Averno, Louise Glück, översättning Jonas Brun, Rámus

När den amerikanska poeten Louis Glück översätts till svenska sker det med en stark diktsamling om Persefone. Dikterna är starka, självklara och de förändrar hur jag ser på världen.

När poesi fungerar finns det inget som bättre förklarar världen. Bra poesi lyckas också förändra världen. Det är höga anspråk, men jag passar på att säga det så här i början av recensionen, för det känns som att många har glömt bort dessa självklara sanningar.

I Louise Glücks starka diktsamling Averno från 2006 – lyhört översatt av Jonas Brun – får vi många exempel på denna diktens förmåga att dels ge världen ett välbehövligt ljus och dels visa nya insikter. Det är inget mindre än en veritabel lyckträff.

Averno är en liten sjö utanför Neapel, Italien. Där trodde man under antiken att dödsriket Hades ingångsport var belägen. Glück återvänder till myten om Persefone, som stalkades av dödsguden Hades och fick tillbringa halva årstiden i äktenskap med honom – som förklaring till varför vi har vinter ovan jord.

Det är en spännande myt, som för svenska poeter varit ett återkommande motiv hos bland andra Lotta Olsson. Men Glück gör något annat än att skriva konventionella och stela sonetter. Hon fyller myten med intensitet och passion, och gör en feministisk tolkning som är helt banbrytande, genom att skapa ett scenario där Persefone hamnar i en erotisk dragningskraft mellan sin mor och Hades.

Banbrytande, men det blir också halsbrytande i sina tvära perspektivkast mellan dåtid och nutid, temperamentsfull fiktion och krass verklighet: ”var hon själv medskyldig till att hon blev våldtagen, / eller blev hon drogad och tagen mot sin vilja, / som moderna flickor blir så ofta nuförtiden”. 

Glück förbinder kontraster med dessa dikter, som rör sig mellan abstrakt och konkret, mellan det gåtfulla och det förklarade, mellan anspråken och ödmjukheten. I den här dynamiken mellan olikheterna blir hennes dikter oerhört livfulla. Olikheter betonas: mörker och ljus, himmel och helvete, förövare och offer. Det sista visar sig i Hades tafatta försök att kurtisera Persefone. Plötsligt blir monstret mänskligt, när han förgäves försöker säga ”jag älskar dig”. 

Också samspelet mellan människan och naturen blir fullständigt belyst. I sviten ”Landskap” finns dikter om vinter, kyla och snö, och det är så inlevelsefullt skrivet att jag måste hämta en filt för att rummet plötsligt blivit kallare.

För, som jag sa: bra poesi förändrar världen. Här finns så många exempel på precist bildspråk att jag hela tiden markerar kryss i marginalen, sådant jag lockas till att citera och sprida vidare: ”Mitt minne är som en källare full av gamla tidningar: / ingenting förändras någonsin där”.  

Det är en bra idé att introducera Glück så här med en titel, i stället för ett urval ur hennes rätt digra produktion (tolv diktsamlingar). Jonas Bruns översättning är som sagt lyhörd, och han har också skrivit ett initierat efterord, med en psykoanalytisk läsning av Persefone-myten som har stark bäring i dikterna. För det här är dikt som verkar på många olika plan – det är både klassiskt och modernistiskt.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/4 2017)