Vad är Johannes Anyuru, poet eller romanförfattare? Han debuterade som poet för snart tjugo år sedan, men efter tre diktsamlingar har han konsekvent svurit sig till prosan. Nu har hans fjärde roman utkommit, med den knepigt svåruttalade och oväntade titeln Ixelles.
Ixelles? Det ligger i Belgien, är en av kommunerna i Bryssel. Där bor Ruth som ensamstående mamma till tioåriga sonen Em (som i Eminem, får vi veta). Pappan Mio är försvunnen. Död, enligt all logik, men ständigt närvarande och en potentiell återkomst utlovas. Medan Anyuru i sin förra roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar anspelade på Harry Martinsons rymdepos Aniara har namnet Mio återklang från en av Astrid Lindgrens mest kanoniserade verk. Håller han på att beta av en kontakt med svensk litteraturhistorias största namn?
Oklart. Hans roman låter Ruth tjänstgöra som spelutvecklare på ”agenturen”. Hennes syssla består i att skapa karaktärer och skicka ut dem i verkligheten. Associationen kan löpa till internets trollarméer, och det är säkert en av poängerna, men långt ifrån den enda. Anyuru är mer intresserad av att diskutera relationen mellan det sanna och det påhittade. Så blir också hennes namn, Ruth, liknad vid engelskans ”Truth”.
Det är en spänningsframkallande roman som i viss mån berör Belgiens mörka historia (för bakgrund: läs Adam Hochschilds rysliga historieskrivning i Kung Leopolds vålnad). Men Anyuru intresserar sig också för det som undanhålls, det som ligger i skarvarna mellan människor. Vad hände med Mio, och var finns han nu? Döden är ett för enkelt svar. Likaså slutledningen att han är på ”avdelningen för ingenting”.
Anyuru skriver om splittrade människor och de sår separation åstadkommer. Han har också skapat det vackraste frågetecknet jag stött på i en roman, när Ruth återberättar historien om en dansk poet som skriver till en rysk kollega på engelska, där ordbehandlingsprogrammet byter ut hennes apostrof till frågetecknet. Hennes ”I’m” – jag är – blir ”I?m”. Ganska rimligt ändå: ”Jag frågetecken är”, som romanen summerar.
Det är en roman som söker sitt uttryck, och det är inte alltid helt glasklart vartåt det barkar. Men det suggestiva söker upp läsaren och pockar på uppmärksamheten. Anyuru har skrivit en roman med ödesdigra undertoner. Em, pojken, är som tioåringar brukar vara i litteraturen: intellektuellt brådmogen och samtidigt barnsligt naiv. Det säger något om författares syn på sig själva – eller så är det ett grundläggande mänskligt tillstånd, att befinna sig inom båda ytterligheterna, som både smarting och dumbom.
De alternativa världar som den här romanen utvecklar är förstås lockande – för stunden. Men det är lite trist att Ruth på förutsägbart maner tappar kontrollen över sina skapelser. Anyuru rör sig mot brännande politiska ämnen och individens skam, mot förträngningsmekanismer och acceptans av traumna, mot deep fake och manipulation, mot friheten som ett nödvändigt och eftersträvansvärt mål. Ja, han är angelägen att säga viktiga saker, utifrån en ovanlig optimistisk hållning.
Stämmer det att Anyuru har övergett poesin? Hans romaner har hög densitet, och i brist på annat kan hans prosa kallas ”poetisk”, i kraft av metaforer som både väcker beundran och förundran, med en självklar förmåga att införlivas i vårt dagliga språkbruk. Det här märktes förstås redan i den poetiska debuten, Det är bara gudarna som är nya – det här är svensk litteraturs metafortätaste författare sedan Tomas Tranströmer. Kanske hans romaner skulle tjäna på att bli mer handgripligare och mindre beroende av abstraktioner när intrigen byggs upp.
Nyligen enades tv-programmet ”Cyklopernas land” om att varje skämt innehåller 80% sanning. Det omvända gäller förstås också: varje sanning innehåller en hög dos skämt. Anyuru är en allvarsam författare som ändå strösslar med humor, och det är en underhållande roman han har skrivit, och det är bra balans mellan det skämtsamma och sanningssägandet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.