Dementorer och charlataner

Härom veckan fick krönikören Marcus Birro sparken från Tv 4:s debattprogram ”Kvällsöppet”, efter att ha kandiderat till partiledarposten för Kd. Det märkliga i den här historien är varken att han utan politisk bakgrund kandiderade till partiledare, eller att han avskedades från sitt uppdrag som programledare.

Nej, det märkliga är att Tv4 alls anlitade honom som programledare för ett politiskt debattprogram. För Marcus Birro är ingen journalist. Han är något som har blivit allt vanligare i det svenska medielandskapet: en tyckare.

En tyckare utan substans, en gubben i lådan. Medveten om att han notoriskt bevakar alla påhopp vill jag påpeka att detta inte har med hans person att göra, utan har strukturella orsaker som går vida längre än Birros personliga prestationer.

Jag är allvarligt oroad över den utveckling som pågår, när en tv-kanal som gör anspråk på seriositet fuskar på alla kvalitetskrav och försöker anställa en åsiktsmaskin, som vägrar erkänna grundläggande regler för diskussion, som bara mal och mal sina åsikter. Det är förödande för det offentliga samtalet med röster som medverkar till att vi bara kan stagnera intellektuellt.

Det är alltså inte Birro som är boven här. Han är bara en av de många. En annan är den gravt överskattade Alex Schulman, som i flera år har lyckats dupera sin omgivning med charlatanens osvikliga arsenal av flams och trams. Det är ett pajaseri som har förpestat tv- och radioprogram och olika fora på internet.

Han skriver böcker också, och dessa böcker får på riktigt positiv kritik. En lögn som har yttrats tillräckligt många gånger är att han ”kan skriva”, att han är en stilistiskt säker författare: ”en bra stilist” (DN), ”en takt- och tonkänsla såväl socialt som skribentiskt” (Expressen), ”skriver en snygg prosa” (Sydsvenskan). Att dessa tre citat i sig är exempel på rätt dålig stilkänsla gör det lätt att avfärda omdömena, men ingen blir gladare av att det usla granskas på ett lika uselt sätt.

Vi har dock en martyr, vars namn förmodligen ska yppas med religiös vördnad och tacksamhet av Schulman och hans gelikar. För de nutida bluffmakarnas karriärer är en upprepning i rakt nedåtgående led av det Tom Hjelte gjorde i Aftonbladet på 90-talet, med elaka krönikor, skvaller och stim. Han skrev till och med en generationsroman – skillnaden är att Schulmans intigheter tas på allvar, betraktas som litteratur (vem hade eller har något gott att säga om Hjeltes bok Generation?). Snart kommer Alex Schulman att kallas för ”den nye Ulf Lundell”.

Hur allvarligt är det här då? Jo, jag är helt säker på att det är ett tecken på ynkedom när medelmåttor upphöjs och sätts på piedestal, när människor som fördummar oss begär utrymme, när dementorer bjuds in och behandlas som prinsar. Det här är människor som bara kan krympa och förlama oss. Att frivilligt ta emot deras gift är inte människovärdigt.

Jag välkomnar Tv4:s beslut att ge Birro respass från en roll han inte behöver, till förmån för en mindre färgstark men mer meriterad journalist, Thomas Ritter, med erfarenhet från Svt och SR, utöver Tv4. Vi behöver människor med mer substans på alla positioner som innebär inflytande. Låt de tomma trollkarlarna hålla på och konstra någon annanstans.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 19/10 2011.)

Mitt Europa, Czeslaw Milosz

Vi ser filmen True Grit, bröderna Coens remake av filmatiseringen av Charles Portis western, och den är som brödernas filmer har blivit på senare år, lite halvlojt smårolig. Den avslutas med att sången ”Leaning on the Everlasting Arms” sjungs. Den påminner mig om Night of the Hunter, där den godhjärtade damen sjunger duett med den ondskefulle predikanten, med det dubbeltydiga i ”arms” accentueras av att damen har både Gud och geväret på sin sida. Hon spelas av Lillian Gish.

Sedan läser jag Czeslaw Milosz bok Mitt Europa, återutgiven i Brombergs serie Nobelklassiker, i Stellan Ottossons översättning. Där på sidan 72 nämner Milosz sina upplevelser när han börjar gå på bio i seklets början (han föddes 1911): namnet ”Lillian Gish”! En slump? Nej, det skulle inte Milosz hålla med om: den som på nära håll upplevt två världskrig aktar sig för att tro på slumpen.

Inte heller är det någon slump som har möjliggjort utgivandet av den här boken: det är hundra år sedan Milosz föddes, och så är det med det. 1980 fick han Nobelpriset, och jag har hört illasinnat förtal att polska poeter är överrepresenterade i den skaran – men det kan de omöjligt vara så länge Adam Zagajewski inte belönas.

Milosz föds i Litauen, rör sig mot Polen, senare Frankrike, senare USA. Han är utan land, en av 1900-talets många exiler. Hans vägran att vara polsk ger honom förstås problem: han avskyr nationalismen, en avsky som nyanseras, fördjupas, i den här samlingen texter som är både personlig självbiografi och utåtriktad essä. Nationalismen är farlig: en hållning som inte kan förstås förrän vi sätter oss in i vad det innebär att sakna nationalitet, att vara främling i sitt land. Han kallar sitt hem för ”Septentrio”, som väl ungefär kan översättas som ”Norr(land)”. EU framstår som en allt sämre idé när jag läser Milosz bok från 1955, strax innan bildandet av EEG.

Vistelsen i olika miljöer gör honom beskickad att bli en skicklig betraktare. Barndomens rädsla präglar honom, tar honom genom skolans pennalism, den universella skoldjävligheten, med mobbning, drill, läxor, och lärare som ges kontur, återgivna av ett märkligt minnes skarpsynthet.

Som barn upplever han lojalitet med starka kvinnor inom familjen. Det förflutna är ett annat land, de gör saker på ett annat sätt där – som bekant. Det är som att lyssna på en saga: jämför med att höra på någorlunda äldre svenskar, när de berättar hur det var förr, du kan inte riktigt tro på det. Milosz kan med en poetisk lakonism sammanfatta: ”I länder med långt förflutet mäts inte ’snart’ med almanackan”.

Milosz har en pragmatisk inställning till livet, till religionen, till naturvetenskapen, till litteraturen. Han söker också en djupare form av upplevelse, ett försök att kombinera det bokstavliga med en mystik, i en strävan att komma närmare tingens hemligheter. Det han delar med poeter – ja, han är poet – är rastlösheten, oron.

Den någotsånär oskuldsfulla antisemitismen, som han själv delar, avlöses av andra världskrigets vidrigheter. Politiken reduceras till något som kväver, kräver för stora bokstäver, typ Den Enda Vägen, för mycket av trumvirvlar och ceremonier. Däri också misstron mot nationalism, mot alla former av generaliseringar. Också alla -ismer avfärdas, förutom nationalism, såsom marxism, hitlerism … Milosz har inte mycket till övers för några auktoriteter.

Desto mer handlar det om vaksamhet – en uppmaning att vara medvetna om och ta oss i akt för de krafter som försöker påverka och forma oss. Det finns alltid något som vill vagga oss till ro, smeka våra krav eller bara önskningar med bedövande lockelser. En intellektuell i Sartres mening ska vara oberoende, stå fri från ideologier och –ismer: vara den som inte låter sig duperas av totalitära lösningar. Människor som har skådat ljuset är det farligaste som finns.

Som motkraft mot detta ställer Milosz behärskningen, och klarsyntheten. I sin text om Mitt Europa tar Thomas Nydahl fasta på det samtida hos författaren, att vår värld behöver Czeslaw Milosz röst kanske mer än någonsin. Ja – det råder ingen brist på offentliga röster som krymper och förlamar, som sprider sitt gift, så då behövs botemedel, eller bara lindring, eller, kort sagt – ett alternativ, en annan röst.

Hans essä blir också en bildungsroman, om individens estetiska utveckling parallellt med hur den politiska oskulden skändas. Här finns en säregen blandning av blygsamhet och stark självkänsla, där han inte förminskar sig själv, men har tillräckligt med distans för att inte drabbas av hybris (poeternas folksjukdom, annars). Mognaden samsas också med upptågen, och det plumpa (André Gide kallas ”frökenaktig”) med det eleganta, i ett utvecklat sinne för spratt, upptåg och bus, mitt i det allvarliga, som åren i Warszawas ghetto. Erfarenheterna misslyckas med att förvandla honom till en cyniker, utan han konstaterar bara vad som har skett, och skriver fint om den underjordiska verksamhet som blomstrar när de maktlösa diktaturerna försöker kväsa språket. För dem i ghettot blir också T.S. Eliots Det öde landet en helt ny dikt, som pekar ut helt nya värden, nya tolkningsmöjligheter.

Brombergs bokutgåva har en lång bakgrundshistoria. Milosz gav ut den 1955 – sedan kom den på svenska 1981, tack vare Nobelpriset året innan, kan förmodas, och så nu 2011, tack vare hundraårsdagen av Milosz födelse. Att läsa honom nu (”2011”) blir också en påminnelse om det bedrägliga i det vi kallar för tid, att det inte finns några begränsningar för begrepp som ”aktualitet”.

Don’t you come here and say I didn’t warn you / About the way your world can alter

First Aid Kit gjorde på Polarprisutdelningen tidigare i höst en fullständigt magisk version av Patti Smiths "Dancing Barefoot" - den var så vacker att Patti själv grät av glädje, och givetvis passade clownkanalen tv4 på att sända reklam just under det framträdandet, som tack vare youtube kan uppfattas som en höjdpunkt i hela polarprisspektaklets historia. Nu kan man lyssna på "The Lion´s Roar", första låten från kommande skivan, och det hörs att de har tillbringat tid med Bright Eyes. Det här är ett band som bara fortsätter att bli bättre och bättre - även textmässigt, och här verkar det inte finnas några gränser för vad vi kan förvänta oss.

Ejdervita, Eva Kristina Olsson

Det mest uppenbara först. På omslaget till Eva Kristina Olssons diktsamling Ejdervita syns avtrycket av en red right hand. Nick Cave, säger du, men då säger jag John Milton (Paradise Lost): ”Should intermitted vengeance arm again / His red right hand to plague us?” (Det är en av litteraturhistoriens gåtor hur 1900-talet lyckades dribbla bort skönheten och poesin i Miltons stora verk. Det är en bok som ingen läser i dag, som döms ut som stendöd och skittråkig, till och med på universiteten, som till nöds kan tänka sig att låta studenterna nöja sig med de två första böckerna.)

Texten är röd, det är också uppenbart. Alltså bokstavligen röd, tryckt i röd färg. Men först när jag har läst boken färdigt upptäcker jag det lilla ordet på omslaget, under författarnamnet: ”Elegi”. Boken saknar titelsida, inleds i stället med en färgklump, detaljen från en hands avtryck. Trots sina uppfordrande initialer – EKO – är Olsson en försynthetens poet.

Handen: alltså ett corpus delicti. Här har ett brott begåtts, vilket känns igen från tidigare böcker av Olsson, som Den hängde advokaten, och Offret, för att inte tala om den bok hon debuterade med, Brottet. Men vadan elegin då?

De tre rader som leder mig in i texten är helt briljanta i sin enkelhet: ”Vi föds inte längre / vid förs in / i en begränsning”. Det är rader som egentligen säger allt, som borde yttras av någon dristig tv-hallåa eller stå som rubrik på kvällstidningarnas gula löpsedlar. Herregud! Vi lever i en andlig fattigdom, och det är skada att det är de blygaste av röster som måste påpeka något så självklart.

Poeten kan vara den som lokaliserar en brist, en strukturell brist hellre än en privat. Hon kan alltså vara den som reagerar – det kan vara i vanmakt eller förtvivlan, eller som här, i sorg. En sorg riktad mot en uttalad fiende: mannen.

Finns mannen? 80-talsfeministerna blev vansinniga när män snackade om längtan efter ”kvinnan”, för de menade att hon inte fanns i singular, att det bara fanns kvinnor. Men bara för det säger jag inte att Olsson säger att det finns en man …

Inte heller säger jag att det här är hämnden. Olsson skriver för distinkt och för skarpt för att reduceras till en hämnande ängel. Hon klarar också av att behålla och vårda en mystik, där det vassa tonläget bryts elegant mot en oklarhet som inte har att göra med oklart tänkande (tji fick du, Tegnér). Det är skrivet i kamp med en destruktiv kraft, där Olsson släpper in det mörka, det förgörande. En negativ, förstörande drift lägger sig intill de konstruktiva intentionerna. Konsekvenserna finns: resultatet av skövlingen, oavsett om det ägnas människor eller natur. Detta som görs mot människan görs också mot naturen, menar Olsson.

Såret hålls intakt, öppet. Dikten handlar så om att födas, där inledningens mäktiga bild fortsätter, styr in läsningen, utan att låsa den. Det är ingen brottsling som lagt sin labb på omslaget, utan det är en barnmorskehand – om det inte ska betecknas som ett brott att bistå vid förlossningar (jag vet en och annan filosof som skulle instämma i att den som underlättar att antalet människor adderas är att betrakta som skurk).

Om delaktigheten, om att själv delta i livet: vem har liksom bett om det, självmant? Det passiva och det aktiva är två poler som samverkar i Olssons dikter, och vad man kan göra är att ta kommando över sin situation, över sin olägenhet.

Ejdrarna känns igen från Olssons förra bok, den svaga Hästfångare. I den här boken blir fåglar människor, och mellan oss kryper ondskan konsekvent och obönhörligt. I kroppen, i rymden, i staden, på offentliga toaletter, finns ondskan och döden. Också när vi föds finns döden – kanske allra mest just då, och det skulle förklara varför de flesta av oss föds skrikande.

Moderspassion, Majgull Axelsson

Moderpassion var en äldre tids diagnos på det vi i modern tid kallar postpartumpsykos, moderns sammanbrott efter förlossningen: en gammal diagnos med tydlig koppling till hysteri, det efterhängsna och ringaktande ordet för all typ av kvinnligt beteende som varit normbrytande. Majgull Axelsson kallar sin nya roman för Moderspassion (Brombergs), och för radioprogrammets räkning har jag läst den.

Hysterin är en följeslagare genom romanen. En häftig storm sveper in över Arvika, där huvudpersonerna barrikaderar sig på Minnas vägkrog. ”Stormen var underbar. Fantastisk. En ren njutning.” Man tänker på Bruno K. Öijers ord i en dikt från Svart Som Silver: ”stormen / fällde allt i sin väg / det var en bra storm / en fantastisk storm”.

Även om det är en kollektiv roman med flera jagberättare, är det Minna som är centrum. Hon lever förnekelsens liv, något hon delar med sina andra medberättare: Marguerite som förnekar sin alkoholism, Anette som förnekar att hon är en dörrmatta för sin supande man, och så vidare. För Minnas del handlar det om hur hon förhåller sig till Sofia, den vackra och begåvade dottern, ”det fulländade barnet” som hon kallas, ett barn som enligt romanens dramaturgi har låst in sig på övervåningen.

Romanen kretsar kring förnekelsen, och hur man ska förhålla sig till hemska upplevelser. Minna har fått sin beskärda del av elände, så mycket kan jag säga utan att avslöja för mycket. I det läget kan förnekelse te sig som det enda rätta.

Moderskapet är den andra tråden, eller första, och att mödrarna på något sätt blir övergivna av sina barn: detta har de gemensamt. Ja, det rör sig om ett dubbelt övergivande, när det även är så att mannen (och pappan) sviker hustrun (och barnet).

Majgull Axelsson är en driven berättare. Jag har läst henne tidigare, och stört mig en del på schablonartad karakterisering, och en förkärlek för det mest övertydliga bildspråket. Givetvis är kvinnorna även här godhjärtade, självuppoffrande och rekorderliga: med skinn på näsan tampas de med män som bara super, slåss och spyr, och fäller arroganta repliker för jämnan.

Hon ställer män mot kvinnor, liksom hon ställer rikedom mot fattigdom, och ingen kan tvivla var hon har sina sympatier. Styrkan i romanen finns i stället i naturbeskrivningen: stormen är fångad på ett storartat sätt, med impressionistiskt nedtecknade skildringar, där det vackra ställs intill det farliga. Det är lite synd att hon inte är lika ambitiös i andra avseenden, för när hon tackar en tv-meteorolog för information om höststormar, kunde man ha önskat att någon annan berättat för henne hur man stavar till Lethe, eller att en skolelev på 2000-talet knappast har ”femmor i alla ämnen”. Att en så klok tonåring inte heller skulle känna till Dean Martin är en för stark tilltro till läsarens suspension of disbelief. Ungefär halva boken är bra, men sedan vidtar förutsägbara förklaringsmodeller, med amatörpsykologiska lösningar och ämnen som ligger i tiden.

– Jag hade i alla fall tur med vädret, vill jag nästan säga medan jag läser, för ärligt talat är personteckningen rätt undermålig. När Minna skadas av ett träd som blåser in genom restaurangfönstret får hon en rejäl dos morfin av den skumme pensionären Tyrone, och besöks av Kopparängeln, en gestalt som känns igen från Axelssons tidigare eskapader i den magiska realism-branschen. Mitt rationella sinne förklarar ängeln som en följd av drogen, men riktigt så lätt för sig gör inte Axelsson, utan öppnar för andra, kanske mer spännande tolkningar.

Gråt tårar för min skull, Augustprisjuryn

Även i år ska ett Augustpris utses, lägger jag märke till, halvt förvånad. När jag ser listan med de sex nominerade känns det inte som att 2011 kommer att gå till historien som ett märkesår för svensk (skön)litteratur. (Ja, jag vet, det delas ut statyetter också till bästa fackbok, och jag kan bara hoppas att John Svedjedals bok Spektrum vinner, och till årets barn- och ungdomsroman vet jag inte om jag direkt hoppas på Strandberg/Bergmark Elfgrens Cirkeln, men den förtjänar säkert sin förutsägbara vinst). Nominerade är:
Eva-Marie Liffner, Lacrimosa
Bengt Ohlsson, Rekviem för John Cummings
Carolina Fredriksson, Flod
Tomas Bannerhed, Korparna
Amanda Svensson, Välkommen till den här världen
Sören Bondeson, En m3 jord.
Det är väl som vanligt, att de nominerar de böcker som gjort mest buller och bång, och ett poetiskt alibi och en debutantdito. Jag tycker att det fanns bättre debutanter än Fredriksson, exempelvis Helena Boberg (Repuls), Veronika Malmgren (Gracie) och Andrés Stoopendaal (Maskerad). Då jag inte har läst Bondeson vet jag inte om hans diktbok är bättre än Malte Perssons (Underjorden) eller Katarina Frostensons (Flodtid), men jag gillade båda deras böcker, och tycker att de mer än väl kunde ha förtjänat platser här. Och om det finns utrymme för Bengt Ohlssons tråkiga bok är det konstigt att juryn har förbisett så bra böcker som har skrivits av Vendela Fredricson (Sapfos tvillingar), Magnus Dahlström (Spådom), Lotta Lotass (Sparta), Sara Mannheimer (Handlingen), och Helena Granström (Det barnsliga manifestet). Enligt Jonas Thente (DN) kommer Amanda Svensson att vinna, men jag skulle helst av allt se Eva-Marie Liffners tjusiga och förtjusande Tintomara-bok belönas. Elise Karlsson (Svd) tippar inte, men tycker att det är konstigt att Ohlsson är nominerad. Å andra sidan: Johanna Koljonen sitter i jury, och jag vet att det är förbjudet enligt svensk lag att kritisera den kvinnan, men jag kan inte låta bli att vara lite skeptisk till det här urvalet.

Sfinx, Christine Falkenland

Efter fyra instängda romaner visade Christine Falkenland med Öde (2003) att hon var förmögen att föra den där instängdheten vidare, utan att tappa i förtätning och intensitet. Hur floskulöst det än må låta med dylika utfästelser, så tvekar jag inte att kalla den för en av 2000-talets bästa svenska romaner.

Det hon har skrivit därefter har varit lite mer tveksamt, i mina ögon. Men skam den som ger sig, så här finner jag mig själv sittande med Sfinx, roman nummer åtta i hennes oeuvre. Det är den första hustrun som för sin talan, hon som i andra(s) romaner kan heta Bertha Mason – här saknar hon namn, men om Brontës västindiska Messalina saknade språk och repliker tar Falkenland igen detta med råge, då den namnlösa kvinnan skriver brev till före detta makens nya kvinna.

Brev efter brev, sida efter sida av prickskytteraseri. Förtvivlan och svartsjuka är sällan snygga kompanjoner, utan det är bara oskönt, smutsigt svettigt och äckligt. Breven förutsätter en läsare: troligen skickar hon dem aldrig, men du som läsare inbjuds, blir voyeuren, som får en inblick i den privata misären, eländet som stegras.

Det här är Falkenland erkänt bra på, men frågan är hur konstruktivt det är, den här gången. En bitterhet utan nyansering, utfläkt över drygt två hundra sidor. Det är nog lätt att uppfatta det som en aning stillastående. Romanen blir en uppvisning i den monomana monologen. Långsamt växer en slags kontur fram av huvudpersonen: hon medicinerar, målar, tar sig allt närmare den åtrådda familjens sfär, med lönndomsbesök där hon utför onämnbara handlingar i deras sovrum, på deras kuddar, på deras tandborstar …

Språket är som vanligt hårt hållet, med korta meningar som landar i tunga kadenser. Det är bibliskt och litterärt, med allusioner till allt från Erik Lindegren till Aleister Crowley, och kan nog ses som en aning patetiskt, men då är det en patetik som flirtar med den innebörd ordet hade för drygt hundra år sedan, vilket skapar en spänning i texten, hur två olika förhållningssätt bryts mot varandra; dels det urgamla och nästan uråldriga känslosamma, och dels den moderna uppfattningen där känslor reduceras till något störtlöjligt.

När Falkenland skrev gotisk poesi på 90-talet hånades hon för att hon skrev exakt likadana saker som hon hyllas för nu: hennes författarskap är konsekvent, och det är förstås en styrka, samtidigt som det blir en fråga om smak om man vill fortsätta grotta in sig i hennes vältrande av elände. Hon fortsätter låta fraser och titlar från tidigare verk spela med i texten. I sin andra diktsamling Huvudskalleplatsen (1992) skriver hon: ”Ska jag berätta om Grisen? / Ska jag berätta vad Grisen gjorde med mig?” Här låter hon huvudpersonen ställa frågan: ”Skall jag berätta för dig? Skall jag berätta vad han gjorde med mig?”

Om svensk litteratur har saknat en stalkerroman får vi den här, i Falkenlands lovsång till besattheten. Vad jag imponeras av är hur hon klär av människan sin civilisation, visar att hon är ett utklätt djur, en primitiv varelse som drivs av primitiva instinkter. Men det kan också förklaras med att huvudpersonen är galen, att det är lätt att distansera sig från henne, med ett lättat ”det där är ändå inte jag” tillhands.

Den självföraktande kvinnliga protagonisten kanske är en anomali, en obekant stämma som skriar i det tomma. Eller så tar hon bara våra dolda drifter och kanaliserar dem, blir ett språkrör för fegheten hos oss som har lyckats anpassa oss.

På fria villkor. Edith Södergran-studier, [red] Arne Toftegaard Pedersen

Bokförlaget Atlantis och SLS, Svenska litteratursällskapet i Finland, ger ut en volym som heter På fria villkor. Edith Södergran-studier, redigerad av Arne Toftegaard Pedersen, som har samlat några av de otaliga experter som har ägnat sig åt den så kallat finlandssvenska poeten på senare år.

”Så kallat finlandssvenska”, ja: för nog är det något transnationellt med Södergran, något nästan utomjordiskt – fast, vänta nu, är inte det att göra henne en otjänst? Att betona de kosmiska anspråken, att ta henne på orden när hon säger att hon gick på sol, barfota?

Geni, möjligen. Men också människa, påminner Agneta Rahikainen i sin text, där hon också visar prov på finurliga och fantasifulla dikttolkningar, medan hon passar på att läsa lusen ur gamla likmaskars försök att skapa en mytisk gestalt att dyrka, allra mest Gunnar Tideström, vars drygt sextio år gamla biografi fortsätter att ha en viss normerande funktion i forskningen.

En forskning som annars är ytterst livfull, och har så varit de senaste tjugo åren främst, med fler avhandlingar än jag kan räkna till: den här boken summerar några av de tankarna, och diskuterar de insatser som har gjorts, och bidrar också med några appendix. Roligt nog avlöses varje essä av en dikt som handlar om Södergran, skrivna av bland andra Gunnar Ekelöf, Sonja Åkesson, Elmer Diktonius, Gunnar Björling – det är ett piggt initiativ, som inte enbart är dekoration, utan belyser olika aspekter av författaren.

Snart hundra år har gått sedan hon debuterade med den anspråkslöst betitlade Dikter, en bok som till sitt innehåll var allt annat än anspråkslöst – snarare präglat av overklig djärvhet och radikala åsikter. En bok som enligt myten sågades rejält, men som visas av Torsten Pettersson, det var mest obetydliga kritiker som var fientliga, medan Södergran redan från början fick beskyddare från mer auktoritärt håll: så gott som alla med litterärt inflytande var på hennes sida redan från början.

I efterhand har det varit lätt att håna dem som vägrade förstå sig på det storartade och genialiska, men det går att hitta hur många paralleller som helst – ta bara T W Higginsons legendariska svårighet att uppskatta Emily Dickinson – och ingen vet vilka misstag våra samtida kritiker gör; vilka författarskap som negligeras orättvist och vilka som hyllas lika orättvist, för i eftervärlden kan värderingen vara den motsatta.

Att se Södergran som ett självlärt självständigt geni som skapade utifrån en tom resonansbotten – det är lika fel som att se henne som en beroende hysterika, som roffade åt sig teoretiskt, filosofiskt, estetiskt och religiöst innehåll från olika källor. Ebba Witt-Brattströms bok Ediths jag var befriande på många sätt, bland annat hur hon såg Södergran som någon som skapade i samklang med sin tid, parallellt snarare än som epigon eller som frigjord själ.

I polemik mot den och andras tolkning utifrån ett heteronormativt perspektiv gör Eva Kuhlefelt en queer tolkning, som ändå inte ställer sig långt ifrån tidigare försök att nå kärnan i Södergrans poesi: alla justeringar blir av ett ytligt slag, som om de utförs i lojalitet med något orubbligt i själva dikterna, som om de inte riktigt låter sig fixeras vid det definitiva. Åtminstone har jag alltid läst dem som bevis för att de överlever olika slags läsningar, att det är en poesi som aldrig har stelnat, utan att den fortsätter att verka och påverka.

Vi får också bidrag från Norge och Danmark som förklarar hur Södergran fungerat som inspiration – främst i Danmark, där Peter Stein Larsen och Bendeikte F. Rostbøll nämner så många danska poeter som skriver i Södergrans efterföljd att man undrar om det går att hitta lika många svenska diton. I hög grad blir hon en nordisk angelägenhet, och en påminnelse om att vi i vår tradition har en rikare litterär kanon än vi vill erkänna. Rostbøll argumentar övertygande för att den danska linjen med kroppslig poesi har Södergran att tacka för mycket, och det kanske stämmer, att den begärets syntax som exempelvis Pia Tafdrup skriver med har lånat något från Södergran, även om det förblir vanskligt att avtäcka sådana litterära lån.

Tolkningarna här kan ge utrymme för en del inbördes käbbel. Det finns så många olika vägar att gå, och en del verkar ivra för att just deras tolkning måste ges företräde. Det finns en uttalad dramaturgi som helst ska följas, med det skändade offret Edith Södergran, den känslokalle skurken Gunnar Tideström, och så den förlösande hjältinnan Hagar Olsson.

Det viktiga med Södergran, och anledningen att läsa henne, är att hon får dig att utvecklas som människa – en tanke som ibland antyds i den här brokiga samlingen texter. Hon står för en absolut nödvändig hoppfullhet. Ebba Witt-Brattström talar i sin korta men instruktiva text om de starka raderna hos Södergran, hur de kan fungera som hjälp i livets olika stadier. Och nog är det så, att en poet som klarar av att vara så livskraftig ofta gör det tack vare sin starka röst. Det gäller Stagnelius och Fröding, och det gäller Ekelöf och Jäderlund: förmågan att med sin röst sätta djupa spår hos läsaren, med formuleringar som blir kvar. ”Jag är ingen kvinna”, säger Edith Södergran, och det är kanske 1900-talets starkaste formulering på svenska.

Kanske också den vackraste. Med Witt-Brattströms ord: ”Dagens modevampyrer kan slänga sig i väggen, här talar deras överkvinna. Kanske har Edith Södergrans stämma aldrig varit så viktig som idag, då den höga stilen är i stort sett utrotad genom masskulturens triumftåg.” Sällan har jag varit så benägen att instämma: det är nu vi ska läsa Södergran Inte i dammig vördnad, utan i aktivt bejakande av hennes manande och inspirerande starka rader.

Timeless is the creature who is wise / And timeless is the prisoner in disguise

Dirty Beaches, som har gjort något av årets mest spännande musik, släpper nästa vecka EP:n "Lone Runner". Videon, regisserad av Kevin Luna, ser ut att vara inspelad i en svensk lägenhet, med hon som agerade i en av Deportees videor från förra skivan, "When They Come". Låten, av Dirty Beaches, är den här gången inte riktigt i paritet med videon, som lägger sig fint intill melodins atmosfär.

Ett gott liv, Ann Heberlein

Ann Heberleins uppföljare till den framgångsrika Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är egentligen två böcker: dels en essä om godhet, och dels en uppgörelse med förläggaren som utnyttjade hennes sjukdom för att skapa denna framgång. Resultatet är en bok som inte håller ihop, som gott kunde ha nöjt sig med att vara antingen en essä eller en självbiografi.

Vad finns mellan ondskan och godheten? För ett år sedan utgav Ann Heberlein boken En liten bok om ondska, och när jag ser att hennes nya bok heter Ett gott liv förleds jag att tro att hon har skrivit en uppföljare till den boken, en utforskande essä om ondskans mindre populära antites.

Men jag har fel: för drygt två år sedan utgav hon nämligen boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, och blev en ikon för emokids som växt upp, en intellektuell Berny Pålsson. Hennes nya bok är snarare en fortsättning på den boken.

Fast inte enbart, för här finns dessutom en diskussion kring godheten som begrepp, där det som vanligt är lätt att drunkna i de lärda referenserna. Heberlein har akademikerns tvångsmässiga behov att återge sina källor, men också en uppenbar vilja att utgå från sitt eget liv, använda sig själv som exempel.

Detta är inte oproblematiskt. För två år sedan hette förläggaren Svante Weyler, och här kritiseras han rätt hårt av Heberlein, som menar att han drevs av vinstintresse, och exploaterade och utnyttjade hennes svaghet. Det är svårt att ta ställning i den bataljen: hon skrev ju boken, och att han som förläggare arbetar hårt för att skapa uppmärksamhet kring den är något hon tjänar på, inte minst ekonomiskt.

Samtidigt: hon var då en sjuk människa. Nu kallar hon sig frisk, men sjukdomen finns kvar, som en ond skugga, leende bakom gardinen. Den bidar sin tid.

Därav, tror jag, behovet att skriva den här uppföljaren: behovet av att skapa ett gott liv, eller, en dräglig tillvaro. Att skriva ger Heberlein en slags makt över demonerna, både de inbillade och de reella, alltså hjärnans spöken likväl som verklighetens, fienderna omkring henne.

Jag kan ändå inte riktigt greppa den här boken, tycka att den är lika drabbande som Jag vill inte dö ... Även här är tilltalsformen informell och talspråklig, vilket inte riktigt passar när stora delar av boken är eller ska vara resonerande, i essäform. Det skapar en bångstyrighet, och får boken att svaja betänkligt.

Som om hon skriver på två olika böcker, och inte kan bestämma sig. Personliga minnen och avslöjanden av intim karaktär blandas med halvloja resonemang om godhet. Självklarheter ställs sida vid sida med vackra men skrämmande iakttagelser: ”Om jag vetat vad kärleken till ett barn innebar skulle jag inte fött några.” Men hennes bok blir aldrig den där förlösande undsättningen för andra drabbande.

Att det är svårt att recensera sjukdom är en truism. Jag får inte riktigt ihop ekvationen av Heberlein som offer, samtidigt som hon är som en målstyrd robot karriärmässigt. Nu har hon skrivit två böcker om att ha bipolär sjukdom: det hade räckt med en.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 15/10 2011.)