13 maj 2023

Näktergalen. Erik Johan Stagnelius, Simon Sorgenfrei, Ellerströms

Erik Johan Stagnelius (1793-1823) hör onekligen till svensk litteraturs klassiker. Men betyder det att han är läst idag? Min rätt så kvalificerade gissning är att de flesta svenska gymnasieeleverna nog får möta dikten ”Till förruttnelsen”, och något färre får även ta del av ”Vän! I förödelsens stund”, två av hans mest glänsande antologismycken. Två dikter är inte fy skam, men det är utopiskt att inbilla sig att det räcker för att nya generationer ska ha lika stort utbyte som tidigare läsare. Stagnelius är också så mycket mer än just dessa två dikter.

 

Simon Sorgenfrei är professor i religionsvetenskap, och har tidigare bland annat skrivit om Emmanuel Swedenborg och Ivan Aguéli. Hans lilla skrift Näktergalen är i första hand en introduktion till Stagnelius tankevärld(ar), och kan nog fungera som vägledning för den som räds läsa dessa urgamla dikter (det är i år 200 år sedan Stagnelius dog). Sorgenfrei jämför Stagnelius med Shelley och Keats – ett ensamt, självförbrännande geni – men vad gäller romantiska själsfränder bör också William Blake ha ett ord med i laget, med tanke på mytskapandet.

 


Det saknas inte föregångare till den här skriften. Anders Olsson skrev så sent som för tio år sedan essäboken Vad är en suck?, och strax innan det gav Ellerströms ut en bok med dikttolkningar, Femton röster om Stagnelius, för den svensklärare som vill bredda skolans snåla urval. Sorgenfrei skriver rappt om det biografiska källmaterialet, och lite mer utförligt om de gnostiska tankesystem som uppehöll Stagnelius under hans senare år.

 

Tragiskt nog omkom Stagnelius redan 29 år gammal. Månaden innan hade han tillbringat natten i en fyllecell och fått sparken från sin tjänst vid Ecklesiastikexpeditionen, där han var kollega med ett annat romantiskt geni – Carl Jonas Love Almquist. De hade visst utbyte av varandra, men annars var Stagnelius av allt att döma en särling som av yttre omständigheter tvingades leva lika ensam och föraktad som monstret i en av H.P. Lovecrafts bästa noveller, ”The Outsider”.

 

I ensamheten närdes hans erotiska drömmar, som han har nedtecknat i ganska många dikter. Sorgenfrei citerar flitigt, och väljer med god urskiljning. Det är inte svårt att hitta favoriter – Stagnelius har fler bangers än någon annan svensk poet. En av dem är ”Julia! veken i vår lampa”, där de två avslutande stroferna får illustrera både språkförmågan och det extatiskt-elegiska tonfallet:

 

Kärligt barmens glober svalle

   Mot sin druckna gäst !

Obetäckta former kalle

   Mig till nöjets fest !

Känsla i känsla spegle,

   Och i yrans stund

Festligt kropparne besegle

   Själarnes förbund !

 

Snart vi nödgas att försaka

   Dessa tidsfördriv.

Snart med dagen jag tillbaka

   Fått mitt tomma liv.

Att en brudnatt blott det vore,

   Julia, i din famn !

Nöjd till Orcus då jag fore

   Utan glans och namn.

 

Är det svår poesi? Att Orcus är dödsriket behöver knappt förklaras, men överlag är kunskap om den mytologiska överbyggnaden inte alltid nödvändig för att uppskatta dikten. Dessutom borde det vara enklare för en läsare nu när sådan information är tillgänglig med ett knapptryck, jämfört med då en själv var tvungen att traska till biblioteket för att slå upp alla esoteriska termer. Dessa ska väl inte underskattas heller: Stagnelius var lärd, och likt de flesta lärde hade han inget emot att skylta med hur initierad han var.

 

Sorgenfreis bok är pedagogiskt upplagd, och han följer olika teman i dikterna. Det är just dikterna som är ett uttalat fokus, medan den som vill lära sig mer om dramatikern Stagnelius får vända sig till annat, som Paula Henrikssons avhandling från 2004. På tal om Henriksson så hade hon och Paulina Helgesson nyligen ett fint samtal om dikten ”Suckarnas mystär” i Litteraturbankens podd ”Verket”.

 

Näktergalen är en återkommande fågel, och Sorgenfrei gör självbiografiska läsningar av den ensamme poeten. Det är en rimlig hållning, med en nödvändig reservation som också görs, att vi också har att göra med en poet som utför gestaltande rolldikter. Jag hade gärna sett att Sorgenfrei dröjt lite längre vid Stagnelius bildningstörst, att han som i hög grad självlärd hade så gedigna kunskaper inom religion och filosofi. Visst, pappan var präst, men det finns mer att upptäcka kring allt det som formade Stagnelius världsbild. Det får väl anstå i en bok i det här lilla formatet.

 

Källmaterialet är summariskt, men efter avbrutna präststudier och avbruten mönstring var det som att världen slöt sig bort ifrån Stagnelius, som tillbringade sina sista år i svåra själsliga kval, lindrade av alkohol och opium. Men han var oerhört produktiv – hans samlade skrifter täcker fem volymer i Svenska Akademiens klassikerserie (finns i pocket) – så en kan bara spekulera i hur en mer hälsosam livsföring hade påverkat hans produktion. Fanns det ett sådant överskott av genialitet? Det ter sig nästan orättvist att en enda person skänktes sådana gåvor.

 

I Sorgenfreis bok får vi syn på lite olika sidor, däribland hans bruk av negationer. Stagnelius förhållande till ordet ”aldrig” vore värt en egen essä. Det jag inte gillar lika mycket är när Sorgenfrei ger efter för den klichéfyllda formuleringen ”Om jag blundar kan jag se honom för min inre syn …” Den som blundar ser vad den vill se. Och har Stagnelius dikter verkligen en terapeutisk funktion? Kanske jag också saknar något mer om den skönhetssyn som dominerade så många av dikternas tematik, och det starka utbytet mellan polariteter.

 

Men jag blir oftast glad över de upptäckter som den här boken förmedlar. Sorgenfrei är insatt i även de dunklaste av tankegångar hos Stagnelius, som han benämner ett bricolage, ”en kreativ syntes” av sina inspirationskällor. ”Eklektikern vid Ecklesiastikexpeditionen” kunde en bok om Stagnelius också heta. Mycket riktigt uppmärksammas Ekelöfs fina urvalsvolym med Stagneliusdikter från 1954. Ekelöf såg och betonade det folkliga hos Stagnelius, en lärdom som det är värt att påpeka.

 

Håller då dessa punktinsatser Stagnelius vid liv ännu en tid? Jo, det kan vi hoppas på. Sorgenfrei liknar sitt första möte – som gymnasieelev – med att höra band som Fields of the Nephilim. När Mattias Alkberg för tv-programmet Helt lyriskt 2019 tonsatte ”Till förruttnelsen” gjorde han det till en pastisch på The Smiths.

1 kommentar:

  1. Intressant! Jag utkom faktiskt med en skiva i februari i år, om du vill se mer aktualisering av Stagnelius. "Skymningens röst: dikter av Stagnelius, Lenngren och Bremer" heter skivan och finns bland annat här: https://open.spotify.com/album/6kBh1ma6CnvZk5Y4IN7Glo?si=av3GoNJySPqcm7Zt56i_rg

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.