The Rehearsal, Eleanor Catton

Wallflower?

Det finns en tydlig tendens att filmen håller på att närma sig romanens berättarteknik, genom att bli mindre film(isk), mindre visuell, och förlita sig på berättelsens bärighet, medan romanen i sin tur håller på att närma sig filmens knep, med författare som är ytterst angelägna att vi ska se det framför oss medan de berättar, vilket inte är att gå romanens ärende. Ja – och just därför är det så välkommet när en författare struntar i denna trend, som när Eleanor Catton i sin debutroman The Rehearsal helt utnyttjar romantekniken, och visar sig vara fullfjädrad som just romanförfattare, trots att hon är inte mer än 23 år gammal när boken ges ut.

En skola i Nya Zeeland drabbas av en skandal, och det utnyttjas av en närliggande dramaskola, som försöker använda sig av fakta i sitt årliga examensarbete. Vad de inte räknat med är att de äntrar en tillvaro som redan har fått se hur fakta ersatts av fiktion. När Catton skildrar detta spel, denna glidning mellan vad som sker på riktigt och vad som iscensätts, kan hon erinra om någon som försöker göra litteratur av Judith Butlers teorier om performativitet – och hon gör det begripligt. Här är själva naiviteten inövad.

Det är en saga Catton berättar. Otrygga föräldrar tvingar på sina döttrar musiklektioner för att förverkliga de karriärer de själva blivit förnekade, och hela tiden handlar det just om att agera – oavsett om det är vid saxofonen, vid kvällsmaten, vid kvällspromenaden med en käresta, eller på scenen, som teaterskådespelare.

Eleanor Catton är en klarsynt författare, som skriver skarpt och kyligt. Här finns klokheten, nogsamt portionerad i småkusliga antydningar, i olycksbådande aforismer: ”Remember that anybody who is clever enough to set you free is always clever enough to enslave you”. Vi får en inblick i det mänskliga behovet av ritualer för att försöka kontrollera den tillvaro som inte kan styras, att koder och instruktioner blir allt viktigare. Annars riskerar världen att bli endast ett sken – ett simulacrum.

I denna historia om skuld och tabu rör sig hennes individer i ett frivilligt sökande mot faran, uppvaktar den: de är risktagare. Det är en roman som dels handlar om teater – titeln är lånad från en anonym engelsk satirisk 1600-talspjäs – och dels om skolan, om undervisning och om att lärandet handlar om att hantera förändring, om att ta sig dit man inte kan ta sig tillbaka ifrån: eller att man bara inte vill, för den delen. De är unga, de nyttjar känslor som substanser.

Eleverna rör sig också mellan substans och det formlösa, mellan sig själva och en representation av sig själva. De försöker vara både reklamen och produkten, och fastnar däremellan. Liksom i Juli Zehs Leklust är de ett slags ärlighetsfascister. Men de är hårt hållna marionetter också, med namn märkta av symbolik – Victoria, Julia, Isolde, och så läraren, Mr Saladin, vilket verkar vara en hyllning till David Bowies Insane Lad (”Aladdin Sane”). Här är det också Artauds ”Grymhetens teater” som apostroferas, den teater som förgäves försöker vara grymmare än verkligheten (när har någonsin fiktionen lyckats överträffa verklighetens skändligheter?).

Det är intressant att följa Catton när hon tar sig steg för steg in i mekanismerna bakom våra handlanden, där hon blottställer bakomliggande motiv: då först förstår man varför hon använder den okronologiska tiden, att det beror på att tiden för läraren, Mr Saladin, håller på att gå bakåt, åt fel håll. Och leken mellan fiktion och verklighet får det att svindla till när en av eleverna, Stanley, i en dramaövning, ska spela sin egen far.

Berättelsen handlar också om våra förväntningar, när vi hela tiden görs medvetna om förutsättningarna, med ständiga jämförelser och paralleller (här nämns exempelvis Flugornas herre, men en mer passande likhet finns kanske till Sheila Kohlers roman Cracks). Frågan är också om de nämner dessa fiktiva fasor i rädsla för att det ska bli så, eller för att det inte ska bli så.

Det finns mycket att gilla i Cattons ambitiösa behandling av en svår historia, hur hon ger den råa miljön ett rått språk, och blandar det intima med det personliga, där hon också visar det farliga i detta projekt, vad som händer när man börjar rota i det innersta. Men framför allt kanske just hur hon levererar ett löfte till läsaren, att det här bara är en början, att hon har bättre saker på lager; hon ger också intryck av att vara mer brådmogen än brådstörtad. The Rehearsal är inget mästerverk som kommer att kväsa hennes talang.