att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

13 apr. 2011

Mask. Litteraturen som gömställe, Kristoffer Leandoer

För fyra år sedan uppdagades av bakom författarnamnet J.T. Leroy, ansvarig för de förment självbiografiska böckerna Sarah och Hjärtat är bedrägligast av allt, fanns en 40-årig kvinna vid namn Laura Albert. Fullständig indignation utbröt när besvikna läsare kände sig lurade, och böckerna omvärderades totalt, i en fullständig devalvering. Men jag förstår inte varför böckerna skulle bli sämre för att de inte var självupplevda: i själva verket var Albert bara en skicklig iscensättare av en författarpersona.

Om inte annat bevisas detta i Kristoffer Leandoers makalöst intelligent skrivna essäbok Mask. Litteraturen som gömställe (Pequod Press), även om han inte använder Leroy som exempel. Men han skriver om författares levnadsvillkor i dagens mediasamhälle, där det gäller att vara en flitig förvaltare av sitt marknadsvärde, för att överleva. Ja, alltså behandla sitt namn som en fiktiv karaktär: förenkla, så att den gör sig bra, går genom rutan – då duger det inte med runda karaktärer, fördjupning och komplicering.

Kruxet med all läsning är annars att namnet alltid är i vägen. Som Leandoer visar finns det med oftast sju gånger på boken, om man räknar alla försättsblad, omslagsflikar, bokrygg, och så vidare. Du vet redan vad du ska tycka, innan du börjar läsa. En bok av Leandoer (tänker jag), poeten, som sedan började skriva lite skräcknoveller, och en bok om Proust, hm, och så om deckare, hm, ja …

Hans exempel är att författare antingen är rävar eller igelkottar, alltså att de antingen vet många saker (räven) eller få saker (igelkotten). I dagens medievärld är igelkotten mest eftertraktad. Och att vara eftertraktad har blivit livsviktigt för överlevnaden, där bara den som syns finns.

Leandoer skriver engagerat, initierat, och associerar djärvt. Han driver hårt sin tes, att författare växlar mellan ambivalensen i att gömma sig och att visa sig, bland annat genom snillrika pseudonymer. (Själv ger mig namnet ”bernur” stor frihet: jag kan skylla åtskilligt på den gynnaren.) Den förste kan ha varit Homeros Odysseus, med sitt sublimt enkla ”Ingen”, som svar på Kyklopens begäran om identitetsuppgivande. Där ligger hela gåtan, suveränt infångad i det lilla stora ordet / namnet: ”ingen”. Där har vi alla velat gömma oss!

Hur mycket som än stämmer och hur mycket jag än kan instämma i, måste jag opponera mig mot Leandoers påstående att Virginia Woolf agerade ”indisk furste” när hon i februari 1910 ställde till med The Dreadnought Hoax: hon var utklädd till ”Mendax”, en abyssinsk prins. Inte heller förstår jag hans ord att hon ”hade familj i överflöd”, då hon berövats föräldrar, bror och halvsyster vid 24 års ålder. Att kalla doktor Glas Stockholm för en parallellvärld och dra ned den till fantasy görs väl inte heller helt övertygande, med argumentet att doktorn inte går på toa – men han kräks, invänder jag, och att begära mer är väl att begära för mycket av Söderberg, innan Joyce lät Leopold Bloom göra stora A i Odysseus.

Men det mesta är fruktansvärt bra. Leandoer har en fin blick för att karakterisera författare, just genom att behandla dem som fiktiva karaktärer. Ett kapitel om Olof Lagercrantz fångar också behovet av maskspel, och visar också en mycket noggrann läsning av Lagercrantz stil. Leandoer är helt enkelt en kritiker som det är slöseri att undvika. Han skriver fint om många författare, däribland Duras: ”Jag kommer alltid att vara arton år, men redan som artonåring var jag gammal: Duras författarskap består av avsiktliga skevheter, svårförenliga utsagor, rentav uppsåtliga motsägelser.”

Han utnyttjar essäns frihet att uttrycka tillspetsade saker, att formulera det oväntade och häpnadsväckande. Dubbelheten finns också i Leandoers egna stil, där hans auktoritära tonfall drabbas av tvivel. Här finns mellan de längre kapitlen också några kortare instick, pamfletter där han går hårt åt bland annat den kändiskult som litteraturen inte lyckats mota bort: kanske är lösningen mer anonyma författare, som vågar trotsa lockropen från tv-sofforna.

Det här är en ofrånkomligt viktig bok, som skär rätt in i vår tid, och diskuterar allvarligt lekfullt sanning och lögn, där Leandoer pläderar för ett sökande efter vad som gömmer sig i negationerna, att det är just i sitt förnekande som författaren talar mest sant.

(Bild: Lee Miller.)

8 kommentarer:

  1. Dagens medie-kulturklimat premierar igelkottar - ja, kanske, men isåfall en igelkott som samtidigt kan spela lättillgänglig räv, som inte kräver att läsaren hänger med in i långa och borrande resonemang. Samtidigt så känns det som att leandoer representerar en art av kritiker/kommentator som idag inte passar in i mainstreammedia: nu har jag ju inte läst boken men av din beskrivning är dt uppenbart att den kör på många spår parallelt, använder ett flertal och delvis inbördes motsägande exempel för att hitta olika ingångar i samma problemfält. Och debattböcker idag, eller kritiska "varumärken", förväntas istället nita en enda tes från start, slå fast den med hammare (eller med ett nsyggt inledande narrativ) och sedan fortsätta hamra i samma riktning boken igenom.

    SvaraRadera
  2. Mm, Leandoer skriver verkligen i essäns anda: nyfiket trevande, utan att riktigt vara bergsäker, nyanserad, med flera alternativ öppna.
    Jo, det är nog så: den som vill gå genom rutan, som det heter, ska vara lättbegriplig, eller begriplig på ett igenkännbart sätt. Säga klokheter som inte utmanar eller ifrågasätter, utan bara bekräftar det vi redan visste, men det får gärna sägas på ett fyndigt sätt, så vi kan skrocka att det där hade vi minsann tänkt på, utan att kunna formulera det. Hellre då rävens överlägsna intelligens, eller som jag har sagt på annan plats: vi behöver mer arrogans i samhället! Dvs människor som är så smarta att de inte behöver ta hänsyn.

    SvaraRadera
  3. jag tror att det var bl a just av den anledningen som hans tidigare fru, den helt briljanta Åsa Crona, försvann ur offentligheten. Hon var, förefaller det, både för kompromisslös, för ovillig att bli intim med ströläsaren och att ställa ut checkar på sina privata känslor - och ovillig att låta det hon skrev begränsas till det igenkännliga och lätta.

    En av de mest slåpende sakerna med t ex "Kopiornas uppror" är att hon skriver om kvinnoblivande och familjekonflikter, om skärningsytor mellan familj, reklam och samhälle, om neuroser, men utan att blåsa under det med en mängd privata aggressioner: hon skriker inte "hata morsan!!" vilket hade varit en reflex för den sorts Linda Skugge-krönikörer som vi har fått sedan dess. Idag saknas inte bara essäister av den klassen, vi saknar också den slags offentligt rum där det finns plats för den sortens personliga, men avklarnade och täta diskussion.

    SvaraRadera
  4. Eller t ex Martin Gelins bok om USA-valet: "Det amerikanska löftet" är förvisso bra och levande, men den begränsas av att den till 90% handlar om varumärkesbyggandet och parti-/mediespinnet under kampanjen, och att den då också så uttalat är för Obama. Jag var och är också för Obama, men jag hade velat se en bok som kunde syssla mer med de underliggande frågorna, tänkesätten och identiteterna (sådant som de inblandade ofta tar för givet), konflikter mellan olika krafter som fanns i kampanjen, en bok som undersöker vilka av dessa som delvis var nya och vilka som funnits i femtio eller hundra år. För Gelin existerar t ex Itakkriget och invandrings/mexikanfrågorna i första hand som ämnen för politiskt peptalk och pratshower, inte som drivande faktorer i det politiska livet eller som problem man måste frörsöka lösa.

    SvaraRadera
  5. Åsa Crona ja, jag läste två böcker av henne under 90-talet, de gjorde intryck. Ett problem är väl att tv inte i första hand premierar ansiktsutseendet, vilket brukar vara argument nr 1, utan åsiktsutseendet, en likriktning i tanken.
    Jag välkomnar Leandoers bok, för att det är en bok som man behöver gå i konflikt med, behöver bråka med, alltså att den öppnar för en sådan läsning, en sådan diskussion, och inte, som så många andra böcker, bedriver en sluten verksamhet.

    SvaraRadera
  6. Ursäkta en igelkott, men jag tycker att vissa bloggar fyller ett tomrum i "dagens medie- och kulturklimat" som ni nämner. Det finns några oaser på nätet där kunniga rävar inom litteratur, juridik, nationalekonomi och populärkultur uttrycker sig "nyfiket trevande" ojämnt och med flera alternativ öppna.

    Hur smart ska man förresten behöva vara för att komma undan med arrogans? Det låter som en paradox.Är man tillräckligt klok och bildad behöver man knappast vara arrogant. Gissar att ni menar att mycket smarta människor inte ska behöva sänka sig till de enfaldigas nivå, fria att tänka och uttrycka sig utan begränsningar och hänsyn.
    Ändå - det låter som om syret skulle kunna ta slut.

    SvaraRadera
  7. Intressant aspekt: hur smart ska man vara för att vara arrogant ...? Mm, jag menar nog att det är relativt vanligt med arrogans hos en del som inte vet så mycket, och det ser jag nog som ett missbruk av hela konceptet.
    Det stämmer ofta att den som är tillräckligt smart / duktig inte behöver visa det: tänk bara på läkare, det är oftast de nyutexaminerade som brukar snacka latin.

    SvaraRadera
  8. Fler borde kunna latin, så man slipper stämplas som arrogant när man kan det.

    SvaraRadera