”Allt jag rör vid störs”, skriver Anna Nygren, eller närmare bestämt karaktären Jenny i hennes YA-diktsamling Fuck your marsvin and dö. Nygren debuterade ifjol, och utkommer nu redan med sin tredje bok. Hon har nischat in sig på flickor i de nedre tonåren, och en stor del av denna poesiberättelse utspelar sig på toan på en högstadieskola. I 7C börjar systrarna Lena och Jenny, och så Lisbet, som Lena handlöst förälskar sig i.
Året är 2004, det är Kent och the Cardigans som tonsätter karaktärernas liv. Lena hatar sin syster, som hon kallar äcklig och efterbliven. Systern hatar sig själv, och världen. Inga bra förutsättningar för lycklig utgång för intrigen. Addera sex och sprit, och mordiska tankar mot den som vågar korsa deras väg. ”Knulla sönder mitt hjärta, snälla”, som Lisbet säger.
Vad Nygren gör är att uppdatera de multipla kriser Karin Boye förmedlade i sin bästa roman Kris, med starkt fokus på att förälska sig i någon av fel (samma) kön. Förälskelsen pendlar – såsom förälskelser plägar – mellan det gulliga och det groteska, och så blir det när känsloyttringarna ges överslag. Nygren skriver i gurleskens anarkistiska tradition, där språkkänslan dikteras av blandningen av det söta och det svidande. Det är endorfiner och kickar, vimmelkantighet och höghet, men också mörker och djupa nedstigningar. Oro, misstankar och svartsjuka i höga doser.
Jenny lider mest av att känna sig äcklig, men det är en universell upplevelse, och något tonåringen behöver röra sig tvärs igenom utan omvägar. Alltså också Lisbet, vackra åtråvärda Lisbet, och får henne att identifiera sig som ett monster. Hon är en sådan som går rätt in i sina mörka tankar:
Jag behöver mörkret.
Det speglar min själ.
Jag har en bläcksvart själ.
Det rinner tjock svart vätska ut ur min mun och min fitta.
Det är all denna ondska som bor i mig.
Den behöver mörkret. Den behöver känna sig älskad.
I gurlesken är det gott om sådana inslag som konsulterar det äckliga, frånstötande, abjektliknande. Omslagets hopplåstrade kollage, utfört av Nygren i samarbete med Eddie Mio Larson, ger en bra indikation på innehållet. Lisbet uppsöker incest och schizofreni: tror att pappan vill ligga med henne, att hon hör röster som inte finns.
Överlag är det svårt att göra åtskillnad mellan vad som händer på riktigt och vad som är fantasier. Så blir det när otillåtna tankar och otillbörliga begär dominerar, och gränser tunnas ut. De ger varandra nya namn. Lisbet blir Betty Precious Baby. Lena blir Sandy Sunny Moon. Och stackars Jenny? Hon blir bara Lady Retard, Mongo, CP-unge. Det är en fruktansvärt rå skildring av mobbning från nära håll, med Jenny som den som medvetet spelar rollen av äckel – kanske för att det är hennes uppgift, att det skänker henne ynnesten att få vara i sin systers närhet (Jenny har gått om en årskurs). För den som är utstött kan även de mest tvivelaktiga ynnestarna vara värda att erhålla.
Och Lenas förälskelse ges ett uttryck som är högst trovärdigt:
Vi är Falska Flickor.
Falska pga egentligen gudinnor.
These good and evil twins will conquer the world.
I will do it all for you.
U u u and only u.
Alla tre närs av samma farhåga: tvivlet att de är värda att bli älskade på riktigt, men också viljan att uppleva en starkare känsla än den som erbjuds. Världen är så futtig. Nygren skriver ofiltrerat och hänsynslöst, men med stor lyhördhet och hänsyn gentemot de tre tjejerna. Det är en bok som är betvingande i sin ärlighet och sin uppriktighet, sin autentiska redovisning av hur det är att vara ung och känna sig fördömd och monstruös, men samtidigt försöka behålla något uns av värdighet. Det är också en bok som bönfaller om att överföras till scenen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.