Vi som jobbar i skolan ställs inför allehanda problem, eller varför inte kalla dem utmaningar? Några av dem handlar om elever som har svårt att anteckna, som prokrastinerar, som misslyckas vid provtillfällen trots att de ”egentligen” kan ämnesinnehållet. Daniel T. Willingham, professor i kognitivvetenskap i Virginia, har skrivit boken Outsmart Your Brain, till gagn för dessa elever. Men det är också en bok som gagnar lärare.
Tyvärr är den formgiven som de typiska managementböckerna som du kan hitta på flygplatser. Den utgåvan jag läser har också sorterat den under den dubiösa genren ”Self-Help”. På ett sätt har han skrivit en slags manual till hjärnan och hur den fungerar, med fokus på konkreta inlärningssituationer. I fjorton nätta men digra kapitel avlivar han en del myter, och allt sker på ett underhållande sätt som inte gör några eftergifter till förenklingsdjävulen.
Det är med andra ord en högst välkommen bok, med många goda sidor. Tillingham visar att minnet är beroende av att balansera ansträngning med frihet. En uppgift kan vara hur lovvärd som helst, men vi måste känna att den också är nödvändig för att vi ska utföra den med tillbörligt intresse. Det ord som kanske bäst sammanfattar hans budskap har med uppmärksamhet att göra – det slags uppmärksamhet som Simone Weil gjorde till ett av sina ledord.
Den uppmärksamheten finns till exempel i det aktiva lyssnande som Tillingham förespråkar. En aktiv lyssnare har också lärt sig att ställa frågor, och här ifrågasätts den fixerade identiteten att vara ”dålig på att ställa frågor” eller att ha det som ”en del av sin personlighet”. Det här är bara lama ursäkter, menar Tillingham, och det må stämma i de flesta fall, och kan om inte annat lära oss att arbeta på våra begränsningar och överskrida vår potential.
Till de saker han avfärdar hör lärstilar, som var i ropet i den svenska pedagogiken vid sekelskiftet. Förlaget som gav ut genrens storsäljare hade sitt säte i Jönköing – just saying. En annan givande poäng är att han klargör skillnaden mellan ”performance and learning”, alltså ungefär ”prestation och inlärning”. Det förra är något en papegoja kan uppnå, men kunskap handlar om annat än att bara upprepa något du har läst.
En del saker förvånar, som att han ifrågasätter värdet av post it-lappar och färgpennor (två saker mina elever excellerar i). Tillingham menar att det tar för mycket tid och koncentration i anspråk. I stället för repetition vill han se en medveten ansträngning i lärsituationer. En av de bra sakerna är att han vill se mer transparens från lärares håll – det här gynnar nog inlärningen, när eleverna (och studenterna, för han skriver mestadels från högskolans perspektiv) vet vad läraren efterfrågar.
Riktigt allt kan jag inte hålla med om. Det finns säkert pedagogiska poänger i att bara använda den ena sidan i sina anteckningsblock, för att använda den tomma sidan till tillägg, frågor och förtydliganden. Men ingen fattig student kan väl undvara så mycket utrymme? När jag pluggade utverkade jag en minimal skrivstil som utnyttjade varje skrymsle av sidan, och ett anteckningsblock räckte hur länge som helst när jag väl hade förfinat tekniken (och förstört synen på köpet).
Tillingham visar också att vi oftast väljer fel när vi stryker under i en text, förutom när vi (redan) är ordentligt insatta i ämnet, och det är vi ju sällan så länge vi är elever och studenter. För att avhjälpa det har han låtit skriva i fetstil det som är viktigast, exempel: ”learning is effective becauase of what you do, not who you are.” Omläsning är inte heller så givande, något som strider mot den gamla kritikerklyschan att du behöver läsa boken du ska recensera två gånger. Nåja: det är skillnad på att skriva litteraturkritik och att läsa böcker för ett prov. (Med det sagt: jag har bara läst Tillinghams bok en gång.)
Hur ska då prokrastination motverkas? Jag är rätt säker på att det kan vara det mänskligaste av allt, impulsen att skjuta upp saker. I kid you not, jag gör det själv hela tiden. Tillingham menar att vi behöver lära oss att göra saker på autopilot, det vill säga göra det till en vana. Hans råd är att inte göra listor med punkter som tar mer än 20 till 60 minuter att utföra. Ett gott råd, och för att jag inte ska överskrida den gränsen avslutar jag min text här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.