Nyligen gav Tranan ut tre mastiga kronologiska volymer med Jorge Luis Borges texter i en osalig röra, där fiktiva berättelser, essäer och dikter samlades kors och tvärs. Givetvis ovärderligt, givetvis efterlängtat, eftersom Borges texter tidigare utkommit i spridda skurar på olika förlag, vilket har skapat ett författarskap svåröverblickat på svenska. En av redaktörerna och översättarna för serien var Oscar Hemer, och han har nu tillfogat ett slags appendix i form av boken Borgesiana.
Den är också välkommen. Inte för att man kanske måste ha vägledning för att läsa Borges besynnerliga texter, för det gör man av intresse och nyfikenhet. Men han fortsätter att vara en i högsta grad levande klassiker – en av dessa som på något märkligt sätt känns mer aktuell nu än vid sin bortgång 1986.
Då är det fint med en så insatt guide som Hemer, som ägnat större delen av sitt liv åt Borges och åt Argentina, dit han företagit åtskilliga resor. Han skriver biografi och litteraturkritik i fin förening. Ibland blir Hemer rentav Borges, kunde man säga, med egna parafraser – i och med att han skriver med sådan förtrogenhet och med sådan inlevelse. Kan man säga att Borges hör till de författare vars stil är så särpräglad att den spiller över på den som skriver om honom? Troligen är det så. Så blir framställningen lätt präglad av en vaksamhet som ändå måste kallas disträ. Att låtsas inte ha koll är en viktig förmåga.
Hemer skriver i fjorton kapitel, nio något längre och fem kursiverade kortare utvikningar. Det blir en del reseskildringar från Buenos Aires, med fina iakttagelser kring en stad där tiden gått baklänges, där stadsbildens utveckling har stannat av på grund av den ekonomiska försämringarna. Det blir också en del självbiografiskt, en del försumbart (en bisarr anekdot om Lars Norén hade jag gärna undvarit). Men ofta är Hemer bra på att med få ord fånga det mest viktiga, som när han skriver om Borges tonfall som ”lättfärdigt, egensinnigt”. Eller ett resonemang om den typ av arroganta ödmjukhet som Borges omfattar, med en annan – av många – paradoxer.
Mycket av Hemers fynd är intressanta, som när han skriver om Borges otaliga vandringar i stadsmiljön, och hur viktiga de var för hans skrivande. Ett beteende som kan appliceras också på så vitt skilda författare som Virginia Woolf och August Strindberg. Att promenera är ett sätt att gynna de associativa tankarna, att bokstavligen sätta dem i rörelse för att åstadkomma ett rörligare intellekt. Visst, i Strindbergs fall i viss mån också rörigare, men man kan inte få allt.
Annat av intresse: Borges verkar helst ha druckit mjölk, kanske i lojalitet med förebilden Emmanuel Swedenborg. Han verkar ha förälskat sig i kvinnor mest hela tiden, men nästan uteslutande på platoniskt sätt. Enligt ett vittnesmål var han så pryd att han sov med kläderna på. Så ja, relationen till kvinnor är problematisk, och relationen till politik likaså. Under andra världskriget var han antifascist, något som inte var helt självklart då Argentina innehöll många supporters till nazismen, liksom en stor enklav judar.
Av allt att döma hörde politiken till en av de många paradoxerna i Borges liv. Han var nyckfull och inkonsekvent i sina ideologier. Så var han också under 50- och 60-talet vad som vi skulle kalla rasist, något Hemer har svårt att fördra. För ja, det finns gränser för hur mycket man kan förlåta även ett kontextbundet vidrigt beteende. Enligt honom själv degraderas han från tjänsten som nationalbibliotekarie till ”inspektör av fjäderfä och kaniner”, på grund av Evita Peróns antipati mot honom – en antipati som var högst ömsesidig. Penibelt nog skulle denna nationalklenod ändå få sin gravsättning i Europa, i Genève närmare bestämt. Cherchez la María, alltså den 38 år yngre María Kodama, som blev den sista av Borges många kvinnliga bekantskaper som han också samarbetade med litterärt (hon är ännu i livet).
Hemer skriver bra om den antiauktoritära bildningen som Borges representerar. Han uppmuntrar till en helt personlig inblandning i vårt förhållande till den litterära kanon. Den styrs mer av privata preferenser än av traditionens makt, och det är förstås mycket uppfriskande. Förtjusningen är Borges slagruta vid läsningen, och det finns all anledning att inte följa honom slaviskt, men anamma hans metod: lita på din intuition mer än på vad som anses vara stor litteratur.
Vad han också gör, denna litteraturens kanske största gåva till läsarna, är att han låter vetenskapen annekteras av fantasin. Han är både vist orakel och naivt barn i hela sin inställning till läsande och skrivande, där man med Hemers ord kan tala om ett ”behärskat vansinne” (sa ni paradox?). Kanske är det så: all riktigt stor litteratur befinner sig på gränsen till att tippa över, i riktning mot galenskap eller kliché eller melodram eller travesti. Stora författare skriver med stor insats, tar stora risker. För den stora författaren vågar möta det galna, vågar gå in i det, och förhoppningsvis ut igen. Men man måste våga närma sig en tappad kontroll. Först då blir det konstnärligt helt, och det är först med sprickan förutsättningarna skapas för en tät litteratur. Med ovanligt fin kursivering kallar Hemer det för ”gränsöverträdelsen”.
I sin analys av den korta berättelsen ”Etnografen” hamnar Hemer i en märklig slutsats – märklig, men inte orimlig: ”Antropologin passade mig avgjort bättre än exempelvis litteraturvetenskapen. Därför att den delar en mycket viktig egenskap med litteraturen själv: den kan omfatta allt.” Det är oklart vilken litteraturvetenskap som inte kan ”omfatta allt”.
Borges relation till Sverige avhandlas i ett kapitel som mest berör Nobelpriset, men där han fick finna sig i att bli nonchalerad av Svenska Akademien: ”De är bättre på att tillverka dynamit än på att dela ut priser”, konstaterade han lite surt. Men det känns lite uttjatat och irrelevant att spekulera kring ett pris som inte utdelades, speciellt när vi befinner oss en bra bit in i ett nytt århundrade. Efter en ganska mångordig utläggning på 22 sidor om turerna kring det uteblivna Nobelpriset summer Hemer aningen överraskande: ”Att Borges aldrig fick Nobelpriset är inte så mycket att orda om.”
Mer kul är det att läsa om när Borges blev Börjes på svenska i Evert Taubes dikt ”Den kinesiska muren”, där Taube tidigt – dikten är från 1958 – anger: ”Borges har sagt i en märklig skrift”. Hemer nämner Dag Vags cover som missförstår det som ”Börjes har sagt”, men om man går tillbaka till Taubes originalinspelning från 1960 uttalar han det mer som Börjes än Borges – än märkligare är att Bodil Malmsten i sin version från 1990 också lyder Taubes udda uttal och får det till ”Burjes”. Som läsare var Borges annars skandinaviskt inriktad och stort fan av fornisländska sagor, till viss del även insatt i svensk litteratur, och hade läst bland andra Heidenstam, Strindberg – som han kallade sin ”gud” i paritet med Nietzsche – och förstås Swedenborg, samt en roman av Selma Lagerlöf. Annars är det, som Hemer försynt påpekar, ont om kvinnliga författare som finner nåd hos honom, förutom Emily Dickinson, vars dikter han beundrade. Han verkställde dock en inte helt texttrogen översättning av Virginia Woolfs roman Orlando till spanska (han talade flytande engelska).
Det är en på många plan viktig och stilfull bok Hemer har skrivit, och vi som är Borges-fans har förstås mycket att hämta här. Det är lite synd då att en del korrfel stör, som när prepositionen ”i” lite för ofta ges versal, oftast också när autocorrect verkar ha installerats för att frasen ”Borges i … etc” ska ändras till titeln i Tranans serie, Borges I, som i den löpande texten blir kursiverad som just ”Borges I”, när i:et är en preposition. Senast sågs detta otyg i Agnes Lidbecks roman Nikes bok, där alla textens ”sen” ändrades till ”sedan”, vilket ger fraser som ”efter en sedan kväll”. Synd på den här boken, främst därför att den borde utgöra en följeslagare till alla oss som läser Borges idag och alla som kommer att läsa honom i framtiden. Men liksom Anders Cullhed nyligen i sin monografi om Dante tecknade en gedigen bakgrund till den politiska situationen i det italienska 1200-talssamhället får vi här en ordentlig portion argentinsk 1900-talshistoria. Är det en trend, där litteraturvetenskapen får ge vika åt mer samhällsskildring?
Kanske: åtminstone jag hade gärna sett mer av Hemers insatser i litterär analys. Han gör ett gott arbete till exempel när han utsätter novellen ”David Brodies rapport” för en infallsrik närläsning. Visst är det bra när han tar in sina egna erfarenheter för att belysa aspekter hos Borges, men ibland kan dessa personliga rapporter hamna lite utanför målet. Som helhet blir det ändå en fin bok som täcker in ett tomrum, och gör oss till lite bättre läsare av den här egendomligt fascinerande författaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.