Jag föreslår att vi vaknar, Beate Grimsrud, Bonniers

Vilde Berg heter huvudpersonen i Beate Grimsruds nya roman. Hon är författare som diagnostiseras med bröstcancer. Under nästan 600 sidor följer vi Vilde genom behandlingen av sjukdomen, i återkommande dialoger med en räv och en råtta, och med knappt några andra personer än vännen O. Den mest närstående vännen är språket: hela tiden piggt, egensinnigt, och genuint originellt. Sjukdomsskildringar är inget som saknas i samtidslitteraturen, men här beskrivs ett föredömligt osentimentalt uppror, manifesterat i Vildes strävan att fortsätta leva ett aktivt liv med fotboll och boxning. Tack vare språkkänslan slipper vi de dumma ”besegra cancer”-klichéerna.  

Jag är ändå något kluven till den här romanen, som verkligen inte är något för den som uppskattar ”less is more”-principen. Att säga att det blir både självupptaget och instängt är en underdrift, med flitiga upprepningar som en något onödig krydda. Samtidigt imponeras jag av bedriften att vara så här lojal mot det udda. Kanske det bara är att kapitulera inför den kaotiska estetiken, att bristen på struktur är priset man får betala. Det är skrivet med hög insats, och till sist besegras jag i viss mån av den konsekventa utformningen, och den dråpliga och ofta helt oförutsägbara humorn.  

(Också publicerad i Vi 9/19)