att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

14 okt. 2014

död är enkel prick . vårt enda märke, Katarina Carlshamre


Katarina Carlshamre är född 1972. Hon har tidigare forskat kring franskspråkig och svensk litteratur, och varit fotomodell. Hon begår nu debut som poet med en kryptisk bok, död är enkel prick . vårt enda märke (Lejd). Det är en bra bok.

En bra bok är alltid två saker: en sak för hen som skriver, en annan för hen som läser. Därför försöker jag läsa med dubbel optik – en omöjlighet, men poesin hör till det omöjligas konst, och läsningen likaså. Jag gör inga anspråk på att ”förstå” vad Carlshamre försöker uppnå med sitt skrivandet. Bara att det är något dels genomarbetat och färdigt – att det är en debut är inget som märks – och dels att hon verkligen avser att sätta avtryck, att hon inte nöjer sig med att komma ut som författare.

Det här råkar vara en av de första svenska böcker jag läser efter att jag hört vår nya kulturminister säga att kulturen ska vara ”demokratibärande”. Om jag korsar min cynism med lite realism uppskattar jag att de cirka 200 läsarna av den här boken har andra saker i åtanke än demokratibärande. Är Bah-Kuhnke en av de 200 läsarna? Förmodligen inte – hon avser nog annan kultur än nyskriven poesi.

Carlshamres bok handlar om döden. Det är ju demokratiskt, visserligen. I början är diktjaget ett barn, en dotter, som låter sin blick filtreras av idiosynkrasier när hon ser familjen styra mot förvirring och kaos. Alla känslor tas in, barnet stoppar svansen mellan benen (in i hålet), desarmerar hotet Simon till ”slimson”, och språket hackar:

”Mammans pladder över rummet flyger fladder över
rummet pressar mig snurrar mig väggen jag är rädd
Jag är rädd och jag pladdrar och det hjälper och jag hör
bara orden men slimson ser
Jag pladdrar jag biter min tunga
Men slimson ser
Och vi är tysta och han ser mig och jag är rädd men
han säger mig och de kan de kan mig spärra med

Jag kommer aldrig”

Jag kommer aldrig? Kommer aldrig kalla slimson ”pappa”? Bra poesi måste uppfinna sitt eget språk, och det här gör Carlshamre bra i detta första parti – samtidigt som det är en vansklig väg, att det riskerar att bli ett maner. Därför är det nog välfunnet att hon sedermera överger det hackande språket.

Här är det som att erfarenheterna får språket att gå sönder. Då kan man göra som Kent – den fega vägen: ”Det finns inga ord för det, på det här jävla språket”. Men så lätt får man inte göra det för sig, om konst ska vara konstruktiv. Carlshamre visar hur språket kan förmedla upplevelsen, även när den överskrider det du kan beskriva. Då får du börja skapa. För hennes ord går rätt in i erfarenheten, när hon direktkommunicerar sin känsla.

Barnet blir inlåst. På riktigt? Eller blir dottern inlåst i sorgen? Hon blir sedan helt plötsligt själv mamma, till dottern Ella. Men det är en problematisk relation. Vem hjälper vem här, kan man undra när mamman säger: ”Jag håller mig i hennes hand”? I en av samlingens kusligaste dikter står mamman och dottern vid en busshållplats och ser på andra sidan gatan en kvinna, som två gånger identifieras som ”döden”, men det kusliga är att hon känner igen sina egna drag i dödskvinnan (ungefär som Kate Bush i låten ”Under Ice” följer en kvinna som åker skridskor över isen, och ser genom den genomskinliga ytan en drunknad kvinna, en kvinna som två gånger benämns som ”it's me”).

Att här finns lyriska kvaliteter torde vara uppenbart. Här finns också en dramatisk spänning, som förmodligen tas till vara ännu mer då den dramatiserade versionen får sin premiär i Bologna i april nästa år.

Mellan löftet och lögnen utspelar sig Carlshamres dikt. Löftet lyder: ”lämna mig aldrig”, något som förstås aldrig kan uppfyllas. Varje mamma dör. Och det här är en diktbok om döden, om inte titeln i sig räckte som upplysning. Det är också en bok som har ett slipat språk, ett helt genomtänkt koncept som följs konsekvent. Efter ordet ”ingenting” följer två tomma sidor. När mamman tar med sig dottern Ella till hennes mormor ”Any” – Any, som i vem som helst då.

Vi lever i mörkret, och Carlshamres bok visar att vi kan möta mörkret. När hon låter språket stabiliseras blir hennes bok faktiskt ännu mer övertygande, kanske genom att det illustrerar språkets förmåga att assimilera sig. Vi vänjer oss. Ursprunget är trotsspråket, det som bråkar och bänder sig och vrenskas. Det som går i bitar. Spår av detta ursprungliga språk finns kvar i den fortlöpande berättelsen.

Och så kan boken illustrera nytt hopp, genom att mörkret övergår i ett ljus. Den mörka skogen – bekant från Dantes värld – blir en passage mot en ljusare tillvaro där snön breder ut sig, lika hoppingivande som det vita pappret för den konstruktiva konstnären, hen som inte ger upp och börjar ömka bristen på ord.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar