Max och Angel är vänner, och utifrån den förras perspektiv får vi ta del av deras historia i Ulf Erikssons nya roman Fönstret i parken. Max ges tillträde till vännens lägenhet, där han utforskar de gemensamma minnena. Där ingår även resonemang kring tunga filosofiska ämnen som tid, rumslighet, närvaro, men också lättare ämnen avhandlas, såsom emblemkonst från 1500- och 1600-talet, samt snögubbar. I marginalen finns korta notiser som förbryllar mer än förklarar, tills man hittar några långa förnumstiga utläggningar som appendix.
Jag kommer inte ifrån intrycket att allt det abstrusa maskerar idéer som egentligen är rätt banala (exempel: sorg är något man inte kan gå runt, utan man måste ta sig igenom den). Medan poeten Ulf Eriksson ofta lyckas förklara världen och samtidigt bevara dess hemligheter, kan romaner med vag intrig fungera främst när språket är självbärande och spänstigt intresseväckande. Hos Eriksson är det stillastående, och när det väl rör på sig är det med sådana tilltrasslade språng att det inte alltid landar på fötterna.
(Också publicerad i Vi, 1/21)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.