att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

15 maj 2014

Vår, Martin Tistedt


Precis som det är maj just nu, precis som alltid: skolavslutning, och varje år en årskull som ska avsluta den mer eller mindre obligatoriska skolgången, sista terminen på gymnasiet, den kryptiska blandningen mellan rädsla och frihet. Jag följer det på avstånd varje år, alltid med samma förundran, samma blandning av inlevelse och distans.

Så oerhört precist infångat i Martin Tistedts märkliga lilla roman Vår (Vertigo), om denna sårbara tid. Där Maja ska avsluta gymnasiet, och på en fest träffar en kille hon blir kär i. David, som ömsom kallas varulv och ömsom svartalf, en Pan med ”sataniskt gnistrande” ögon. Fast ”Maja och David” är mest ett anagram för ”Eva och Adam”, och den värld som skildras är ett Eden innan det hunnit gå förlorat, den där skälvande stunden innan det är för sent. De incestuösa antydningarna ska inte heller undgå upptäckt!

Och så oerhört svårt att ge rättvisa åt hur det är att läsa denna tunna roman som ändå är så tjockt insmetad med bildspråk och drypande liknelser, med fler klibbiga metaforer än Socialstyrelsen rekommenderar. Denna gulliga lilla bok med ett omslag som indikerar både något tidlöst och tidsbundet, som om 40-talets blomsterestetik korsats med barockens vanitasbilder.

Ordet ”tonåren” är en eufemism över livets djävligaste och mest melodramatiskt överspända period. Det är, som sig bör i en bok som utger sig handla om tonårstiden, fullt av hisnande kombinationer i Tistedts roman, i ett språk som sväller ut och är – för att uttrycka sig milt – för mycket, innehåller själva essensen men har glömt det som späder ut. Ibland mer dränkt än stänkt. Med alla dessa möten mellan det vackra och det våldsamma, det oskuldsfulla och det erfarna, mellan det liv som Maja längtar efter och den död som hotar – gestaltat även i den döende mormorn.

Fiktionen har sina knep för att driva fram det sanna, eller varför inte säga det hyper-sanna. Att läsa Tistedts prosa är som att pröva ut en ny sorts skarpare optik, att för första gången se saker på riktigt. Där tillvarons alla skavanker blir manifesta. Som i Majas udda beteende, att hon tillåts vara både helt vanlig och ändå djupt originell.

Och Maja är en bedårande trovärdig protagonist, som växlar mellan det godtrogna och det skeptiska, som alla tonåringar. Likaså växlar Tistedts stil mellan det snitsigt snillrika – ”Naturens ekorrhjul spinner hetsigt sina trådar av befruktning och undergång: på dessa trådar är jag bara en liten knut av kärlekslängtans drift” – och det beräknat bombastiska – ”Himlen är blå som munskölj, isen strålar som sönderfallande radioaktivt avfall”. När det blir som värst är det som att tvångslyssna på Kent, men när det är som bäst är det som att bevittna ett möte mellan William Blake och Karin Boye.

Den bävan som Maja lever i är suveränt skildrad av Tistedt, med eller utan den påfallande stilen, som ändå måste sägas vara i bästa mening livaktig. Och Maja lever verkligen mitt i den jobbiga dramatiken, där det störtlöjliga alltid lever i intim samvaro med det gravallvarliga. Och med ständiga vattenreferenser, där Maja badar med både sin lillebror och killen hon är förälskad i, och hur den incestuösa laddningen är en latent närvaro. Hon är som kvinnan i Botticellis ”Venus födelse”.

Men, som sagt, så svårt att säga hur det känns att läsa: att kastas så våldsamt mellan dessa skräckpastorala upplevelser, med ominösa hintar om annalkande katastrof. Du blir inte riktigt varse vad du håller på att läsa, förrän det är för sent. Det är väl ändå ett av de mest påfallande kännetecknen på riktigt bra litteratur, att du inte kan lita på den. Jag läser den med ungefär samma känsla som jag ser Polanskis Bitter Moon: att det är både utsökt och vrickat.

2 kommentarer: