Daddy, Emma Cline, översättning Erik MacQueen, Natur & Kultur

Det är en märklig konvention att förlagen envisas med att på baksidan av exakt alla sina novellsamlingar referera innehållet i en handfull av novellerna. En (infoga adjektiv, könsbestämd person, verb …) … På baksidan av Emma Clines novellsamling Daddy kan man följaktligen läsa vad några av novellerna handlar om. En av dem handlar om två flickor som fascineras av Mansonmorden. Fast är de så fascinerande, de två flickorna? Är det inte mer frågan om att förlaget vet att namnet Charles Manson är säljande – i synnerhet då Clines förra roman Flickorna var (outtalat) inspirerat av hans liga?

 

Den novell som åsyftas, ”Marion”, handlar mer om två unga flickor som lockas av att testa gränser, som klär sig utmanande för att se hur män i deras närhet reagerar. De tar nakenbilder av varandra, börjar slåss, läser mer om Roman Polanski än om Mansonmorden, och sedan slutar novellen plötsligt med att berättaren måste lämna sin vän. Det är knappast en av samlingens bättre stycken, och kanske av också den anledningen inte värd att återge på omslaget.

 

Gränser är vad Cline ofta ägnar sig åt, och dessa gränser kan vara sexuella, men behöver inte nödvändigtvis vara det. I Erik MacQueens översättning blir den sexuella laddningen möjligen något mer explicit än avsett, då han konsekvent väljer att översätta originalets kyskare ”underwear” till det mer uttryckligt laddade ”trosor”. Det är en onödig förskjutning, eftersom novellernas kvinnor och flickor gång på gång avbildas i sina underkläder, och jag inbillar mig att Clines avsikt inte nödvändigtvis är att aktivera en objektifierande male gaze. Likadant är det när originalets ”crotch” översätts direkt till ”kön”, utan att det rimligare ”skrev” passeras – då blir texten återigen onödigt sexualiserad.

 

Översättningen innehåller också en del andra oklarheter, såsom att engelskans A/S/L (age/sex/location) kanske inte riktigt är lika uppenbart i en svenskspråkig kontext, och därmed borde förtydligas. I en del andra textställen finns en lite gnisslig stilkänsla också, när Cline skriver så här:

 

It’s all vapor. George had squeezed out nothing but a vague awareness of the grammatical errors in the text. Some lines of inquiry were not ultimately helpful.

 

I Macqueens översättning tas den ovärdiga kritikerklyschan ”skaver” i bruk, samt att ”line of inquiry” är något mer än ”frågeställningar”, utan mer hur textens utredning fungerar:

 

Allt är stoft. George hade inte lyckats krama ut någonting ur den texten förutom en vag känsla av att den skavde rent språkligt. Vissa frågeställningar var man i slutändan inte behjälpt av.

 

Det här är i ”Friedmans son”, som kanske är samlingens starkaste enskilda novell. En äldre person med erfarenhet av filmbranschen går på en filmpremiär där sonen har regisserat en dokumentär, men finner sig brädad av sonens gudfar, en gammal skådis, som tar allt ljus från honom. Det är en sorglig historia om ensamhet, om en förälders bristande kontakt med sitt barn. Och skickligt av Cline att så självklart appropriera rösten hos en 71-årig man, och skildra honom inifrån med bevarad trovärdighet.

 

Men hon gör ofta så, söker upp personer som rimligen befinner sig långt ifrån hennes egna erfarenheter. Att de fler än en gång arbetar i nöjesbranschen är inte det väsentliga – själva poängen är att hon indirekt argumenterar för rätten att berätta också om de livsupplevelser som skiljer sig från de egna. Det kan tyckas att Cline har en opersonlig stil, att den är nästan provocerande loj. Dock förekommer ofta inskjutna avbrott i det släpiga flödet – tänk Lana Del Reys sångstil på ”Ultraviolence” – som skapar intresse. Om det inte är för att hon är så slipad att hon vet exakt varför sådana avbrott behövs, och att man då kan uppfatta dem som aningen sökta.

 

De här partierna fungerar ändå som de ska, i synnerhet när hon låter andras blickar styra, som när en ung kvinna betraktar en äldre man och nås av insikter som närmar sig epifanin. Hon studerar honom så noggrant, och lär sig känna igen exakt vad som föregår de stunder han nyser, eller kliar sig på näsan: ”Skulle han någonsin få uppleva den här känslan? Den här sortens exakta, nästan psykotiska lyhördhet för en annan människa?”

 

Cline skriver om olyckliga människor, om de gagnlösa drömmarna som bara verkar växa sig starkare ju mer omöjliga de ter sig. Hon visar upp våra löjligaste sidor, men hon gör det inte för att döma. Det är lite drogliberalt, sällan sexigt per se, snarare laddat med antydningar och önskningar än fullbordat sex.

 

Det handlar om gränser, men också om svek, om tillit som bryts. Analysen är sällan helt genomförd, och det är lite synd med tanke på att hon är så bra på att fånga upp angelägna ämnen. När man uppsöker gränser finns alltid faran att våldet ska ta överhanden. Nyligen läste jag Paul Tenngarts biografi om Birgitta Stenberg, en författare som också intresserade sig för dessa gränser. Varför är våld så lockande? Därför att, med Jeanette Wintersons ord från romanen The Passion, ”pleasure on the edge of danger is sweet”.  

 

Men Cline tar för lite risker, skriver för trevande, för uddlöst. Atmosfären är laddad – inte nödvändigtvis lika erotiskt som översättningen alltså gör gällande, utan mer laddad av ominös innebörd. Känslan av att snart ska något obehagligt inträffa.

Och det gör det förstås. I ”Los Angeles” är det butiksbiträdet Alice som börjar sälja sina använda trosor till olika kunder på en parkeringsplats. Långt innan hon själv uppfattar faran förstår man som läsare att hon begår ett misstag när hon sätter sig i en av bilarna. Hur dum får man vara? Det är ett genomgående tema: de misstag vi begår, mer eller mindre ofrivilligt.

 

Och vi rör oss också i efterdyningarna av dessa katastrofer i ett par av novellerna. I ”Barnflickan” har en nanny orsakat en skandal hos sina anställda, och haft sex med pappan i familjen, ännu en skådespelare. Hon befinner sig nu hos släktingar, förföljd av paparazzi, och – tja, det slutar med att hon visar underkläderna (trosorna!) för en av släktingarna.

 

Raljerar jag? Jag gillar Cline, men kanske inte lika mycket som jag antar att jag borde. Hon är hårt hajpad av respektabla kritiker, men jag har sedan jag läste debuten Flickorna också gnagts av ett missnöje. (Är det något som ”skaver”, månne?) Lika vagt missnöjd var jag med långnovellen Harvey, som samtidigt ges ut av förlaget (borde den inte hellre ha ingått som extraspår i den här boken?). Jag får intryck att det här är en författare som vet exakt hur hon ska förvalta sin coolhet – kanske jag bara störs av att hon är för medvetet cool?

 

Liksom hos många andra amerikanska novellförfattare är formatet cirka 24 sidor per novell, och sju av de tio novellerna har tidigare publicerats i litterära tidskrifter. Jag läste boken på engelska nyligen, och förvånas över att den svenska utgåvan är lite slarvigt genomförd. Dels arbetar Cline ibland med längre avbrott i novellerna, som i originalet markeras konventionellt nog med att inledningsraderna i nästa stycke skrivs i versal. På svenska används asterisk, men tråkigt nog inte när den verkligen borde ha använts, det vill säga när föregående stycke slutar längst ned på sidan, så man inte fattar att det ska vara blankrader mellan. Lika trist är det att en del korrekturfel infinner sig.

 

Ändå är det här en bok som jag inte helt vill avfärda. Helt enkelt därför att ett mönster uppstår, och de tio novellerna hör ihop och bildar en enhetlig komposition. Egentligen vet jag inte varför jag väljer att skriva en så här lång text om den: kanske det i sig är ett tecken på att jag tillmäter den större värde än jag vill erkänna. Emma Cline vet helt enkelt en hel del om vad det är att vara människa, om vår längtan att både tillhöra och att få kvarstå utanför alla sammanhang.