stil, alltså en högst medveten stil som i Holmers översättning lånar friskt från tidsenliga glosor. Humorn är absurd, där den når oss från oväntade håll, så att vi aldrig är riktigt förberedda. Kort sagt: det är inte den typiskt svenska humorn som sneglar mot igenkänningen och där poängerna föregås av fanfarer för att ingen ska riskera att slumra sig igenom dem. Snarare verkar han i en ironisk tradition, som erkänner att hela tillvaron i sig är ironisk.

En ironi som också leder fram till bittra insikter, när det börjar gå upp för Frans att de nog aldrig kommer att träffa den mytiska kvinnan: ”Och möjligen är det klokast så, ty nu förblir åtminstone illusionen om Maria intakt, medan en dröm som går i uppfyllelse ju tvärtom förflyktigas likt vattnet då det rinner mellan fingrarna.” Motörhead uttryckte samma sak mer lakoniskt: ”The chase is better than the catch”.      

Elscschot hette egentligen Alfons de Ridder (1882-1960), och Irrblosset från 1946 skulle bli hans sista bok. Det är en finfin punkt på detta sparsmakade författarskap, men också ett förhoppningsfullt kommatecken som pekar ut de tre övriga Frans Laarmans-böckerna som väntar på att bli översatta.  

Arktisk sommar, Damon Galgut, Wahlströms & Widstrand

Romanen om E.M. Forster lever högt på sin personskildring och tidsanda, som återges skickligt. Tyvärr är informationen om honom så minutiöst presenterad att man blir lite mätt av det biografiska innehållet.

Författaren E.M. Forster råkar höra två kvinnor prata om hans senaste roman En färd till Indien, som utkom 1924. När de nämner det sorgliga i att han inte längre är så ung och fortfarande ogift får han se sig själv i en spegelbild: ”en underlig, förvriden gestalt med ena benet vikt om det andra, höger hand omsluten av vänster, rufsigt huvud böjt åt ena sidan.”

Denna sorgliga bild förekommer i slutet av Damon Galguts på många plan lyckade roman om Edward Morgan Forster, Arktisk sommar. Så skulle Forsters fjärde roman heta, när vi möter honom 1912, trettiotre år gammal och med tre romaner bakom sig, däribland Ett rum med utsikt och Howards End. Båda har filmatiserats av James Ivory, med Helena Bonham Carter. Romanen övergavs, men långt senare, efter mer än fjorton års arbete, utkom till slut En färd till Indien.

Det är också till Indien han åker i bokens inledning för att träffa sin vän Masood, som han är förälskad i. Men alla män Morgan Forster förälskar sig i gifter sig, och romanen behandlar den tafatte författarens som vid början alltså är trettiotre och fortfarande okysst. Med Galguts ord är han ”minorit”, och eftersom omgivningen har Oscar Wildes fängelsestraff i färskt minne är homosexualitet något som i bästa fall kan nämnas men absolut inte praktiseras.

På gott och ont har Galgut, sydafrikansk författare, skrivit en biografisk roman. Den är grundligt genomforskad, utan att han låtit det bli en belastning. Hans största trick är hur han låter karaktärerna komma till liv, och det gör han med subtilt eftertryck. Inte bara Morgan Forster, utan även hans mamma, vännen Masood som förblir lojal med vissa eftergifter, och spårvagnskonduktören Mohammed som han träffar i Egypten.

Samt Virginia Woolf, som briljerar med sin konversation i några korta sekvenser. Och tidsandan är suveränt skildrad av Galgut, som givetvis har följt Forster i fotspåren. I sin förra roman In a Strange Room handlade det om en karaktär – Damon – som åker till Indien. Ett av problemen här är att Galgut blir så angelägen att få med all insamlad fakta, att det blir ett bokstavligt redovisande av brev och dagböcker. Hur många gånger Morgan onanerar på kvällen, till exempel.

Att läsa resultatet blir lite som att läsa en E.M. Forster-roman: den är bildad, men samtidigt lite avmätt. Galgut är bra på att återge djupen och skuggorna hos Forster. När karaktären Morgan lever ut mer och mer av sin instängda sexualitet kunde man tro att det skulle ge honom befrielse. Snarare gör det honom mer instängd och deprimerad.

Han får i vilket fall revansch på damerna, när han konfronterar dem med repliken: ”Jag har älskat […] Det vill säga levt. På mitt eget sätt.” Det är fint, närmast sublimt. Tills han snavar på en mattkant, och återvänder till den bortkomne pojken som han förblir romanen ut.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/6 2015)

Tyst för fan

Under mina tonår tillbringade jag förmodligen mer tid på olika bibliotek än hemma. Inte för att jag vantrivdes hemma, eller för att det saknades böcker där. Men det var något i den omätliga rikedomen av böcker som lockade, att det fanns en plats som uppmuntrade försvinnandet, något som fick tiden att upphöra. Och glädjen i att upptäcka något på egen hand: låta slumpen avgöra, hur pekfingret gled längs en bokrygg och stannade vid ett lockande namn, som kunde utläsas till ett ”Austen”.   

Nidbilden av en bibliotekarie fanns redan då – någon som med sträng eller rentav ond blick hyssjade besökare som pratade. Men jag har aldrig varit med om sådana tillrättavisningar. Helt enkelt därför att vi som var där accepterade och respekterade den enkla regeln att man beter sig städat på ett bibliotek. Om någon ens hade visat antydan till babbel skulle vi andra ha fått tyst på den personen innan bibliotekarien ens hunnit få ned läsglasögonen från pannan.

Nu läser vi om marknadskrafter som vill göra bibliotek till ”mötesplatser”, där böckerna i bästa fall ges undanskymda platser bakom tv-spelsskärmar och bollhav. Raljerar jag? Göteborgs universitetsbibliotek lade i februari i år fram ett förslag där man talar om vikten av ”mysighet” och ett bollhav nämndes som tänkbart inslag.

Men de ängsligt sneglande blickarna mot ”samtiden” kommer att ruinera biblioteken. Varför ens tro att det är nödvändigt att förändra något som fungerar? Låt i stället något få förbli gammeldags. Jag kan förstå lockelsen i att vara ”häftig”: min engelsklärare på gymnasiet tyckte säkert att han var häftig när han plockade in kassettbandspelaren och lät oss lyssna på Led Zeppelin.

 

Dylan Thomas. Foto Lee Miller.

Det finns ungdomar som av olika anledningar inte trivs i skolan. Jag var en av dem. Jag skolkade just därför att jag inte ville analysera Led Zeppelins sångtexter. På biblioteket plockade jag fram Dylan Thomas dikter från hyllan He.03, och glosorna rann rätt in i mig. Och jag var så tacksam över bibliotekarierna, dessa anonyma hjältar, som hade sett till att utbudet av poesi var så fenomenalt på Umeå stadsbibliotek. 

Det var inte min svensklärare som berättade att det i Danmark fanns poeter som Pia Tafdrup och Michael Strunge, som båda skrev dikter som skulle förändra hela min världsbild. Det upptäckte jag på biblioteket. Liksom jag upptäckte alla dessa romaner av William Faulkner, böcker som bara låg och väntade på mig, eller någon som mig. Det var dessutom lugnare på biblioteket än i skolan, där mina skoltrötta klasskamrater ägnade störst tid åt att avgöra om Angus Young var en bättre gitarrspelare än Ritchie Blackmore.    

Är det vår tids rädsla för tystnad som spökar? Det är i så fall en ovärdig rädsla. Tystnaden kan vara hämmande, förminskande. Men den kan också vara frigörande. Och för mig var den absolut avgörande när jag som tonåring tog min Mats ur skolan. Jag byggde min bildning och mitt självförtroende i bibliotekens tystnad. Jag läste inte bara Dylan Thomas. Nä, jag läste musiktidningar och senare kulturtidskrifter i tidningssalen, och så läste jag i smyg de Wittgensteinböcker jag inte riktigt vågade låna hem, av rädsla för att möta någon på bussen som tyckte jag var för dum för att läsa filosofi.

Alltså: ge fan i biblioteken. Låt sådana som mig vara i fred med det som Clarice Lispector i en novell kallar hemlig lycka. Där får en ung tjej till slut låna av en kompis den bok hon blivit lovad en tid, och när hon sätter sig med boken formuleras den glädje som jag tror makthavarna aldrig varit i närheten av: ”Jag var inte längre en flicka med en bok; jag var en kvinna med sin älskare.” 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/6 2015)

Publius Ovidius Naso, Metamorfoser, Natur & Kultur

De latinska dikterna i Metamorfoser finns nu tillgängliga i en helt modern svensk översättning. Att läsa dem borde göra underverk med din egen fantasi.  

Att det är tidlösa eviga värden som utgör en klassiker är en allmänt vedertagen sanning. Mycket kan sägas om Ovidius magnifika dikt Metamorfoser i femton hexametriska sånger, som nu ges ut i nyöversättning av Ingvar Björkeson. Som vanligt är det med varsam hand han leder oss genom latinets snårskogar. Vi kan börja med att den tar upp just ämnen som fortfarande är angelägna för oss.

För sorry, Beyoncé, att vara ”crazy in love” prövade Ovidius redan för 2000 år sedan. Kärlekens dårskap är ett stort tema för denna romerska diktare. Här träffar vi på åtskilliga bekantingar från den grekiska mytologi som romarna var generösa nog att bevara och imitera åt eftervärlden.

Shakespeare lånade som bekant Pyramus och Thisbe som modell till sitt par Romeo och Juliet, galna nog att ta sitt liv i kärlekens namn. Oscar Wilde lånade mycket från myten om Narkissos – ja, en hel estetik, kunde man säga. Aktaion, som råkade se jaktgudinnan Diana naken och sedan i skepnad av en hjort slets sönder av sina hundar, är föremål för en diktsvit i Katarina Frostensons bok Joner. Och så vidare.   

Fantasin vet inga gränser när Ovidius tar sig an dessa myter. Förhoppningsvis smittar något av denna oblyga hyllning till fiktionens kraft av sig på dig när du läser. För det är uppfriskande att ta sig till ursprunget. Ovidius är bra på att fånga omedelbara liknelser, ögonblicksbilder som inte ter sig sökta. Han är en rörlig tänkare, som själv illustrerar tankens förvandlingar från stelhet till flykt.

En mindre känd myt handlar om Byblis, förälskad i sin bror Kaunos. Hon håller en gripande monolog om vankelmodet, innan tårarna förvandlar henne till en källa. Eller tjejen Ifis, som förälskar sig i en annan tjej, Ianthe, ett problem som smidigt löses när Ianthe förvandlas till kille. Vi får ta del av en värld som är mer generös mot fantasin, helt enkelt.  

Det som får Ovidius att tala direkt till oss fortfarande är den ibland häpnadsväckande öppenheten, när han nästan nonchalant erbjuder visdomsord. ”Varaktig är ingen lycka”. ”Jag vet mitt bästa, men väljer / likafullt mitt fördärv.” Förvandlingar infaller ofta efter något övergrepp.    

Mest drabbande kanske i historien om Filomela, som utsätts för serievåldtäkter av sin svåger, den trakiske kungen Terevs. För att hon inte ska skvallra skär han av henne tungan, men hon får sin hämnd genom att väva in avslöjandet på en tygbit som hon skickar till systern. Tillsammans styckar de Terevs son och lurar honom att äta upp barnet, innan de undkommer, förvandlade till fåglar. 

Allt detta ultravåld skildras nu på Björkesons som vanligt klanderfria svenska, som lyckas vara både sakligt strikt och informellt modern. Du har säkert läst utdrag när du gick på gymnasiet, men unna dig denna storartade upplevelse att följa förvandlingarna i sin helhet. Om du läser kan också du i bästa fall förvandlas till något fantasifullt väsen. Värre öden finns nog. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/6 2015)

Den siste poeten. En essä om Paul Celans aska, Mikael van Reis, Daidalos

Vilka är poesins vackraste ord? Kanske dessa fem oansenliga men exakta rader av Paul Celan:

”Wir waren

Hände,

wir schöpften die Finsternis leer, wir fanden

das Wort, das den Sommer heraufkam:

Blume.”

I Lars-Inge Nilssons översättning, ännu mer språkligt pregnant än originalet:

”Vi var

händer,

vi öste mörkret tomt, vi fann

ordet, som ur sommaren kom upp:

blomma.”

De flesta som läser Paul Celan är nog överens om att det är en poet att drabbas av, som en farsot. Har jag ens hämtat mig från min första läsning, min första darrande läsning (måste ha varit Sonnevis översättningar)? En kan bli rädd för mindre. Att vi är relativt många svenska läsare intygas av ett antal nya svenska utgåvor under 2000-talet, översättningar av både dikter och prosa, brev, samt Jean Daives lilla skrift Under kupolen. Vandringar med Paul Celan.

Att det alltså finns ett behov av en bok om Celan är inte att säga för mycket. Nu finns den: Mikael van Reis tunga stengråa kloss Den siste poeten. En essä om Paul Celans aska (Daidalos). En tung bok på drygt 600 sidor, med gedigna noter, förteckningar och register. Att säga att den är ambitiös är inte heller att säga för mycket. van Reis har ägnat sig åt sitt ämne i många år, och då får man den nödvändiga överblicken, samtidigt som han med stor förtjusning hänger sig åt djupdykningar i enskildheterna.

En essä, verkligen. I nio fullmatade kapitel ges Celan en genomlysning som heter duga. Men det är också ett kärleksvittne om vad poesin betyder för van Reis. Ibland skriver han rentav som en poet, på ett livs levande skrivsätt. Boken är som sagt indelad i olika avsnitt, med suggestiva titlar som ”Historien slukar geografin” (en biografisk presentation), ”Stavelsens smärta”, ”Den stålhårda spetsen”. Det ojämförligt längsta kapitlet handlar om boken Sprachgitter från 1959, och i synnerhet den långa dikten ”Engführung”, som Sonnevi gav titeln ”Trångföring”.

Celan, född i Rumänien, bosatt i Paris, skriver på tyska. Född som Paul Antschel gjorde han en tidig vändning i namnsättningen; vändningarna återvänder han till i sina dikter. Han dog 49 år gammal. ”Je suis la poésie”, sade han en gång, på en gång nonchalant och strängt. ”Jag är poesin”, eller: ”Jag följer poesin”. van Reis tar fasta på utsagan, och behandlar Celan, så som titeln indikerar, som den siste poeten. Men hallå! Är inte det väl dramatiskt? Eller inte – man kan se honom som en slutpunkt, en definitiv sista version av något förgånget. Celan följer poesin, men poesin kan inte följa honom tillbaka. I prosatexten ”Meridianen”, alltså talet vid mottagandet av Büchner-priset, ges vi tillträde till en sällsam poetik: ”Den hävdar sig – tillåt mig, efter så många extrema formuleringar, nu också denna – , dikten hävdar sig vid gränsen till sig själv, den kallar och hämtar sig, för att kunna bestå, oavbrutet tillbaka från sitt redan-inte-längre till sitt alltjämt.” (Översättning: Lars-Inge Nilsson.) Alltså: lika klart som dunkelt uttryckt!

Det lär finnas fler än 800 dikter av Celan: cirka hälften så många som Emily Dickinson skrev. Det finns likheter i hur de krymper språket för att få erfarenheterna att växa. Det är få poeter som jag har läst och som visat sig vara lika hållbara som dessa två, som tål den utnötning som blir följden av periodvis intensiv läsning. Poeter som du aldrig växer ikapp, som bara fortsätter att vara gäckande figurer som manar dig. Poeter som kunde få dig att säga ”Je suis Celan”, i betydelsen ”Jag följer Celan”. van Reis definition av poesi är vacker: ”Poesi är nog allra mest det du inte kan förutse.” Det stämmer nog, att poesin finns i det sökande, och det är välgörande att vi här får en läsare som är så bekväm i detta sökande, som drar sig för tvärsäkra påståenden.

Jag tycker mycket om van Reis sätt att närma sig materialet, med nyfikenhet och mod. Han tar också med sig modet till sitt eget språk, som obehindrat rör sig bland glosor som ”kontingens”, när han skriver i anslutning till Celans förhoppning om vad poesin kan åstadkomma, en ”urdröm om en värld utan kontingens och ofullkomlighet”. Att han väljer norskans ”gjentagelse” för upprepning är synnerligen passande. Han gillar också ordet ”kalibrera”, som kanske används någon gång för mycket. Men läsaren ska ju av nödvändighet utföra en sådan när hen läser Celan. Och det är spännande att följa en så initierad läsare som vägleder oss rätt in i dikten, ned på fonemnivå. Vändning, andning och tid: så lyder några av nycklarna till detta poetiska universum.

Är Celan svår, eller bara sträng, uppfordrande? (Han ser så mild ut på omslagsbilden, ett fotografi taget av Lütfi Özkök. Mild, ja. Farligt mild.) Här kallas han opak, vilket är en framkomlig term. Språkdikter tenderar nog att bli hermetiska, men till van Reis förtjänster hör hur han öppnar upp kring slutna partier, får det som ter sig skugglikt att belysas. Ett exempel är när han skriver om hur Celan rör sig mellan ”ja” och ”nej” i sina dikter, som en av hans många vändningar. Plötsligt förstår jag. Det här är en bok som är rik på sådana ögonblick.    

Om än den förståelsen, som van Reis tålmodigt visar, riktas mot en nollpunkt, mot ett Intet som ligger nihilismen nära. Där finns ändå oerhörda sammanhang av betydelse. Celan är en romantisk poet – annars skulle epitetet ”den siste poeten” ha varit en löjlig etikett – som inte delger en förborgad gåta, ett förlösande lösenord. Ibland tror jag att van Reis ändå fördunklar i onödan, och ger så många alternativ att man baxnar en aning av hans totalitetsanspråk. Men det finns som sagt gott om förklarande ögonblick, som när vi oväntat nog får se vad Celan tar med sig från sin Rimbaud-översättning in i sina egna dikter. Men vi får också uttömmande resonemang kring affiniteten mellan Celan och Hölderlin, Rilke, Kafka, Mallarmé, Dante, med flera.

Med sina ambitiösa uttalat långsamma närläsningar (rentav närsynta, som han själv påpekar någon gång) visar van Reis hur Celan med sina dikter beskriver en rörelse från ögat till örat. Så ska också hans alternativa metafor uppfattas, alltså hans unika sammansättningar. Ett exempel finns i det genialt enkla ordet ”Herzzeit”, ”hjärttid”, ur dikten ”Köln, am Hof”. Hos van Reis utgör dessa sammansättningar introverta metaforer. Hans bok påminner också om att det jag gillade när jag började läsa Celan var just det ogripbara – som strikt talat är något helt annat än ”det obegripliga” – något som även gäller Dickinson, att man ska akta sig för att försöka ”förstå” dessa poeter, där förståelsen inte är den framkomliga vägen.

Även om den här boken stundtals är snårig och besvärlig anar jag att den måste vara så. När tolkningen riskerar att bli långsökt beror det nog också på att den ska vara det, som när vi stöter på ännu en uppräkning av etymologiska sammankopplingar. Här finns ju gott om anagram att försjunka i … Ibland bottnar nog varken van Reis eller jag. Han kan nog en och annan gång bli för närsynt. Även om jag tycker att han gör en bitvis briljant läsning av den slipade sexradingen ”Kristall” ställer jag mig lite tveksam till den kanske överdrivet esoteriska övergången: ”När den tomma raden i Kristall var orten för ett mystiskt framträdande ur intet, är tomraden i Sommerbericht platsen för ett tomrum där tiden står vidöppen men öde.” Men många av analyserna är enastående i sin noggrannhet, och det gäller inte bara det långa partiet kring ”Engführung”, utan också – för att ta ett exempel – en svindlande text om ekfrasen ”Under en bild”, som utgår från van Goghs sista målning, den med de svarta fåglarna över vetefältet (framför konsthistoriens kanske mest suggestiva himmel). Det är lätt att förstå och dela poetens uppskattning av denna tavla. 

Den översättning van Reis oftast följer är Lars-Inge Nilsson, som ju översatt flitigast (två ganska fullmatade böcker 1985 och 1999), men annars förlitar han sig på mestadels egna. Då det är motiverat, som inledningen till dikten ”Stille!” (Är det poesins mest iögonfallande utropstecken?) visar, raderna:

”[die Rose] blutete schon, als wir mischten das Ja und das Nein,

als wir schlürften,

weil ein Glas, das vom Tisch sprang, erklirrte:

es läutete ein eine Nacht, die finsterte länger als wir.”

Hos Nilsson:

”[rosen] blödde redan då vi blandade Ja och Nej,

då vi sörplade det,

emedan ett glas, som från bordet flög, klirrade till:

det ringde in en natt, som mörknade längre än vi.”

Hos van Reis:

”[rosen] blödde redan, när vi blandade Ja och Nej,

när vi sörplade,

då ett glas, som flög från bordet, klirrade till:

det ringde in en natt, som var mörkare och längre än vi.”

Som sagt är van Reis en utmärkt läsare: noggrann, samvetsgrann, och framför allt rättvis. Och generös! Ofta får jag intryck av någon som portionerar ut hemligheter, utan att kräva annan insats än koncentrerad uppmärksamhet. Han blir osakligt gnällig när han menar att närläsning inte längre är populärt (vi gör inget annat på mina litteraturkurser i skolan, invänder jag surt), men det kan jag fördra, inte minst eftersom han indirekt gör bra reklam för denna syssla. Det är alltså en oerhört ambitiös bok, tillkommen efter ett mångårigt arbete. För vem? kan man undra, om vi är tillräckligt många fans av denna sällsamma poesi.

Ja, men vi borde vara tillräckligt många, och tillräckligt intresserade. För vi kan lära oss ta efter denna läsmetod, denna bitvis tålamodsprövande men i första och sista hand finkalibrerade läsning som van Reis åstadkommer. Som han också visar, och som var en tanke hos Anders Olsson i efterordet till översättningen Andningsvändning från i våras: så många svenska poeter har påverkats av Celan, alltifrån Hjalmar Gullberg till Ann Jäderlund. Så läser jag plötsligt hennes rosdikt ”Vänder dig rosen bladen” på ett helt nytt sätt efter att ha tillbringat en tid bland Celans rosor. Hos Jäderlund:

”Vänder dig rosen bladen

Vänder sig rosens blad

Vänd då rosens blad

In mot rosens hjärta

Du har kanske inget hjärta

Vänd då rosens blad

Ett hjärta kan dölja bladen

Du har kanske inga blad”.

Den som förmår inspirera till sådana stordåd är förstås ingen slutpunkt. Celan är den siste poeten lika lite som Ann Jäderlund är det. För att parafrasera van Reis: hans bok om Celan är inte alls någon slutpunkt, eller en slutets bok. Det är en bok om slutet.