När jag häromveckan
gjorde ett fånigt test på nätet, som skulle visa vilken filosof jag ”var”, hoppades jag vagt på Martin Heidegger. Typiskt,
alltför typiskt, blev jag Nietzsche i stället … Heidegger var
inte ens ett alternativ, förvånande nog.
Förra året utgav
det kaxiga förlaget Drucksache Heideggers mäktiga bok På väg mot språket, en bok som överraskade mig genom att förevisa att
ryktet om filosofens oläsbarhet visade sig vara starkt överdrivet.
Den hade översatts av Sven-Olov Wallenstein och Ola Nilsson, som nu
har redigerat en efterlängtad volym med essäer – ursprungligen
föredrag – under titeln Heidegger, språket och poesin, som
kommenterar innehållet i den där viktiga och kanske rentav
avgörande boken.
Det är fem smarta
bidrag, skrivna av idel bemärkta namn. I synnerhet noterar jag
Marcia Sá Cavalcante Schuback, projektledare för det symposium
kring Heideggers bok som Södertörns högskola anordnade förra
året. Jag läste hennes bok Lovtal till intet för några år
sedan, och tyckte att den var mer än briljant.
För Heidegger
handlar tänkandet om måluppfyllelse, men på ett mer ambitiöst
sätt än de pedagogikprofessorer som har annekterat begreppet
måluppfyllelse för att låta det sippra in i skolans värld. Ett
ord att förtrollas av. Här, hos filosofen, blir det mer en fråga
om att röra sig mot en ort, eller mot ”ortliga sammanhang”.
(Varför göra det enkelt när man kan göra det svårt?) Då säger
Heidegger: vi är redan där. Men vi fattar det inte.
”Varför är vi
inte i Paradiset”, som Ann Jädelund skriver i sin senaste
diktsamling Vad hjälper det en människa om hon häller rent
vatten över sig i alla sina dagar. Det är Wallenstein, utan att
ta Jäderlund till hjälp, som utreder Heideggers relation till
orten, till vår ovilja att se det uppenbara omkring oss. Boken, På
väg mot språket, visar ju Heidegger som nitisk diktläsare, och
hans relation till konsten. Att tänka innebär risken att vi på
förhand vet vad vi ska tänka.
Men gör vi det? Jag
föreställer mig snarare att vi tänker medan vi tänker. Vi vet
inte vad vi ska tänka förrän vi har tänkt det. Inte heller kan
jag helt acceptera Rimbauds formel: ”jag blir tänkt”. Eller var
det Wittgenstein som tänkte åt honom?
Heidegger menar att
filosofen är granne med diktaren, och det är lättare att instämma
i. En bra tolkning involverar en filosofisk grundsyn. Och att tänka
är att dikta, ja, och vice versa. Wallenstein skriver insiktsfullt
om gränsen, den obefintliga, mellan dikt och tanke, och Anders
Olsson, lika smart som han är poetisk och därför skickad att ta
stafettpinnen vidare, skriver insiktsfullt om hur Heidegger läser
poeten Trakl.
Heidegger har noll
intresse av den biografiska tolkningen. Men det är en inställning
som ger lika många vinster som förluster. Det är ju en människa
som har skrivit, med en människas erfarenheter – vi kan inte
föreställa oss att poeten är en maskin. Det vi normala läsare
kallar för en utläggning kring en dikt blir på heideggerska
”situering”.
Olsson skriver fint
om Heidegger, men ännu finare om Trakl, som han låter genomgå en
självständig tolkning: ”Dikten gav Trakl ett rum, en ort, där
hans kaos kunde fogas samman och tona. Berusad av vallmo kunde hans
diktjag företa en nattlig färd på de mörka moln som speglas i
skogstjärnen.” Blir kritikern bättre när hen är poet? Inte per
automatik, men i det här fallet: ja.
Marcia Sá
Cavalcante Schuback går in i Heideggers tolkning av Trakl, och visar
att läsning handlar om att vara både kritisk och lyssnande:
inkännande, förstående, accepterande – men också försakande.
Ett växelspel mellan att bejaka och att åsidosätta. Hon hänvisar
till Heideggers bekanta bild av klockan som nämns i en dikt av
Hölderlin, ”Utkast till Kolumbus”, och orden: ”måhända är
varje utläggning av denna dikt som ett snöfall mot klockan”.
För Heidegger är
poesi synonymt med den starka raden. Ja: det är så med Emily
Dickinsons kategorisering också, att du vet vad det är när du
ställs inför det, en kroppslig reaktion. Eller följ Sylvia Plath-avataren på twitter, med dagliga rapporter från i första
hand dikterna: ohyggligt starka rader, och en given påminnelse om
hur drabbande dessa dikter är, med rader som bryts ut. Då blir det
också inspirerande att läsa Cavalcante Schubacks text, att man
känner sig manad att skriva både poesi och filosofi efteråt.
Därefter Hans Ruins
bidrag, som ankommer till Heidegger efter att först ta omvägar
förbi Herder, Hamann, Kant, Husserl, Kierkegaard, Derrida (ständigt
denna Derrida!), och Platon, och till sist Walter Benjamin, om det
lögnaktiga tecknet, det som ljuger i språket, och att språket
bara är överenskommelser (kultur), när det har potential att vara
enbart instinkt (natur).
Nog är det bra
skrivet, men stundtals onödigt tillkrånglat: ”Att bara postulera
meningens idealitet är inte att svara mot den fenomenologiska
utmaningen att söka tingen själva, lika lite som när man bör nöja
sig med att postulera en abstrakt entitet som förnuft eller
transcendental subjektivitet.” Jag vet inte hur jag ska bena ut den
fenomonologiskt utmanande formuleringen.
Slutligen Ola
Nilssons fråga: vad är poesi? Den kan synas lika gagnlös som den
efterhängsna: vad är konst? Men Nilsson visar med Heidegger som
exempel att poesi är det som är användbart, det som också kan
knytas till Emily Dickinsons idé, att du vet det inte förrän
efteråt. Då finns poesin också i en text såsom Virginia Woolfs
The Waves, som Nilsson visar: ett lyssnande. Poesi är
stämgaffeln, och kan bara höras av den som lyssnar. Att förstå är
att bli det diktade.
Ja, inte vet jag om
de här fem separata texterna hjälper mig att bättre förstå
Heideggers bok På väg mot språket, eller om jag vill eller
behöver förstå den bättre. Jag kan bara säga att jag blir
upprymd och inspirerad, och att det är gott så.
Jag blev den unge (obs) Wittgenstein. Det var inget bra förstod jag sedan. Dock misshandlar jag inte skolbarn.
SvaraRaderaHa ha, jag blev 88% Nietzsche. Men den sene Wittgenstein visade sig ha en god chans. Och på tal om din bloggpost idag Björn: de identitärer jag studerar för en kommande bok har definitivt Heidegger som husgud. Vad nu det innebär.
SvaraRaderaJag blev 78 % Sartre/ Camus och 70 % Nietzsche.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaJag försökte mig just på den där testen, men blev sur och gav upp. Inte bara var det goddag-yxskaft-frågor, dom kan ju'nte ens stava... ("immitation" och sånt...)
SvaraRadera