Varför gillar jag den samtida latinamerikanska litteraturen så mycket? Det har nog med temperament att göra: jag läser dessa romaner och känner igen mina egna värderingar och idévärldar, men också att de är skrivna på ett språk som överensstämmer med mina stilideal. Därför finns det all anledning att poängtera hur viktiga översättarna är: Lina Wolff, Maria Cederroth, Annakarin Thorburn, Linnea Rutström, med flera.
Och Hanna Nordenhök, inte minst. Hon har översatt vad som för mig är de senaste tio årens klart starkaste läsupplevelse, mexikanska Fernanda Melchor. Från Mexiko kommer också Guadalupe Nettel, och återigen har Nordenhök översatt. Vad Melchor och Nettel har gemensamt är i främsta hand en stilistisk skärpa. Det enda barnet är en historia om två vänner som ingår en inofficiell pakt att aldrig bli mammor. Laura steriliserar sig, och när Alina blir gravid sätts deras vänskap på prov.
Det som gör Nettels roman så bra, och som också gör att den så lätt kan placeras i den latinamerikanska kontexten, är att hon behandlar ämnet på ett sätt som normaliserar excentriciteten. Det är en svår balansgång. I någon mening handlar det om barnnormen, som är svår för kvinnor att värja sig mot. Samt att det är en kvinnofälla att bli mamma, med inskränkt frihet och en dålig ekonomisk kalkyl, där flera års halvtidstjänster ger lägre pension.
Om maktlösheten i att vara förälder har Samanta Schweblin skrivit en briljant roman: Räddningsavstånd. Nettel närmar sig ämnet från en annan vinkel, men hennes roman om moderskap är lika mångbottnad och orosfylld. Att vara mamma är att vara maktlös, lyder romanens bistra slutsats. Från BB tar du hem ett knippe ängslan som väger sisådär fyra kilo, och till den som inbillar sig att de första två årens ängslan är tyngst, kan jag inflika att den växer till sig och följer barnets viktkurva.
Romanens två protagonister mejslas fram. Laura ska skriva en avhandling i litteraturvetenskap, Alina försöker bli konstcurator. Barnlängtan smyger sig in i deras medvetande, som när Laura betraktar en gupp småbarn på väg till skolan: ”Jag studerade dem som man stirrar på en mogen frukt när man är hungrig.” Ett elegantare sätt att säga att den biologiska klockan ger sig till känna. De är i den kritiska åldern, strax över trettio.
Bra romaner ska inte vara rädda för att diskutera samhällsfrågor, så länge de inte sviker fiktionens kontrakt. Det här gör Nettel bra: det politiska ärendet tar aldrig över berättelsen, för hennes roman ger plats åt både en gestaltning av två människor och en gestaltning av det komplexa ämnet moderskap. I vilken mån är det ett svek när Alina väljer att bli gravid med sin pojkvän? Det är ett krux som tål prövning, alltså i vilken mån det är rätt att avstå, men också i vilken mån det är rätt att bli gravid.
I Mexiko domineras också narrativet av att Alina väntar en flicka, och det är ett farofyllt liv som väntar den som föds till kvinna i det landet. Ytterligare en aspekt att beakta, alltså. Men betyder det att vi ska ge upp? Vore det inte bättre att kämpa för att förbättra villkoren för kvinnor i Mexiko, så att färre kvinnor ställs inför den omöjliga ekvationen att antingen ge upp moderskap eller föda barn till en dålig värld? Det som är rationellt klokt kan känslomässigt vara det sämsta alternativet.
Det här tydliggörs genom två avgörande inslag i romanen. Dels Lauras granne Doris, som kedjeröker på balkongen. Genom väggarna hör Laura hur sonen Nicolás vrålar ut sin frustration och aggressivitet. Doris är ensamstående, och långt ifrån kapabel att ta hand om sitt barn. Långsamt närmar sig Laura pojken, och dämpar hans ångest, åtminstone momentant. När de ser en död fågel på marken stampar han oavbrutet på den, liksom i en demonstration över den toxiska maskuliniteten. Här blir det tydligt att Laura – trots sina betänkligheter – agerar förälder. Detsamma gäller den duvfamilj som uppstår på hennes balkong, som kanske övertydligt speglar modersmotivet.
Och dels det barn Alina väntar, en flicka som ges minimala möjligheter att överleva. Där finns en öppning för Nettel att diskutera väsentliga livsfrågor. Hur går det till när vi överlever: är det något vi lär oss eller är det något vi bara kan? Jag är inte säker på att jag vill veta svaret på det. Nettel använder en bitsk humor för att avväpna jobbiga situationer. Varför överlever Alinas dotter Inés? Laura ger sitt bidrag: ”Det är för att hon inte kan läsa tidningen än. När hon förstår vilken värld vi lever i kommer hon ändra åsikt.” Men här avhandlas också stora frågor om existensen och den sköra världen vi lever i, vi alla som råkar vara vid liv just nu, och kanske är varken tillräckligt tacksamma eller tillräckligt förbittrade inför detta enkla faktum.
Jag gillar den här romanen mycket, inte minst för att den vågar ta itu med svåra ämnen utan att förenkla dem. Laura ser gärna sig själv som en kaxig kategorisk brud som genomskådat patriarkatets gisslantagande av kvinnor, men kan inte hjälpa att själv bli indragen i dess starka mönster. Då gäller det att sprattla desto bättre utifrån de givna förutsättningarna. På så sätt är det här en stark roman om överlevnad, och ur den emanerar en positiv och konstruktiv kraft som skär som en markerad linje genom de dåliga förutsättningar som ödet skänker oss arma människor på den här jorden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.