Det finns författare
som fungerar som isbrytare. Norska Ingvild H. Rishøi är definitivt
en sådan, men eftersom hon skriver noveller lär du få vänta
förgäves på svenska översättningar. Så när jag berättar för
I att jag läser henne på norska himlar hon först med ögonen och
ger mig sedan ett långt ögonkast, för att få mig att förstå att
jag ägnar mig åt snobbism på hög nivå.
Isbrytare: för mig
personligen, i alla fall, när jag läste tidskriften Granta förra
våren, där hon var representerad med novellen ”Vi kan inte hjälpa
alla”. En novell som använde både isbrytarens förstärkta skrov
och starka maskin för att skära genom allt kompakt som omger den
infrusne läsaren.
Tre noveller ingår
i Rishøis nya samling Vinternoveller (Gyldendal), vilket kan
te sig snålt. Men det är då sällsynt med en författare som är
så hemma i sitt modus, som vet att utnyttja exakt de redskap som
behövs för att uppnå effekt. Förmodligen slår romangenren sina
lockande lovar kring henne, men jag är inte helt säker på att det
är en bra idé; nu har hon gett ut tre novellsamlingar, men jag kan
inte säga att jag tycker att hon är färdig med novellen, att hon
bemästrar den helt. Kort sagt: att hon hellre ska gå vidare för
att se vad som kan uträttas här, att det är något av en
skyldighet att förvalta sin talang på det bästa sättet. Romaner
skrivs det redan så många, men det är ont om så här bra
novellförfattare.
De tre novellerna
handlar om känslor. Granta-novellen inleder, och jag tänker på den Expressenbild som publicerades i veckan, med Östermalmkärringen som
gav den tiggande 24-årige David Monteanu i Stockholm ett
fuck-finger. I novellen är det en kvinna som tillsammans med sin
lilla dotter passerar en tiggare, ger bort den slant hon behöver för
att köpa rena trosor åt dottern, som har kissat ned sig.
Det Rishøi gör är
lika enkelt som svårt: hon tar sig in i kvinnan, skildrar hennes
desperation, gör den påtaglig, omöjlig att värja sig mot (med
undantag för Östermalmkärringar, kanske). Det är en insikt som
förmedlas, en annan erfarenhet, något som sträcker sig förbi
trovärdighet, erfarenhet. Med ett enkelt ord: det häpnadsväckande
ögonblicket när fiktionen träder i kraft, när litteraturen lägger
sig kind mot kind mot verkligheten och låter dessa förmenta
ytterligheter agera tillsammans. Estetik och politik av lika hög
intensitet.
Estetik? Nja, för
samtidigt skriver Rishøi konstlöst, åtminstone synbart konstlöst.
Det är konstateranden som läggs ned, som faller lika lätt som den
snö som omger karaktärerna i de tre vinternovellerna. Det är en
vardaglig stil som i brist på annat kan karakteriseras som
”icke-litterär”, även om det låter som en feg klyscha. Det är
en stil som inte gärna låter sig citeras – den är alldeles för
blygsam för det, söker inte efter den slående formuleringen, utan
förlitar sig mer på att nå ut med subtila knappt märkbara
fingervisningar.
Tänk bara på hur
Stig Dagerman arbetade, i några av sina noveller, när han övergav
sin förkärlek för obskyr symbolism och påhittiga metaforer. När
Dagerman helt gav sig hän åt en nedtonad realism kunde han bli så
här känslodrabbande. Även här kan det handla om det svåra i att
vara förälder, barnets osäkra position, detta att vara så
fruktansvärt utsatt och rädd.
Berättartekniskt
arbetar Rishøi med abrupta scenbyten och tvära klipp, något som
ger berättelserna en rytm som skärper sinnena. De hastiga och
oförutsedda kasten skapar också en viss osäkerhetskänsla, som får
dig att ifrågasätta och nästan tvivla på vad du läser. Allra
mest syns det, tycks det mig, i den tredje novellen, om tjejen
Rebekka som rymmer tillsammans med några syskon. Det är något som
är fel med henne, anar man snart, men vad? Några återblickar
antyder olustiga episoder, men vi hålls på alster.
Likaså i novellen
om mannen som efter en fängelsevistelse ska köpa en kudde till sitt
barn, men förhalas av enorma mindervärdeskänslor. Det är en
liknande desperation som den stackars mamman erfar i första
novellen. Det som knyter ihop de tre novellerna är enligt
baksidestexten att de handlar om kärlek – jodå, men jag ser det
också som att det rör sig om att komma till insikt, att bli varse
saker.
Saker om sig själv,
saker om sin omgivning. Likaså handlar det om att nå en gräns: att
upptäcka att den finns, denna gräns inom oss. Den sista utposten,
och vad den gör med oss. Jag vet inte hur många gånger jag läser
ordet ”snu”, alltså att karaktärerna vänder sig om – det
blir som en refräng, att något händer som får dem att ändra sig,
att de upptäcker att en gräns är nådd, något som manifesteras i
rörelsen, att ”sno sig om”, som vi kanske säger på svenska när
vi vill låta lite arkaiska.
Då upprätthålls
en dramatik, som i Rebekkas möte med en en kvinna som agerar lite
påfluget: ”jeg blir helt stiv, hun tar på hånda mi og jeg hater
det, jeg hater fremmede folks hud, jeg hater at de er så lunka
[ljumma], akkurat som meg, dette er fælt gjennom hele kroppen, hun
klapper hånda mi.”
Är dramatiken då
kalkylerad? Det skulle förklara varför det här är litteratur som
man gråter av, att det är något liknande som vid vissa filmer, de
gånger du inte kan eller inte orkar genomskåda de manipulerande
tricksen. Fast om det vore så enkelt skulle jag inte uppleva det här
som något nästan helt unikt, utan skrivarskolorna skulle årligen
examinera författare som lyckades åstadkomma den här effekten, och
så ser det ju inte ut.
Det är så tidlöst
att bilar nästan är det enda som signalerar samtid. Man går på
puben, öppnar ett kylskåp, tar upp en mobiltelefon, men det är i
stort sett allt av modernitet. Ändå: de här novellerna utspelar
sig ju inte nu. Inte i det vi kallar ”nutid”. Också det
här ingår i konceptet som vi kallar fiktionens kraft, det som går
rätt genom tid och rum, där etablerade överenskommelser upphör
att gälla.
En gång recenserade
Horace Engdahl i DN en nyutgåva av Selma Lagerlöfs Gösta
Berlings saga, där han skrev att han läste ”med föresatsen
att hålla en nykter analytisk distans till Selma Lagerlöfs
trollkonster. Redan vid de första tårarna efter 18 sidor vet jag
att det inte kommer att lyckas. 'Gösta Berlings saga' är en bok som
besegrar läsaren med samma kraftmedel som majorskan begagnar mot
Gösta när han vill gå och lägga sig i snön för att dö. Hon får
honom att uppleva sin egen godhet.” Det är inte långt från
Lagerlöfs trolldom till Rishøis.
Jag tänker också,
på tal om Engdahl, på det han en gång sa att man tänker sämre på
engelska än på svenska. Det är inte heller en drift att känna sig
märkvärdig som får mig att läsa Rishøi på norska, eller att jag
inbillar mig att jag kommer ”närmre” texten eller att det är
ett absolut krav att läsa litteratur på originalspråket. Däremot
är jag tacksam åt google översätt, och tänker på att jag skulle
ha haft nytta av den när jag för så länge sedan läste danska
poeter som Michael Strunge, Pia Tafdrup och Søren Ulrik Thomsen på
originalspråk: det var verkligen inte lätt när biblioteket satte
röd referenslapp på sitt exemplar av sin dansk-svenska ordlista.
Att jag fortsätter
önska – kräva – översättningar handlar bara om att jag vill
att fler ska få ta del av dessa märkligt känsloladdade noveller.
Att de ska få uppleva den isbrytande kraft som finns i just det här
sättet att berätta. Noveller som är både dunkla och klara, som
litar på att mysterierna inte behöver förklaras fullt ut, utan att
de kan nå en helt ny form av tydlighet. Då sprider sig också en
märklig värme efteråt, trots vintertemat och den kyliga atmosfären
i novellerna.