Att kalla en bok viktig eller angelägen är en kritikerklyscha som ofta innebär dödsstöten för dess estetiska värde. Ändå tvekar jag inte att använda ord som dessa när jag ska beskriva det häfte som nu utkommer i Ariels serie med samtida bevakning av rysk inrikespolitik, ”Gotlandssamtal”. (Jag har tidigare skrivit om de två första böckerna.)
I anslutning till valet i augusti och diktatorn Lukasjenkas förlust fick oppositionen fly till Polen. Författaren Andrej Kurtjyk satte genast i gång att skriva pjäsen Sista droppen. Belarus(sia), och blev färdig månaden därpå, och som genast spelades på Dramaten, och som redan nu alltså finns som bok, tack vare Mikael Nydahls flinka översättning. Det här är ett politiskt projekt lika mycket som ett estetiskt verk, och som sådant är det översatt till 18 språk i 22 länder. Författaren själv lever i exil i Bulgarien och Ukraina.
Det här är en omedelbar reaktion, som fångar de stämningar som råder i Belarus detta historiska valår då diktatorns 26 år vid makten skulle ändas, även om det inte ännu är fullbordat. Dock finns det hos Kurejtjyk ett markant hopp, som löper genom hela textväven och färgar den – tja, rödvitt, skulle man kunna säga, i paritet med landets flagga, som också anspelas på i det stilrena omslaget.
Kontext ges genom ett förklarande förord, där redaktörerna också förtydligar olämpligheten i den tidigare svenska beteckningen ”Vitryssland”. Kurejtjyk manar fram en hoppfullt vänlig revolution: man hoppas att den tillåts fortsätta vara någorlunda vänlig. Det är en svår balansgång, hur mycket hårt man ska sätta mot det hårda, och lätt för utomstående att ha ogrundade synpunkter om vilka uppoffringar som är rimliga. Bara den som själv levt under diktatur vet vilket pris man är beredd att betala för friheten.
Friheten är pjäsens kanske tydligaste tema. Det är sju karaktärer som inledningsvis håller varsin monolog. De befinner sig långt ifrån varandra, med ”den gamle” som representerar det ledarskap som håller på att duka under, vars son tjatar om internet och att någon gång äntligen få veta vad ordet ”frihet” innebär (ledtråd: i sammanhanget en dröm, en illusion). Här finns också bland annat en inbilsk lärare, lojal med sin diktator.
Det är protestens litteratur som åskådliggörs, när de sju perspektiven tillämpas. Då handlar det om språkets makt över tanken, att tanken är beroende av vad som kan formuleras och verbaliseras. Vad som annars återstår är frustrationen, den farliga, och därav behovet av det hoppfulla anslaget. Den gamle turnerar fyndigt Simone de Beauvoirs berömda formel: ”president är inget man blir. Det är något man föds som.”
Alla som tjatar om bristen på realistisk litteratur kan börja leta här. Då får man sig till livs genuint verklighetsåterskapad fiktion. Realism? Så här ser den ut. Så här ser världen ut 2020. Kurejtjyk ger åtskilliga konkreta exempel, och ger oss tillfälle att diskutera annat än munskydd och avstånd (obs, viktiga saker de också, men vi riskerar att bli helt hermetiska i vår Corona-diskurs).
Här finns konkretiserat ett förtvivlat och desperat uppror. Var och en av karaktärerna är isolerade i sin egen världsbild, styrd av sina egna behov och sina egna bestämda uppfattningar, skrivna i sten. Det tenderar att bli plakatteater lite då och då, något som i och för sig hör till genren, men det som räddar Kurejtjyks pjäs är att den ändå tar sig ut ur sin kontext och blir en universell historia om förtryck och motstånd, då den bevarar det mänskliga hos även de som beter sig omänskligt. Politikers rädsla för konst och kultur illustreras med eftertryck, och det om något är ju ett tema som även kan appliceras på svenska förhållanden.
Men det handlar också om rädsla för förändring, och hur djupt denna rädsla går hos de som svurit trohet åt förtryckarna. Kurejtkyk har skrivit ett drama för sju röster som torde fungera lika väl som hörspel som för en något splittrad tyst läsning. Att det ter sig en smula kaotiskt är ju också följden av att det är en kaotisk tid som skildras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar