Snacka snyggt. Modern retorik, Elaine Bergqvist

På omslaget figurerar en storleende ”retorikkonsult”, Elaine Bergqvist, som har skrivit boken Snacka snyggt. Modern retorik (Norstedts). Hon ler, för att skapa välvilja (benevolus), men den enda effekten det har på mig är att jag vill mörda henne.

För det här är en bok som knappt går att läsa. Snacka går ju … och det gör Bergqvist, i drygt 200 sidor, och att hon är en van föreläsare märks i varje formulering, som är nedplitad med syftet att funka på en scen inför ett par hundra åskådare. Så där lagom roliga, lagom personliga, lagom kloka, lagom lagom.

Boken är omöjlig att förstå sig på. Redan i inledningen skriver hon: ”Tänk om du kunde få folk att lyssna på dig i alla lägen. Och dessutom få dem att lyssna. Skulle livet vara lättare då? Definitivt!” Eh, alltså: vad menar hon med tautologin lyssna och lyssna? Och då blir livet ”lättare” … Jag vet inte vilken retorikskola som lär ut att man ska svara (själv) på sina egna retoriska frågor heller.

Ömsom gullar hon med läsaren, ömsom ser hon ned på läsaren. Allt ska avdramatiseras. Dessutom har hon en vidrig människosyn, som är full av schabloner och generaliseringar, fullständigt cynisk, där allt handlar om förenkling och reducering. Hon inbillar sig att människans utgångspunkt är egoism, men så blir människan bara när det förväntas av henne.

Hon vet inte vilken sång Birgit Friggebo uppmanade invånarna i Rinkeby att sjunga 1992 (det var inte ”We shall over come”: vi skall hit komma?). Hon presenterar truismer som om de vore storartade sanningar, men sanningen att säga, retorik är självklarhetens konst, med råd som är enkla att lära. Kroppspråket är viktigt, du kommunicerar med färger och kläder också, det är viktigt att skapa förtroende, etc etc. På tal om färger, menar hon att ett gult rum kan bota depression, ”effektivt”, till råga på allt. Inte vet hon heller vad majevtik är, utan kallar sitt långa resonemang om den sokratiska förlossningsmetodiken för hermeneutik.

Ett bättre råd skulle vara att skita i allt hon säger. Bryt mot råden: var annorlunda, det funkar också. Provokationer kan också vara effektiva; allt handlar inte om att smeka lyssnarna medhårs. Som det här med leendet, som hon gärna återkommer till: leenden är som gjorda för att feltolkas, vanställas i mottagarens perception. Alla gånger jag har lett har det gått åt helvete.

När hon skriver om musikens retorik gör hon en lång analys av Michael Jacksons ”Man in the Mirror”, en av hans mest floskulösa låtar, för att inte säga hycklande, men hon gör det med bravur, och med allvaret på topp, och lyckas låta som om hon gått samma hermeneutiska skola som Patrick Bateman, när han tolkade Whitney Houstons ”The Greatest Love of All” i American Psycho. Ett kapitel handlar om bloggretorik, med en okritisk vänintervju med Blondinbella, som inte tillför någonting alls (råden: ta kort på din mat, skriv korta inlägg).

Så jag vet inte vad som är det värsta med den här boken, att dess författare inte kan tänka själv eller att hon inte kan skriva. För somliga partier är makalöst befängda, som när hon skriver att det är ”viktigt om så många som möjligt, helst alla, förses med förmågan att tänka kritiskt. Det borde läras ut i skolan. Det finns visserligen lite 'källkritik' på schemat, men ändå [min kursiv].” Det här är bara svammel, okunnigt raljerande.

När retorikkonsulten tar avsked gör hon det med besked: hon tackar Gud, sin ”fantastiska” reklambyrå som har skapat det ”fantastiska” omslaget, ”världens bästa” utbildning, och hon gör allt detta med inte mindre än tio utropstecken (och en smiley). När jag lägger ifrån mig boken lägger jag handflatorna mot öronen, och känner att jag hatar retorikämnet mer än någonsin.

(Bilden: ser det här ut som en retorikkonsult - - -)