Syner og fristelser, Harald Voetmann, Gyldendal

Harald Voetmann är ung dansk författare (född 1978), som på senare år gett ut en trilogi historiska romaner, som förefaller ta ut svängarna så att det räcker och blir över. Det är kanske en nackdel att jag inte har läst de två tidigare böckerna, som handlar om Plinius respektive Tycho Brahe, men nu har jag ändå läst del tre, den på många sätt uppfriskande och märkliga Syner og fristelser.

Den handlar om Othlo från St. Emmeram, benediktinermunk från 1000-talet. Voetmann har studerat förstahandskällor från medeltida visionära källor samt Othlos egna skrifter, givetvis författade på latin. Vi som gjort oss bekanta med Heliga Birgittas stundtals råa bildspråk känner nog igen delar av det mustiga språket här, även om det bör sägas att vi tas längre in i de världsliga aspekterna av tillvaron och till kroppens regioner. Exempelvis när vi får en lång utläggning om oron för mängden av lök i korven, och den oroliga magens fisande som blir följden.

I korthet: Othlo åker till Himlen – rätt ovanlig destination i litteraturen förvisso, då vi känner till det andra stället bättre. Han åker dit också, alltså till Helvetet. Men först jetlaggad efter vistelsen i det himmelska. Där vi möter Ihesus, ja, eller typ då. Och änglar: när vi stöter på dem i en diktsamling reagerar vi inte, så varför göra det när de är frekventa i en roman? Jetlaggad blir man en aning som läsare också, det vill säga att det tar lite tid att anpassa sig till romanens behandling av visionära element.

Visionärer som Blake och Swedenborg med flera brukar kallas svåra att följa, att de gör sina världar dunkla och luddiga. Men jag vill svara som Fredrik Strage gjorde i sin krönika i DN (29/5 2015) om fotbollshuliganens förhållande till bengaleldar, som denne beskrev ”som att toucha Gud”, och bad om ursäkt för att det lät just luddigt. Strages svar: ”Jag har aldrig läst något mindre luddigt.”

Kanske låter det ändå rörigt? Ja, det här är åtminstone något eljest än den gängse litteraturen. Ibland är jag inte på det klara med vad Voetmann sysslar med, om det är så att upptåget ställer sig i vägen. Hans stilkonst glimtar till på flera ställen, ser till att hans ibland krängande berättelse ändå håller kursen. Det är visionärt, och om det är något som saknas i samtidslitteraturens traskande i den egna navelludden så är det väl just ett perspektiv mot något yttre. Varför inte då ta i så att det spricker, som Voetmann gör? Han gör det med en metod som gränsar till det respektlösa, nästan vanvördiga. Hur ska synden hanteras? Kanske genom att man gör sig till ett lamm.

Medeltiden hade så mycket större tilltro till det hinsides, helt klart. Voetmanns Othlo lider av lika mycket självförakt som självförhävelse – förmodligen ingen ovanlig kombination, om man synar mänskliga exemplar lite noggrannare. Det är lika nära till smutsen som till renheten i den här boken – lika nära till de låga begären och de höga önskningarna, och vice versa, de höga begären och de låga önskningarna. Det skapar en sällsam dynamik, denna kontrastverkan som också gör romanen till ett äventyr att följa. Därför blir den respektlösa attityden också motiverad och sanktionerad.

Ibland är det i överdriften som den rätta balansen uppstår, och i det sjukaste som den största sansen finns (minns Emily Dickinsons formel: ”Much madness is divinest sense”).

Voetmanns stil är ibland nöjd med vad den åstadkommer, men fungerar kanske bäst när den är som mest lakoniskt konstaterande: ”Står man tæt på, kan man høre, at det taler sagte for ham om menneskets fordærv, om synder og lyster så grufulde, at Paladsets mure ville skælve, hvis hovedet blot nævnte dem med tydelig tale, om brodermord og fadermord, om unaturlig brug af kvinden, om mænd, der deler syndigt leje og piner alle årvågne engle med deres skændige favntag.”

Men trots excesserna, trots att det är något så avlägset som medeltiden, så lyckas Voetmann återuppliva den gamla frågan om vad det innebär att vara människa – alltså, det svåra i det mänskliga, och det svåra i att vara en eländig människa. Han tar med alla sidor av oss, och lyckas med sina korthuggna meningar säga så oerhört mycket om oss.

Trots att det alltså är en rätt så ickerealistisk, eller antirealistisk roman. Voetmanns bok kommer från vårt ursprungligaste mörker, Erebusmörkret, det vi så ofta glömmer bort, hur vårt namn Europa har mörkret som sin utgångspunkt.