Det enda som blir kvar är ord, Helena Österlund, Nirstedt/Litteratur

Det är lika bra jag säger det på en gång: om inte Helena Österlunds nya bok Det enda som blir kvar är ord vinner alla tänkbara litterära priser i år tänker jag byta ut mitt hjärta mot en järvs. Att hennes föregående två böcker, romanerna Min sårbara kropp och Att spegla sig i någon annans vatten, inte ens nominerades till Augustpriset är en så grov försummelse att jag börjat fundera på retroaktiv bestraffning. De utmanar och omprövar hur romaner ska skrivas, och jag kan inte för mitt liv tänka mig att modigare böcker har skrivits i Sverige under den senaste tiden.

 

Vad det handlar om nu är en återkomst till lyriken, efter den sensationella debuten Ordet och färgerna. Hur bra var den? Tja, av alla de mest självlysande namn som vunnit Borås Tidnings debutantpris – Lotta Lotass, Jonas Hassen Khemiri, Ida Börjel, Andrzej Tichý, Maxim Grigoriev och Marit Kapla – är Österlunds bok kanske den som sticker ut som den den mest oförglömligt unika boken under hela det 2000-tal priset har existerat.  

 

I debuten utförde hon en världsskapande dikt i barnkammarramsans form, en monoman monolog och en ljusbestrålad dikt om naturen och civilisationens kamp om herraväldet. Hon börjar med snön, med ljuset: ”Ljuset är med mig / Men jag är inte ljus / Jag vet att jag inte är ljus / Jag vet inte vad ljus är / Men jag vet att detta är det enda ljus jag förtjänar / Jag är törstig / Men ljuset svalkar inte”. Hon slutar med vargen: ”Jag ser att vargen vaknar”.

Och vargen är tillbaka i hennes nya bok, som tar vid tolv år senare, och blir en spegling av debuten. Allt är annorlunda, och ändå är allt detsamma. Men själva ramsan är grövre tillskuren, mindre utspridd. Och fortfarande är dikten lika andlöst bra, och har (minst) lika nära till förtvivlan: ”jag kan inget annat än ord”, lyder en av diktens refränger. Det är inte det minsta, vill man invända – samtidigt som man görs medveten om hur futtigt det är att nöja sig med briljant språkkänsla när skräcken hugger tag i en. Orden blir vårt pansar, men som skydd är det otillräckligt. Där ljuset är första bokens modus, blir mörkret den mer dominanta instansen här. I prosaboken Kari 1983 från 2013 stöter protagonisten på en järv i skogen: de byter hjärta med varandra. Här är det som sagt vargen som är det djur – både totemdjur och fruktans symbol – diktjaget åläggs. 

 

Perspektivet är delvis annorlunda i Det enda som blir kvar är ord. Nu skildras ett liv för den som är fördärvad, förbrukad, förspilld. Det är ett efteråt som framställs, där det som manas fram är driften att frivilligt söka upp det som gör ont. Ramsan är mer varierad, mer kontrollerad. Raderna fortsätter spegla sig i varandra, mot varandra: ”Hjärtat är det viktigaste jag har” ställs mot ”Ögonen är det ensammast jag har”, och liknande repliker och motrepliker anförs genom samlingen, liksom ”Händerna är kanske det mest konkreta jag har”.  

 

Det enda jag kan komma på som är i närheten av att nå lika långt i sin gestaltning av själens tomhet är Aase Bergs Mörk materia från 1999. Även här skapas rysningar av ömsom välbehag och ömsom obehag. Österlund bemöter det hemska inom oss, för att hålla det både inom räckhåll och göra det kontrollerbart. Ångest kan inte tämjas, för då är det inte längre ångest. I de här dikterna handlar det om att man aldrig får känna sig säker. Mardrömsartade vingar flaxar genom diktens landskap, och de olycksbådande föraningarna dominerar, i en rädsla att bli bortförd.

 

Ofta används kritikerklyschan ”den här boken var nödvändig att skriva” på en viss typ av terapeutiskt anlagda böcker, det vill säga att de har begränsat värde för en utomstående läsare. Hos Helena Österlund är det aldrig så enkelt: hon gör sitt privata lidande relevant och allmängiltigt. Hur lyckas hon nå ut med dessa uppenbart privata våndor? Liksom i de sublimt avslöjande romanerna investerar hon en äkthet som rör sig bortom skvallervärdet – typ: ”va? har hon den typen av sex?” – och tar oss in i en angelägen analys av relationer och maktutbyten. Hon går in i hålet, in i abjektet, in i äcklet, och befriar smutsen från dess negativa konnotationer, använder det inte för att kokettera eller stoltsera, utan för att utforska gränser, för att förvandla sig, och för att uppsöka ”det mörkaste mörkret”.

 

Tätheten samspelar med flexibiliteten:

 

Varför behövs det så mycket ord

Varför kan jag inte få nog av dem

Varför kan jag så få av dem

Varför kan jag inte begära fler än de jag redan kan

 

Liksom i debuten är det orden som är centrum, själva hjärtat. I det här okonventionella skrivandet går kommunikationen itu, och Österlund visar hur det såriga tar sig rätt in i det kroppsliga. Vatten och speglar bildar förutsättningar för en helt självbärande litteratur, som inte utgör någon ekokammare av tidigare skrivna texter (att jag nämnde Mörk materia kan vara ett blindskott: a shot in the dark). Det är skrivet utifrån en placering där man både ska synas och vara dold – en bra position för en poet. Där kan hon tillåta sig vara hälften varg, hälften fågel.

 

Vad Österlund gör: skapar sitt eget lugn, skapar sin egen plats, sitt eget rum. Och ett sådant rum det är! Som sagt, en poesi av sådan unik art och stark halt att jag tror och hoppas att det sliter upp ögonen på alla med ett uns intresse av att läsa något som utmanar vår uppfattning av svensk litteratur som mellanmjölkigt mjäkig. Så skriver hon: ”Rör mig så att jag vet om jag fortfarande är vid liv”. Det här är ogarderad och förbehållslös rovdjurspoesi vars like jag knappt läst sedan Edith Södergran. En sådan ynnest det är att få uppleva det i den stund det sker och inte utrustad med historiens facit i handen!