Benranglet, Martin Tistedt, Vertigo

Senast vi såg till Martin Tistedt var det med gymnasieromanen Vår, solklart en av de bästa svenska romanerna från 2014. Nu fokuserar han på en ännu yngre tonåring, pubbeungen Erik. Inledningen kan läsas som en travesti på Tranströmers första dikt i 17 dikter, ni vet ”Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen”. Hos Tistedt är uppvaknandet en ofrivillig sädesavgång från drömmen …

 

Han är tretton år, och hormonerna springer sina 100-meterslopp i hans hårt spända kropp, ständigt i beredskap för självföraktet. Föräldrarna är betraktade på håll: det är något vajsing med mamman. Han flirtar med den något äldre Vanja, som är en gäst hos föräldrarna, och googlar fram oroande nakenmålningar som hon har framställt. Det utmynnar inte i så mycket. Han trånar efter skolkamraten Ingela, med långa ben och många armar. Själv är han spinkig, och lider mest av det när han har gympa i skolan. Men Ingela gillar honom, så kanske kanske?  

 

Ja, vilken tid är jobbigare, mer neurotisk, vilsnare, än den för en trettonårig kille? (Retorisk fråga: svara inte!) Tistedt ger pojkens känsloliv stort spelrum, och fantasin firar stora triumfer när han tar sig an en tillvaro där så mycket kan gå fel, där hans kuk ömsom är en snigel, ömsom en skallerorm, där huden är ett tunt hölje över skelettet.

 

Språket i den här romanen är, hm, egensinnigt. Liksom mycket annat på Vertigo, för att inte säga allt som emanerar från detta Sveriges busigaste förlag, är det lika udda som det är bra: ”Jag var oskuldsfull som ett barn, ett pojkhelgon på mitt rum, Jeanne d’Arcs vestal. Innanför mina fyrkantiga kläder bar jag på sät och vis fortfarande min kropp, men liksom annorlunda, tömd, den var bara en chimär: ett skal ur vilken min kroppslösa röst talade, som en uppenbarelse: ren ande.” Tistedt arbetar med äckel, men inte för att chockera läsaren, utan för att föra henne närmare det oerhörda innehållet. Det är en tendens i samtidslitteraturen, rädslan för det Kristeva benämnde abjektet, det som är främmande och frånstötande, men nödvändigt att förhålla sig till.

 

Man får som läsare helt enkelt vänja sig vid en viss typ av hyperbol, en viss typ av faiblesse för det groteska. Drömmarna som gestaltas ter sig verkligare än något av det som sker på riktigt, men allra mest riktigt är internet, där Erik parkerar lite då och då för att konsumera porr. Och så tänker han en hel del på, ja, Jeanne d’Arc och Katarina av Siena. Han känner sig helt främmande för allt, allra mest sin egen kropp, som beter sig så underligt.

Tistedt arbetar gärna i det mindre formatet, i en roman som stannar innan hundra sidor har passerats. Det är ett lämpligt format för just hans säregna prosa, med viss tendens att förlita sig på barockens stilideal. Det är prunkande, metaforiskt, och det är som att läsa något av Ola Hansson på sitt mest symbolistiska humör. Med andra ord: högst förtjusande. Det är mycket av det mesta: mycket blått, mycket ormar, mycket kött, mycket självförakt, mycket dödsnärvaro, mycket klet …

 

Det är en sällsynt orolig text Tistedt har skrivit. Humor och förtvivlan lierar sig med varandra, och den barockt utsmyckade stilen visar sig oväntat lämpad för att skildra det brådmogna sex protagonisten suktar efter. Sällan har jag läst så kusligt exakta gestaltningar av sex, kanske just för att den inte befattar sig med konkreta beskrivningar utan mer går rätt in i symbolik och metafor, utan att passera fantasilösa redogörelser. Finfin ful-litteratur, som sagt.