Jag skrev nyligen
(1/2) en understreckare om litteraturkritik, och länkar till den här för den
som vill läsa (SvD 1/2 2018). Här ett litet utdrag:
Behövs då ens
litteraturkritik, och i så fall varför? Ett kort svar på frågan skulle vara att
den behövs bara om man inte låter sig nöjas med att konservera etablerade
sanningar. De nya läsningarna av författarskap motverkar den rundgång som
annars uppstår, när vi mekaniskt upprepar vad vi har lärt oss av tidigare
generationers kritiker. Nya tolkningar behöver inte heller tränga ut de gamla,
utan de kan fungera i ett samspel med varandra, som ett kompletterande och
berikande möte. Långt in i modernismens epok var det möjligt att läsa
litteraturvetenskap på universiteten och få uppfattningen att det knappt fanns
författare som inte var vita män i skägg. Men också hur vi ser på enskilda verk
är något som ständigt revideras, och genom att läsa kritiker som vågar sig på
nya läsningar uppmuntras vi att tänka annorlunda, kanske det svåraste men
samtidigt det nödvändigaste. För att vi verkligen är i behov av dessa nya
idéer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.