att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

14 maj 2013

Den blå tvålen. Romanen och konsten att göra saker och ting synliga, Sara Danius

Nyblivna akademiledamoten Sara Danius nya bok är ett epokgörande verk om fransk 1800-talsrealism. Det är en sensationellt bra bok: friskt vågat, och avsevärt mer än hälften vunnet.

Den franske 1800-talsförfattaren Stendhal har en emblematisk bild för sin litteratur: den är en spegel som rör sig längs en landsväg, och avbildar både den blå himlen och gyttjan i lerplölarna. Så smidigt och enkelt kan realismen summeras – som objektivt avbildande, likgiltigt och neutralt.

Och ändå ryms inom det realistiska projektet något så suggestivt som Flauberts blå tvål, som Sara Danius lyfter fram som ett alternativ. Flaubert är alltså den förste författaren att ge emfas åt tvålen, poängtera den som det första bevismaterialet i synlighetens historia. Det här gör han i novellen ”Ett enkelt hjärta”, och här fungerar den som katalysator för en minst sagt spännande och epokgörande bedrift, i sin bok Den blå tvålen.

Vad händer med tvålen? Danius ger inget entydigt svar, men det kan kvitta: det viktiga är att hon med muntert humör ger svensk litteraturkritik en behövlig injektion av blixtrande intelligens. Humöret färgar av sig på fyndig formuleringsförmåga, som när hon hanterar Flauberts bruk av kursiveringar: ”När bokstäverna börjar luta åt höger, förstår vi att vi har trätt in i klichéernas rike.”

Jo, men viktigare är att hennes resonemang är både genomtänkt och välvårdat. Hon skriver om Stendhal, Balzac och Flaubert, och ger alla tre en välgörande behandling. Danius levandegör epoken och epiken, och kombinerar den kritiska gärningen med en pigg stil som lutar åt det excentriska hållet – något som är så unikt för svenskt akademiskt arbete att det saknas begrepp. Franskan har ”esprit”, engelskan har ”wit”, det vill säga, på klumpig svenska ungefär ”att vara snabbtänkt och vis, samtidigt på ett nästan provocerande sätt, i den mån att det uttryckta kan vara utmanande och paradoxalt, tills du fattar att det är exakt så det förhåller sig”.

Likt gängse akademiker går Danius i klinch med tidigare forskning. Skillnaden är att hon förhåller sig mindre ängsligt: det hon mest går i närkamp med är författarnas verk, och den som vill se goda exempel på vad gedigen närläsning kan åstadkomma har mycket att hämta här.

Men hon skriver också nyskapande om sådant som tidigare betraktats som efemära inslag, som hur de här tre författarna använder sig av mode – tänk Emma Bovarys klänningar och skor – och skyltar, tidningstext och reklam. Det analytiska samsas med lekfullhet. Något som ytterligare höjer det positiva intrycket är att den är rikt illustrerad med bilder som på ett förträffligt sätt speglar diskussionen.

Med sina uppfriskande analyser blåser Sara Danius bort allt damm från dessa gamla böcker (passa för allt i världen på att läsa Anders Bodegårds nyöversättning av Flauberts Madame Bovary från i höstas också). Att lyckas säga något nytt om något så genomtröskat som realismen är något av en bragd. Att läsa Den blå tvålen är inspirerande, ett förbluffande äventyr, med sina häpnadsväckande insikter i en epok som för mig tidigare tett sig rätt ointressant.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14/5 2013)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar