An Apprenticeship or The Book of Pleasures, Clarice Lispector, translated by Benjamin Moser, Penguin

My mystery is simple: I don’t know how to be alive.

Så yttrar sig protagonisten i en av Clarice Lispectors romaner som ännu inte finns tillgänglig på svenska. An Apprenticeship or The Book of Pleasures kan man i stället läsa på engelska, eftersom den helt nyligen tillkommit i Penguins serie Modern Classics. Den förra översättningen kom 1986, men man har förstått att de tidiga översättningarna inte varit tillräckligt följsamma med syntaktiska egenheter och idiosynkrasier i ordval. Jämför för allt i världen hur eftervärlden hanterade Emily Dickinsons dikter för att göra dem publiceringsfähiga.

 

Det är en roman från 1969, den inleds med ett kommatecken (”, being so busy”) och avslutas med ett kolon (”this is what I think:”). Däremellan en dialogisk roman, med Lóri (Loreley) som den emblematiska kvinnan hos Lispector. Med viss anstrykning av det självbiografiska: båda har bott utomlands, båda liknas vid sfinxer som saknar måtta i hur de sminkar sig, båda har svårt att föra sig i sociala sammanhang. Hon träffar en man, filosofiläraren Ulisses.

 

Du kanske tänker, aha, Ulysses och sirenen som lockar honom i fördärvet? Inte helt otänkbart. Fast i själva verket, för att förstärka den självbiografiska botten, träffade Clarice under sin vistelse som diplomathustru en filosofilärare som hette Ulysses Girsoles. Dessutom handlar det inte så mycket om fördärv som om den rena och sanna lyckan: undertitelns njutningar är vad som åstundar, men först behöver alltså Lóri lära sig hur man lever.

 

Närmare bestämt, hur man lever utan smärta. Här kan infogas en analys av den stereotypa bilden av mannen som ska lära upp den obildade kvinnan. Men Lispector vore inte den författare hon är – djärv och smidig i tanken och språket som en panter – om hon inte utmanade alla konventioner. Hon förvränger alla stereotyper och vrider dem rätt. Som: är inte Ulisses dominant och manipulativ? Vem förför vem i denna säregna uppvaktning?

 

Förälskelsen mellan Lóri och Ulisses är påtaglig. Men i stället för sex på första dejten blir det långa samtal om livet, om smärtan, om dålig självkänsla, om Gud (snarare Guden i bestämd form), om tung sötma, om kroppen och själen, om vad som utgör det mänskliga, om hur det är att känna sig obegriplig i en obegriplig värld, om vilka insatser och risker som måste investeras i jakten efter lycka. Och, som alltid hos Lispector, om döden.

 

Lóri jobbar på lågstadiet, ömmar för de fattiga barnen. Hon är på ytan attraktiv, men sargad på insidan (”her eyes were dry, her heart was soaked” får vi veta redan i ouvertyren). Liksom många människor med ångest pendlar hon mellan självförakt och narcissism. Hon vet också att det är bara de som lider som allra mest som kan njuta som allra mest, eftersom det krävs att känslornas alla membran har forcerats för att vi ska få uppleva både det positiva och det negativa. Hybrisen blir kompensatorisk hos den som delar denna oförmåga att helt ta till sig bekräftelse.   

 

Inledningens kommatecken följs av ett flöde, där språket inte stelnar, utan bara tar sig vidare vidare vidare över flera sidor, som om det inte kunde skynda sig tillräckligt för att uttrycka allt det har på tungan. Senare fixeras texten, och det som följer är en med Lispectors måttstock ganska ordinär roman. Sannerligen inget för nybörjaren. Å andra sidan: att det fortfarande finns människor i världen som inte har börjat läsa Clarice Lispector redan är ett mysterium, värt en egen bok.   

 

Lärlingskapet består i att utforska hur man lever, och som vanligt angriper Lispector sitt ämne från ett perspektiv som lånar lika mycket från det filosofiska traktatet som från den skönlitterära romanen. Denna blandning ger hennes romaner en sällsam spänning, där det inte går att släppa taget som sin häpnad. I efterordet skriver Sheila Heti om hur hon rutinmässigt läser Lispector: stänger av telefonen, isolerar sig, för att sträckläsa och umgås med texten oavbrutet. Jag skulle hävda att den metoden är lika rätt som den är fel: helt enkelt därför att en sträckläsning bara gör dig vimmelkantig, samtidigt som det är så man ”borde” läsa hennes intensiva prosa. Men till priset i så fall av en viss galenskap.

 

I sin utmärkta Lispector-biografi Why This World skriver Benjamin Moser, som också översatt An Apprencticehip, om hur romanen är formad av sin kontext kring de europeiska protesterna och revolterna 1968. Bland annat citeras en sång från Tjeckoslovakien, en idyllisk sång vars naiva budskap om kärlek skulle söndersmulas av hårdare politiska inskränkningar. Han visar också hur förnamnet Lóri inhyser författarens efternamns första och två sista bokstäver, L[ispect]or, för att förtydliga den självbiografiska inriktningen. Så kopplas hennes skrivande ofta, mellan den yttre och den inre världen.   

 

Denna roman utforskar också våra inneboende slumrande resurser. Lispector skapar en ny slags uppmärksamhet inför världen, bekant för oss som läst till exempel Passionen enligt G.H., om kvinnan som använder en kackerlacka för att förstå världen och språket. I denna roman som utkom fem år senare är det en fortsatt utredning av både det materiella och det begreppsmässiga. De gudomliga ögonblicken förmedlas via snapshots, där evigheten tillåts blixtra till i himmelska insikter och paradoxer: ”’Not understanding’ was so vast that it surpassed all understanding”.

 

Kunskapen bär alltid på djupare lager av okunskap. Det finns ofta hos Lispector en längtan efter en ordlöshet. Det kluriga hos henne är den kombination av intellekt och kropp som hon förevisar , hur sinnligheten görs cerebral, och vice versa, i vad som kunde kallas känslighetens poetik (eller hur man tänker med hela kroppen och inte bara hjärnan), hur språket fungerar som språngbräda för alla upplevelser, både tankens och intuitionens. Hon är med andra ord en författare som helt styrs av instinkt – att inte ha fötts som djur tillhörde hennes stora sorger.

 

Därför är det ovidkommande med genrebeteckningar, om det är roman eller essä eller filosofi eller psykologi, eftersom det är allt detta, och också något ytterligare, i mötet med läsaren. Samtidigt som hennes prosa är så tät är den lätt, både tungt rotad och eterisk, ett kvicksilver som sprids i olika riktningar, mot nya discipliner, nya upptäckter. Hon skriver knasigt, kaosigt, extraordinärt, skräckartat. Det är det sublima som är målet för hennes skrivande, och hon når fram till dessa yttersta platåer för grymheten: ”it’s in the impossible that you find reality”.  

 

Det är en roman som visar hur det är att vara mottaglig för livet, det vill säga sårbar, men också att inga andra alternativ finns. Lispector skriver om hur mödosamt och svårt det är att plocka fram vår innersta och sannaste kvintessens. Böcker kan vara komplexa, komplicerade, krångliga, och det ska kanske inte förnekas att Lispector ofta kan ge det intrycket. Ändå: besvärliga böcker är en gåva, eftersom världen i sig är så inställsam och beskedlig. Att läsa Lispector är som att utsätta sig för ett vältaligt vilddjur, och det är bara beklagligt om du inte har plats för sådant i ditt liv.