Mellan vinge och kropp. En undersökning av fem bibliska berättelser, Anne Sörman, Ellerströms

Allt går i cykler. Efter en långvarig sekulariseringsprocess är tiden mogen för återförtrollning. Om inte annat är tiden mogen för mer andlighet både inom kulturen och politiken, för nu har vi testat hur det blir utan inblandning av högre makter, och ärligt talat är resultatet undermåligt. Det kan rimligen inte fattas sämre politiska beslut om vi gör det utifrån ett religiöst perspektiv, och konsten skulle också behöva en ytterligare dimension.

 

Anne Sörman är präst i Svenska kyrkan och har skrivit en doktorsavhandling i teologisk etik med religionsfilosofi. Mellan vinge och kropp. En undersökning av fem bibliska berättelser utnyttjar på ett gränsöverblickande sätt teologin, bibelvetenskapen, litteraturvetenskapen och kreativt skrivande i en systematisk genomgång av fem förhållandevis förbisedda kvinnliga gestalter från olika textställen ur Gamla Testamentet. Syftet är att visa våldets funktion, utifrån den katalog av övergrepp som går att hitta i Bibeln. Våld, men också hopp – så kan avhandlingens stoff komprimeras.   

 

Sörman använder tio centrala begrepp i sin analys: makt, kön, kropp, våld, utsatthet, motstånd, vanmakt, tystnad, handlingskraft, tal. Vanligtvis är de här fem kvinnorna inte företrädda i kyrkan, till exempel i predikan. Kortfattat redogör Sörman för vad Bibeln har åsamkat bilden av man och kvinna, och det är rappt skrivet överlag. Kortfattat, ja, för det här är nog den kortaste avhandling jag läst. Det behöver sannerligen inte vara till dess nackdel, men ibland saknas nödvändig fördjupning.

 

När Sörman resonerar kring prefixet ”van-” i förhållande till vanmakten kunde hon ha nämnt att det germanska ordledet är besläktat med latinets ”vanus”, som ju betyder tom. Långsökt? Inte om du konsulterar Predikarens ord, ”Vanitas vanitatum omnia vanitas”, som i den gamla Bibelöversättingen lyder ”Fåfängligheters fåfänglighet. Allt är fåfänglighet”, men i Bibel 2000: ”Tomhet, idel tomhet, allt är tomhet”.

 

Vanmakten har nära samröre med hopplösheten. I en intressant passage om hoppet anger Sörman den norske teologen Kjetil Hafstads ord att hopp är något som endast den som saknar hopp kan uppleva. (Kafka skulle ha hållit med.) Det får mig att tänka på Jacques Derridas stränga ord, att det bara är det oförlåtliga som kan förlåtas. Och för den delen: det är ibland bara i paradoxer vi kan förstå världen – fråga Oscar Wilde.

 

Underförstått blir många av Bibelns berättelser vittnesmål, något Sörman tar fasta på i sin undersökning av de fem kvinnorna. De är den egyptiska slavflickan Hagar från Första Moseboken, den namnlösa kvinnan från Betlehem och Siseras mor från Domarboken, Rispa från Andra Moseboken, samt Judit från den apokryfiska eponyma boken, hon som halshögg överbefälhavaren Holofernes (om du mer troligt har sett Caravaggios målning av motivet än läst Judits bok är det du som ska skämmas).

 

Den vackra titeln – Mellan vinge och kropp – låter som en formel för fiktion: den kunde utläsas som vad som befinner sig mellan möjligheten och blockeringen. Sörman lånar den från Sara Lidman, som kommer till användning i ett par av kapitlen. I Lidmans version ligger betoningen på det mer prosaiska, det fysiska, medan Bibeln pendlar mellan abstrakt metafysik och konkret verklighet. Det är bland annat det här som gör Bibeln till en så spännande och – faktiskt – fortfarande underskattad bok.

 

Sörmans bok är som sagt ibland lite för kort, men jag vill ändå uppmärksamma ett par av de suggestiva slutsatserna. När Gud i berättelsen om Hagar agerar inför en ensam och utkastad kvinna på ett sådant sätt att det öppnar för det inom kyrkan så länge otänkbara: ”då måste Gud också kunna vara en ensam och utkastad kvinna.” På ett sätt kan jag sörja att det här uttalandet inte blir mer kontroversiellt, eftersom det säger något om religionens svaga ställning. Eller så är det tvärtom: en stark ställning tål att bli ifrågasatt. Med poeten W.H. Audens ord från dikten ”In Praise of Limestone”: ”The blessed will not care what angle they are regarded from, / Having nothing to hide.”

 

Det är också bra när Sörman hittar kopplingar till världen här och nu, utan att det blir långsökt eller krystat, som när hon resonerar kring härskartekniker och maktanalys och förhållandet mellan olust och plåga. I texten om hur Judits sorg blir en politisk resurs kunde Sörman ha gjort mer än att flyktigt referera till Judith Butler. I hennes bok Antigone’s Claim: Kinship Between Life and Death finns åtskilligt att hämta för den som vill uttrycka mer om sorgens politiska funktion.

 

Ändå vill jag inte undanhålla någon en av de fina slutsatserna som Sörman ändå hamnar i när hon skriver om Judit: ”Kanske kan det också finnas ett förbjudet igenkännande i att en livsomskrivande förlust kan vara både rasande och euforisk och att det är genom detta som sorgen får språk.” Här finns onekligen mer att upptäcka för den som gör sig besväret; den första effekten blir förstås att Bibeln plockas fram.