Vinternoveller, Ingvild H. Rishøi

Det finns författare som fungerar som isbrytare. Norska Ingvild H. Rishøi är definitivt en sådan, men eftersom hon skriver noveller lär du få vänta förgäves på svenska översättningar. Så när jag berättar för I att jag läser henne på norska himlar hon först med ögonen och ger mig sedan ett långt ögonkast, för att få mig att förstå att jag ägnar mig åt snobbism på hög nivå.

Isbrytare: för mig personligen, i alla fall, när jag läste tidskriften Granta förra våren, där hon var representerad med novellen ”Vi kan inte hjälpa alla”. En novell som använde både isbrytarens förstärkta skrov och starka maskin för att skära genom allt kompakt som omger den infrusne läsaren.

Tre noveller ingår i Rishøis nya samling Vinternoveller (Gyldendal), vilket kan te sig snålt. Men det är då sällsynt med en författare som är så hemma i sitt modus, som vet att utnyttja exakt de redskap som behövs för att uppnå effekt. Förmodligen slår romangenren sina lockande lovar kring henne, men jag är inte helt säker på att det är en bra idé; nu har hon gett ut tre novellsamlingar, men jag kan inte säga att jag tycker att hon är färdig med novellen, att hon bemästrar den helt. Kort sagt: att hon hellre ska gå vidare för att se vad som kan uträttas här, att det är något av en skyldighet att förvalta sin talang på det bästa sättet. Romaner skrivs det redan så många, men det är ont om så här bra novellförfattare.

De tre novellerna handlar om känslor. Granta-novellen inleder, och jag tänker på den Expressenbild som publicerades i veckan, med Östermalmkärringen som gav den tiggande 24-årige David Monteanu i Stockholm ett fuck-finger. I novellen är det en kvinna som tillsammans med sin lilla dotter passerar en tiggare, ger bort den slant hon behöver för att köpa rena trosor åt dottern, som har kissat ned sig.

Det Rishøi gör är lika enkelt som svårt: hon tar sig in i kvinnan, skildrar hennes desperation, gör den påtaglig, omöjlig att värja sig mot (med undantag för Östermalmkärringar, kanske). Det är en insikt som förmedlas, en annan erfarenhet, något som sträcker sig förbi trovärdighet, erfarenhet. Med ett enkelt ord: det häpnadsväckande ögonblicket när fiktionen träder i kraft, när litteraturen lägger sig kind mot kind mot verkligheten och låter dessa förmenta ytterligheter agera tillsammans. Estetik och politik av lika hög intensitet.

Estetik? Nja, för samtidigt skriver Rishøi konstlöst, åtminstone synbart konstlöst. Det är konstateranden som läggs ned, som faller lika lätt som den snö som omger karaktärerna i de tre vinternovellerna. Det är en vardaglig stil som i brist på annat kan karakteriseras som ”icke-litterär”, även om det låter som en feg klyscha. Det är en stil som inte gärna låter sig citeras – den är alldeles för blygsam för det, söker inte efter den slående formuleringen, utan förlitar sig mer på att nå ut med subtila knappt märkbara fingervisningar.

Tänk bara på hur Stig Dagerman arbetade, i några av sina noveller, när han övergav sin förkärlek för obskyr symbolism och påhittiga metaforer. När Dagerman helt gav sig hän åt en nedtonad realism kunde han bli så här känslodrabbande. Även här kan det handla om det svåra i att vara förälder, barnets osäkra position, detta att vara så fruktansvärt utsatt och rädd.

Berättartekniskt arbetar Rishøi med abrupta scenbyten och tvära klipp, något som ger berättelserna en rytm som skärper sinnena. De hastiga och oförutsedda kasten skapar också en viss osäkerhetskänsla, som får dig att ifrågasätta och nästan tvivla på vad du läser. Allra mest syns det, tycks det mig, i den tredje novellen, om tjejen Rebekka som rymmer tillsammans med några syskon. Det är något som är fel med henne, anar man snart, men vad? Några återblickar antyder olustiga episoder, men vi hålls på alster.

Likaså i novellen om mannen som efter en fängelsevistelse ska köpa en kudde till sitt barn, men förhalas av enorma mindervärdeskänslor. Det är en liknande desperation som den stackars mamman erfar i första novellen. Det som knyter ihop de tre novellerna är enligt baksidestexten att de handlar om kärlek – jodå, men jag ser det också som att det rör sig om att komma till insikt, att bli varse saker.

Saker om sig själv, saker om sin omgivning. Likaså handlar det om att nå en gräns: att upptäcka att den finns, denna gräns inom oss. Den sista utposten, och vad den gör med oss. Jag vet inte hur många gånger jag läser ordet ”snu”, alltså att karaktärerna vänder sig om – det blir som en refräng, att något händer som får dem att ändra sig, att de upptäcker att en gräns är nådd, något som manifesteras i rörelsen, att ”sno sig om”, som vi kanske säger på svenska när vi vill låta lite arkaiska.

Då upprätthålls en dramatik, som i Rebekkas möte med en en kvinna som agerar lite påfluget: ”jeg blir helt stiv, hun tar på hånda mi og jeg hater det, jeg hater fremmede folks hud, jeg hater at de er så lunka [ljumma], akkurat som meg, dette er fælt gjennom hele kroppen, hun klapper hånda mi.”

Är dramatiken då kalkylerad? Det skulle förklara varför det här är litteratur som man gråter av, att det är något liknande som vid vissa filmer, de gånger du inte kan eller inte orkar genomskåda de manipulerande tricksen. Fast om det vore så enkelt skulle jag inte uppleva det här som något nästan helt unikt, utan skrivarskolorna skulle årligen examinera författare som lyckades åstadkomma den här effekten, och så ser det ju inte ut.

Det är så tidlöst att bilar nästan är det enda som signalerar samtid. Man går på puben, öppnar ett kylskåp, tar upp en mobiltelefon, men det är i stort sett allt av modernitet. Ändå: de här novellerna utspelar sig ju inte nu. Inte i det vi kallar ”nutid”. Också det här ingår i konceptet som vi kallar fiktionens kraft, det som går rätt genom tid och rum, där etablerade överenskommelser upphör att gälla.

En gång recenserade Horace Engdahl i DN en nyutgåva av Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga, där han skrev att han läste ”med föresatsen att hålla en nykter analytisk distans till Selma Lagerlöfs trollkonster. Redan vid de första tårarna efter 18 sidor vet jag att det inte kommer att lyckas. 'Gösta Berlings saga' är en bok som besegrar läsaren med samma kraftmedel som majorskan begagnar mot Gösta när han vill gå och lägga sig i snön för att dö. Hon får honom att uppleva sin egen godhet.” Det är inte långt från Lagerlöfs trolldom till Rishøis.

Jag tänker också, på tal om Engdahl, på det han en gång sa att man tänker sämre på engelska än på svenska. Det är inte heller en drift att känna sig märkvärdig som får mig att läsa Rishøi på norska, eller att jag inbillar mig att jag kommer ”närmre” texten eller att det är ett absolut krav att läsa litteratur på originalspråket. Däremot är jag tacksam åt google översätt, och tänker på att jag skulle ha haft nytta av den när jag för så länge sedan läste danska poeter som Michael Strunge, Pia Tafdrup och Søren Ulrik Thomsen på originalspråk: det var verkligen inte lätt när biblioteket satte röd referenslapp på sitt exemplar av sin dansk-svenska ordlista.

Att jag fortsätter önska – kräva – översättningar handlar bara om att jag vill att fler ska få ta del av dessa märkligt känsloladdade noveller. Att de ska få uppleva den isbrytande kraft som finns i just det här sättet att berätta. Noveller som är både dunkla och klara, som litar på att mysterierna inte behöver förklaras fullt ut, utan att de kan nå en helt ny form av tydlighet. Då sprider sig också en märklig värme efteråt, trots vintertemat och den kyliga atmosfären i novellerna.