Allt jag äger & har, Anna Nygren, it-lit

Sedan 2015 har Anna Nygren utkommit med elva böcker på sju olika förlag. Allt jag äger & har (it-lit) är hennes fjärde bok i år. Men vem är jag att påpeka den rasande produktiviteten? Något har styrt utgivningstakten: rastlöshet? Det ska genast sägas att det här är en rastlöst skriven bok, där olika stilarter och stilnivåer korsas, ett hybridverk som ömsom lånar sig till autofiktionen, ömsom till poesin, ömsom till dramatiken, ömsom till reguljär prosa, ömsom till dagboken, ömsom till essän, och så vidare.

 

Sa jag att det också är svinbra? Nä? Men säg så här: ikväll tillkännages årets sex nominerade till årets Augustpris. Det skulle förvåna mig om Nygrens roman (som den kallas i guldfärg på omslaget) skulle vara en av de sex – men samtidigt skulle jag tappa hakan om den inte blir nominerad, då den har exakt allt som svensk samtidsprosa saknar och behöver just nu.

 

En huvudperson, som tidigare har skrivit romanen Hunger, skriver elakt om sin förläggare Carl (som råkar jobba på it-lit). Det går så där med romanen hon ska skriva: ”Pappa vill hjälpa mig skaffa en ny lgh, en lite större, med ett mer ordentligt kök. Det skulle vara bra för min mentala hälsa. Men jag vill inget bra för mig. Jag vill straffa mig. Jag vill fortsätta in i helvetet.” Hon är upptagen med att älta. Det som ältas är i första hand problemen att komma in på dramatikerutbildningen i Stockholm. Men också relationerna till främst andra kvinnor, i vänskap och kärlek. Det är Elsa, Elin, Lisa, Maja och Boel, och några till.  

 

Männen? Nja, det finns en tidigare kille, men han nämns bara helt kort (jag har glömt vad han heter, så han var nog inte viktig). En av de uttalade förebilderna för Nygrens skrivande är Valerie Solanas, kan jag nämna helt apropå.

 

Det är en vanlig uppfattning att det slags skrivande som Nygren använder sig av – det liknar i viss mån (ytligt) hur Hanna Rajs roman Där var du, större än bokstäverna som bildar ditt namn ser ut – skänker goda förutsättningar för en läsare att komma nära protagonisten, att det råa ofiltrerade språket river barriärer. Det stämmer ytligt (i viss mån). Men mer handlar det om att Nygren låter sin huvudperson erodera språket, något som görs tydligast i de första texterna, där bokstäver faller bort från orden, där versaler skippas, där det förstörda blir huvudprincip för skapandet.

 

Så leder oss förstörelsetemat in mot en berättelse om sår, saknad, förlust, och det är sorgligt och deppigt. Förvisso. Men också kul, för huvudpersonen är så livfullt tecknad, så skickligt framskriven av författaren. Det förstörda finns mellan människorna, alla de svek som har begåtts. Och det självhat som följer. Men också skammen i att hata andra. Allt förmedlat med en omedelbarhet som vore det skrivet i flykten, nästan så snabbt att orden inte hinner fästa på pappret.

 

Det här betyder inte att det är en slarvigt skriven roman. Nä, för Nygren har inte komponerat sin roman som ett fuskbygge. Det som skiljer den från så många andra svenska romaner – typ de som med säkerhet nomineras till Augustpriset – är att hon har bränt upp ritningen till sitt bygge, och därmed tvingats skapa utifrån andra principer än de som bestämt att romaner ska vara ändamålsenliga och skickliga och högpresterande och duktiga och ordentliga. Det här är en vild roman som aldrig slår sig till ro.

 

Exempel? Färger sätts in, en del blått och en hel del rött. Typsnitt blåses upp och ändras. Versaler infiltrerar. Och en längre diktsvit till Lisa bildar ett av kapitlen:  

 

jag äter ur skålar

avsedda för hundmat

jag är ett djur det är allt jag vill vara

det rinner

mjölk och blod

goda starka händer

 

Anna Nygren vågar skriva om ondska, om de låga begär som (ibland) styr oss. Om pinsamhet. Om hur viktigt skrivandet blir, som det enda värdefulla. Här väljer huvudpersonen att avsäga sig relationer, för skrivandet är viktigare. Det är värt att tänka på när vi så nyligen haft en debatt om unga kvinnor som har svårt att kombinera moderskap med författarskap. Är det då en bra idé att bli mamma? Om skrivandet är din högsta prioritet?

 

Det är sant att Nygrens huvudperson ältar, men hon gör det hela tiden konstruktivt och framåtsyftande. Hon säger saker som behöver sägas. Det finns en energi i hennes klagomål som rör sig bort från bitterhetens syllogismer. Hon vill ha bekräftelse och kärlek, men kräver den inte. När man annars talar om splittring i text vill jag här använda begreppet ”sprucken text”. Det är en skör och sårbar röst som talar, om erfarenheten att vara avvikande och en besvikelse i andras ögon.

 

Och lögnerna. Och ätstörningarna. Och den toxiska vänskapen. Och självupptagenheten. Och omtanken. Och att växa upp och att ta ansvar. Och underförstått handlar det förstås också om dagens politiska system, som främjar den som ser om sitt eget hus och inte bryr sig om andras. Som motvikt diskuterar Nygren hur vi ska leva i den här fula kapitalistiska världen.

 

Att Nygren vill behålla det oredigerade, att hon vill ha en ful text, säger förstås också något om hennes estetik. Jag har läst en handfull av hennes tidigare böcker, däribland debuten Hunger (ingen riktig debut enligt verklistan), Pistasche och Fuck Your Marsvin And Dö. Hon säger nej till det tillrättalagda, och skriver en experimentell och stundtals yrselframkallande prosa, och jag kan inte nog betona hur efterlängtad den är. Kanske inte om du tycker Klas Östergren är ett geni.

 

Men Nygren är mer än bara irrationell och nyckfull; hon är också normutmanande och gör en radikal omgestaltning av queera erfarenheter och gurlesken (här finns en folkbildande gurlesk tolkning i en essä om tv-serien Pretty Little Liars, till exempel). Sällan har jag i år läst något som så uppenbart och så övertygande bejakar det udda, i en bok som ofta tippar över och blir för mycket. Fast, bok? Det är flera böcker i en! En gåva! En ynnest att det finns sådant!