Kärlek och uppror. Om det handlar Lone Aburas första diktsamling Den sorte bog (B-sider), som kom för exakt två år sedan. Nu har den översatts av Helena Boberg till svenska som Den svarta boken (B-sidor) på Malmöförlaget Anti, med utsökt känsla för författare med fingret rätt på tragedins samtida puls. De har tidigare gett ut två titlar av Aburas, och att säga att det är viktig litteratur känns futtigt och otillräckligt.
Kärleken finns i pappans råd till dottern, som avslutar boken. Där berättas om babas flykt från Egypten, om kompromisser, men också om den livsvilja som går i arv, om de råd som han ger till en frustrerad och maktlös dotter. Det mörkrets hjärta som går under namnet Europa och blir hans nya hemort är också det som Aburas fokuserar på i de inledande dikterna, där tilltalet är betydligt mer upproriskt.
Hon skriver om rasismen, om stoltheten, om hur Ulrike Meinhof, Zlatan och Michael Strunge blir förebilder i något som kan kallas hybrisens självförakt, och svårigheten att upprätthålla sin värdighet i en ond tid där allt du gör blir föremål för ifrågasättanden och kritik och hat. Där valresultaten pekar ut fienderna som vinnare. Där terrorism plötsligt framstår som ett konstruktivt alternativ. Där du konstant slåss mot ”elfenbensfeminism” och vithetsnormer.
Aburas skriver en aggressivt anklagande smädeskrift, fylld av den ursinniga vitalitet som Pasolini talade om i sina dikter från tidigt 70-tal. Så blir hennes kritik också tidlös, när hon visar hur tv-seriernas erbjudande om verklighetsflykt passiviserar oss och får oss att gå maktens ärenden som lydiga underhuggare.
Undertitelns ”B-sidor” kunde indikera att det rör sig om överblivet material, men vi ska inte missta oss: det här är brännhet och helt akut dikt, dikt som är nödvändig och framträdande, och förtjänar en framträdande plats i samtidslitteraturen som ett av dess mest suveräna inslag. Det som kunde framstå som överblivet blir i stället tillfälle till en annan slags frihet, att kanske inte experimentera, men åtminstone gå längre in i sin förtvivlan.
För ok, så här är det: ilska är energi, det visste William Blake, det visste Johnny Rotten, och det vet Lone Aburas. Men ur så kallat estetisk synpunkt är ursinne svårbehärskad, och det kan bli platt litteratur. Varför fungerar det här så bra då? Det är en aktivistisk dikt som involverar nödvändig analys, som har gjort det intellektuella arbetet innan orden kastas fram som brandfacklor. De här spjuten har vässats, kan jag lova, och därför blir hugget extra påtagligt.
Därför kan det bli politisk dikt som ger svindlande påverkan:
Så därför frågar jag dig
anklagar jag dig:
Om du turistade i slummen igår?
Om du fann det angenämt och apokalyptiskt?
Du såg dig väl apolitiskt omkring mellan liken och lögnerna?
Och gick hem och onanerade till undergången.
Gick hem och skrapade sekret och
bladguld ur upplevelsens fasa
och hängde det om halsen som en bloddrypande
diamant man kan skriva en dikt om.
Bekvämt är det inte att läsa de här dikterna, och man tillåts inte slå sig till ro. Det är konfrontativt, misshagligt. Men politisk dikt ska inte ställa sig in: den ska vara exakt så här skitjobbig, när den gör sitt jobb. Den ska helt enkelt göra ont. Aburas har tröttnat på ineffektiva demonstrationer som inte tjänar något syfte, eftersom genuin förändring inte är något samtiden är intresserad av. Vi har fått politiker som saknar visioner, som inte längre tror på förändring och förbättring. Och hur ska man då förhålla sig till ett nytt landskap: ”Jag kommer inte att / gå in i det gröna båset igen / för att delta i demokratin. / Vår relation är så gott som död.”
Ställd mellan förtvivlan och uppgivenhet är förtvivlan ändå alltid att föredra, när till och med de anställda politikerna talar om ”politisk depression”. Ställd inför hyckleriet kan Aburas dikt fungera som ett kraftfullt avståndstagande för rättvisa och ärlighet. När vi erbjuds sluta tänka genom oändliga tv-serier blir en bok som denna en påminnelse att det måste finnas värdigare sätt att leva, värdigare sätt att ta sig an den verklighet vi har framför oss. Aburas skapar en ny form åt sin kritik av liknöjdheten. Vi förtjänar bättre.
Anti har formgett boken i djupblå lila färg med text i mörklila, och knappt synlig, med författarens namn i liten stil längst ned på omslaget. På baksidan ett utdrag ur en dikt, knappt läslig. Men bokstäverna är utstående – fingret kan känna av texten, och så fungerar också dikterna inuti, som taktila påminnelser, som sticker ut och river tag i en. Dikter där, med Södergrans ord, ”Varje dikt skall vara sönderrivandet utav en dikt / icke dikt, utan klomärken.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.