I nya numret av Lyrikvännen
(4/15) skriver Lotta Lotass om Shelleys sonett ”Ozymandias”, en dikt som det är
lönt att lära sig utantill. Hon gör det i en text om arkeologi, om
engelsmännens stöld av statyn av Ramses II, upphovet till Shelleys och vännen
Horace Smiths sonetter om faraon med regentnamnet Usermaatre / Ozymandias, och
i förlängningen om Napoleon och om maktens generella förgänglighet.
Det är arkeologin som är temat
för numret, med några mer eller mindre inspirerande redogörelser för egna
erfarenheter i ämnet. Det blir lätt spretigt, med exempel som ger ett lite
godtyckligt intryck. Men Tuija Nieminen Kristoffersson citerar tacknämligt ur
Auden, även om hon är för snål med kommateringen: ”Knowledge may have its
purposes[,] / but guessing is always / more fun than knowing.”
Maria Küchen läser en triptyk
av Tranströmer, och frilägger dess paradoxer eller kanske snarare dess
kontaktytor mellan de skenbara motsättningarna. Så finns nu som standard en
kritikdel, med sex recensioner av nyutkomna diktsamlingar. I viss mån är dessa
recensioner lite svalt skrivna, där kritiken är så försynt och förstående att
jag undrar om det riktigt är vad poesin behöver, denna kanske lite väl
vänskapliga attityd. Då blir namnet, Lyrikvänen, något av en provokation. Av de
sex böckerna har jag läst fyra, och jag måste säga att just den här gången
kunde silkesvantarna ha åkt av några gånger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.