Hemman, Magnus Dahlström, Bonniers

Den yttre handlingen i Magnus Dahlströms nya roman är länge obetydlig. I en by där tiden verkar ha stått stilla hittas en övergiven bil. Förare och passagerare saknas länge. Genom de olika bybornas perspektiv förmedlas ett skeende som ter sig allt obehagligare, allt otäckare. Till detta läggs en natur som börjar bete sig allt mer hotfullt, som om världen samverkar i människornas sammanbrott.

Att läsa Dahlström frestar på tålamodet. Länge hålls vi på halster, undrar varför det händer så lite. Hans diffusa personporträtt och intrig som nästan obemärkt går över i våld utmanar läsaren, både berättartekniskt och känslomässigt. Här gör han något som jag har saknat i hans tre tidigare 2000-talsromanerna: återvänder till den suggestiva prosan han bemästrade i sina allra första böcker på 80-talet, romanen Fyr och novellsamlingen Papperskorg.

Det här är en roman som visar sällsynt omsorg om de perifera detaljerna. Dahlström nöter på det som ter sig ovidkommande tills det ges en säregen laddning, och jag blir överväldigad av scener som tillhör både det mest kufiska och starkaste jag har läst på länge. Inte minst de häpnadsväckande och ominösa sista kapitlen. Det är läsning som får dig att bäva.   

(Också publicerad i Vi 2/18)