När jag var ung var
mitt största hatobjekt den äldre generationens nostalgi kring
60-talet, då allt var bättre: människan var mer engagerad, hade
bättre musiksmak, och roade sig mer. Att vara ung på 80-talet var
ingen lek: det var kalla kriget, synthtrummor och axelvaddar. Samt de
äldres prat om ”68” och Bob Dylan och fri sex. Vad hade vi? AIDS
och celibat.
Nu får jag
tillfälle att i minnet återbesöka den tidsepok som jag hatar mest
och älskar minst. Jag gör det tillsammans med Anna Vogel, vars
roman Blodapelsin utspelar sig i mitten och slutet av
80-talet. Men hatet är nära släkting till kärleken.
Så redan i prologen
gnisslar nostalgimaskineriet igång inom mig, när en ”nyköpt
LP-skiva” nämns. Det kunde vara vilken dag som helst i mitt liv
1985. Och så fortsätter det, att jag känner att det här verkligen
är min epok, att jag inte bara kunde ha varit där: jag var där,
var en av de människor som existerar i den här romanen.
Samtidigt som jag
får en inblick i främst tjejvärlden. Det handlar om Emma, som
känner sig missanpassad. Är hon tillräckligt snygg? Tillräckligt
intressant? Saker som nog är universella, att det är samma saker
som rör sig i huvudet på dagens sextonåringar.
Emma dras till den
spännande Nina, och de inleder ett samarbete där Nina ritar kläder
som Emma syr. De spelar tillsammans i skolorkestern, där Emma
sneglar med trånande blick mot Nina. Den nya kompisen gillar killar,
medan Emma funderar på om hon håller på att bli förälskad i
Nina.
Vogel har fått till
ett språk som helt täcker in Emmas personlighet, som dels helt
kategorisk och rakt på sak – inte minst i närgångna scener när
hon onanerar eller hanterar sin mens – och dels är på gränsen
till det intetsägande. Det är ett vågspel: går det att intressera
sig för en så färglös och alldaglig huvudperson?
På det svarar jag
obetingat ”ja”. För ”Blodapelsin” är en ovanligt djärv
roman, som lever tack vare Vogels stilkänsla, som skriver fram
miljön utan att förlita sig på stora åthävor. Hon får ändå
fram skolkorridorernas tristess, matbespisningarnas monotoni, och
den renodlade ångest som verkar vara ungdomens konstanta
följeslagare. Det kräver onekligen mod att skildra tonårstiden på
ett så här odramatiskt sätt. Emma är ju nästan provocerande
tråkig – men jag läser romanen om henne med stor fascination
ändå, tack vare språkkänslan.
Det här sker också
med hjälp av en god förståelse för hur man sätter punkt –
alltså att Vogel inser när ett resonemang nått tillräckligt långt
och kan avbrytas. Därför liknar hennes berättelse bleknade
polaroidbilder (googla om du inte vet vad det är), fragmentariska
och suggestiva ögonblick som är spännande att fundera kring.
Den som är ung nu
och inte tröttats ut av sina föräldrars generations tjat om hur
fantastiskt det var på 80-talet kan här ta del av den autentiska
versionen. För så här torftigt var det att leva utan smarta
telefoner och internet och ständigt impulsflöde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.