Den yttre
handlingen i Magnus Dahlströms nya roman är länge obetydlig. I en by där tiden
verkar ha stått stilla hittas en övergiven bil. Förare och passagerare saknas
länge. Genom de olika bybornas perspektiv förmedlas ett skeende som ter sig
allt obehagligare, allt otäckare. Till detta läggs en natur som börjar bete sig
allt mer hotfullt, som om världen samverkar i människornas sammanbrott.
Att läsa Dahlström
frestar på tålamodet. Länge hålls vi på halster, undrar varför det händer så
lite. Hans diffusa personporträtt och intrig som nästan obemärkt går över i
våld utmanar läsaren, både berättartekniskt och känslomässigt. Här gör han
något som jag har saknat i hans tre tidigare 2000-talsromanerna: återvänder
till den suggestiva prosan han bemästrade i sina allra första böcker på
80-talet, romanen Fyr och
novellsamlingen Papperskorg.
Det här är en roman
som visar sällsynt omsorg om de perifera detaljerna. Dahlström nöter på det som
ter sig ovidkommande tills det ges en säregen laddning, och jag blir överväldigad
av scener som tillhör både det mest kufiska och starkaste jag har läst på
länge. Inte minst de häpnadsväckande och ominösa sista kapitlen. Det är läsning
som får dig att bäva.
(Också publicerad i
Vi 2/18)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.