Linus de Faires debutroman Boken om Yousef var en oförglömlig exposé över fångenskap, identitet, lögn, krig, minnen, och hörde till 2017 års mest ambitiösa och nyckfulla romaner med sina upptåg och påhitt och ständiga försök att utmana alla ens förväntningar på vad en roman kan och ska innehålla. Kort sagt: en sällsynt njutning.
Nu återvänder han med en minst lika halsbrytande roman, Soldead Peñas melodram. Den vidareutvecklar några av de trådar som förekom i debuten, främst de som har med fantasin att göra. Man kan läsa den som ett drama i tre akter och tretton scener: så lyder det appendix som vi kan läsa sist i romanen. Minnesgoda läsare erinrar sig de otaliga appendix som bifogades Yousef al-Khayals mudhakkirat, som var debutens huvuddel. Här spelas spratt, minsann.
Soledad är namnet på huvudpersonen, som är oönskad dotter till en mor som blir delaktig i en madrassincident (el incidente del colchón) och får ett psykiskt sammanbrott i romanens upptakt. Efter att mamman hamnat på institution reser Soledad till den frånskilde pappan. Men det är besvärligt att återge intrigen i denna roman, som i stället för att följa ett rakt narrativ vecklar in sig i olika minnestrådar och disparata versioner av händelser. Dottern är litteraturvetare som specialiserat sig på spansk krislitteratur, men vi blir snart varse att krisen utspelar sig främst i hennes eget liv, i hennes familjehistoria likväl som i det trassliga äktenskap hon lever i. Hon ska skriva en pjäs hos pappan, och påverkat av detta ges karaktärerna olika roller, eller snarare att de erhåller olika namn utifrån den funktion de har i Soledads liv, och det känns helt följdriktigt när de kallas Vladimir och Estragon från Becketts mest kända pjäs. Här finns också ett andalusiskt korus, som summerar på spanska vad vi bevittnar. Och ett bortslarvat lapptäcke, samt en abuelita med bortslarvat minne …
Om det här låter en smula förryckt eller krångligt gläder det mig, för missta dig inte: det här är och ska vara en smula krångligt och förryckt. Linus de Faires främsta uppsåt verkar vara att skaka om berättarkonsten, vända upp och ned på alla förutsättningar, och skapa sin egen cabaña i den provins som utgör svensk samtidslitteratur. Det sker med hjälp av parentetiska inskott, obefogade utfall, och rikhaltigt melodramatiska utspel. Soledad är kanske inte världens mest pålitliga berättare – hon är trots allt författare – men vi litar på hennes foglighet inför de absurda påfund som ställs i hennes väg. Det blir en undersökning av hänsyn när anhöriga ifrågasätter pjäsen ska behandla deras privatliv, och så inleder detta uppenbart fiktiva verk en sällsam diskussion kring hur självbiografiskt material ska hanteras.
Humorn är drastisk, brysk, oregerlig, bångstyrig, vild och farlig – så ohämmat burdus att man gör bäst i att ta betäckning. de Faire pepprar sin historia full av knasiga anekdoter och hispiga händelser. Det finns hos honom en oslagbar tillit till fiktionens möjligheter, som vägleder honom till ständigt nya förtrollande alternativ, och finurliga identitetsskiftningar. Genuin humor ska också vara så här kaosig, hotfull och vådlig, och ska kantra över mot det olämpliga, för att inte stanna vid att bli tandlös buskis.
Knasigheten hålls samman av ett temperament, som är konsekvent inriktat mot vad man kunde kalla ”konstruktiv kverulans”. Det betyder att de Faire skriver en humörstyrd litteratur. De goda nyheterna är att han ständigt är på gott humör, utan att falla för frestelsen att skriva ”mustigt”. Så infinner sig otaliga ställen där insikter förmedlas lite nonchalant: ”Jag borde ha litat på mina instinkter, som skrek att en man med miniatyrfigurer bara kan härbärgera miniatyrkänslor.” Eller det Soledad intalar sig inför mötet med pappan: ”illusioner måste brytas varsamt för att kunna upprepas”, och formulerar en nödvändig livsvisdom så där lite vid sidan av.
Det är lätt att betona humorn, men bakomliggande finns den mörka historien om mammans galenskap och gränslöshet, och alla de svek och åsidosättande som dottern utsätts för. Vidden av detta inser vi när hon skjuter in att hon läste Stephen Kings skräckromaner i sin ungdom, för att det var där hon fann en värld som var trygg och logisk – exakt så ska gestaltning se ut, vill jag infoga till aspirerande författare. Där finns en förklaring till hennes tvångsmässiga fiktionalisering av verkligheten, att det blir en överlevnadsstrategi (coping mechanism, som det heter på nusvenska).
Debuten Boken om Yousef var lång, men en sådan läsfest att det aldrig kändes utmattande. Bok nummer två är något kortare, men så tät i de långa kapitlen att det innebär ett långvarigt umgänge, där lager läggs på lager, och andningspauser saknas. Här kan inte skyndsam läsning rekommenderas: hellre dröjer man vid de dråpliga skeendena, njuter av de besynnerliga tokerierna. Man sveps med av det lekfulla och påhittiga.
Här finns samlad all den upprymda vildhet man kan eftersöka i svensk samtidslitteratur, som annars berömmer sig vara ängsligt habil och klanderfritt duktig. Låt gå för att det finns roliga undantag från de senaste tio åren, som de originella fynden Peter Törnqvists Kioskvridning 140 grader och Nils Håkansons Ödmården. Men de Faire förlitar sig på ett någorlunda konventionellt idiom, och behöver inte anlägga ett språkligt nyskapande filter över sin burleska story. Det är underhållande ändå, genom att vara referensrikt och associationsflödande. Viss risk uppstår att det blir överlastat, men det här är på något sätt ett skrivande som ignorerar gränser, och ska premieras därefter.
Visst är det som sagt en rolig roman, men genom de ljusa skratten skiner också den mörkare och tyngre realiteten i Soledads öde, och som bidrar till att hon genast anmäler sig till svensk litteraturs mer minnesvärda gestalter. Redan med sina två första romaner har alltså de Faire skapat två oförglömligt levande karaktärer. Det känns som en underdrift att säga att det bådar gott, inte minst när man skriver om en författare som inte vet vad underdrift är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.