Idag är det internationella dagen för solidaritet med Belarus, och då kan man passa på att läsa de två nyutgivna skrifterna i Ariels serie ”Gotlandssamtal”, som tar vid efter höstens blixtsnabba bok efter valet, Andrej Kurejtjyks Sista droppen. Belarus(sia). Nu är det dels Maria Stepanovas Brev till en lycklig tid och dels Dmitrij Strotsevs Belarus: motståndets konst, två essäer som behandlar skeendet efter valfusket i augusti och Lukasjenkas diktatorskap.
Stepanova utgår från det nödrop Svetlana Aleksijevitj skickade 9/9, då säkerhetspolisen trängde in i hennes bostad. Hon skrev, medan statens hantlangare bankade på hennes dörr: varför är den ryska intelligentian så passiv och tyst. Några som reagerade var poeterna Olga Sedakova och Lev Rubinstein, översättarna Natalja Mavlevitj och Jelena Bajevskaja, samt romanförfattaren Ljudmila Ulitskaja. Deras korta brev föregår Stepanovas essä, och väcker frågan om hur ett stöd ser ut, när ens plattformar utnyttjas (de är insamlade från facebook).
Det är texter om rysk skam, om oförmågan att hantera ett grannfolks utsatthet, men en skam som kanske också motiveras av att de delar erfarenheterna av förföljelser och trakasserier från polisen. Stepanova skriver klarsynt att man kan inte slåss mot övermakten, och när staten är fiende blir motståndet lönlöst. Det här vet staten att utnyttja. Och Lukasjenkas maktfullkomlighet har förstås Putin som mall.
Det enda svar Stepanova kan ge Aleksijevitj är ledsamt: den ryska intelligentian är en tankekonstruktion, en insomnad rest av en förfluten storhet. Om denna grupp tidigare var enhetlig är den nu splittrad i individer. Snarare är det hos Belarus det finns en gemensam front mot den inre fienden, alltså staten själv. Ryssland tampas med egna problem.
Stepanovas roman Minnen av minnet var en sensationellt bra roman när den utkom på Nirstedt/Litteratur 2019, och till hösten utkommer på samma förlag hennes dikter i boken Kroppens återkomst. Hon inleder med en dikt av Dmitrij Strotsev, vars dikter vi kunde läsa i Rámus urvalsvolym Adams tystnad. Senare i mars utkommer på samma förlag en svit dikter skrivna som en reaktion på protesterna, Belarus omkullkastat.
Strotsevs essä visar hur våldet är en del av mentaliteten i Belarus, både inom familjen och i staten. Det krävs en sådan förförståelse för att komma till rätta med situationen. En förutsättning för att spontant våld ska uppstå är att det först normaliseras och inte ses som ett undantag: först när det ingår i en systematisk våldskultur kan det sanktioneras både på individnivå och gruppnivå. De motdemonstrationer som kom till stånd initierades också av pacifistiska kvinnor, och Strotsev nämner en ”eva-lution”, baserad på en målning av konstnären Chaim Soutine, som betonar stillheten hos de som reser sig mot förtryckets utövare.
Att det var en god idé att flytta vårens ishockey-VM från Belarus är en truism, men problemet förstärks av att Strotsev anger ordföranden för det inhemska ishockeyförbundet som delaktig i dödsmisshandeln av konstnären Raman Bandarenka den 11 november.
Tack vare Ariel finns nu möjligheten att orientera sig i Belarus moderna historia. Dessa böcker finns att läsa på förlagets hemsida som pdf, något som det är lätt att anbefalla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.