Christmas Days. 12 Stories and 12 Feasts for 12 Days, Jeanette Winterson, Jonathan Cape

När jag skulle fira min första jul hos mina svärföräldrar i Tranås fick jag frågan om det var något särskilt som jag ville att julbordet skulle innehålla. Tydligen finns det människor som inte tycker att det varit ”en riktig jul” om de inte får äta sin favoriträtt. Men jag har inga fina julminnen alls, och klarar inte heller av att se Kalle Ankas jul, eftersom vi mestadels tillbringade just den timmen åkandes från farfars Hörnsjö till mormor och morfars Torrböle (en bilfärd som tar cirka en timme).

För att tycka om julen bör man nog ha en starkt utvecklad gen för nostalgi, och den verkar jag sakna. En som har desto mer utvecklat sinne för julen är Jeanette Winterson, något som visats genom att hon flera gånger skrivit julsagor som publicerats i engelska dagstidningar, och då och då även på hennes hemsida.

Nu råkade jag snubbla över boken Christmas Days. 12 Stories and 12 Feasts for 12 Days, och jag kan inte motstå en ny bok av henne. Även om jag svårligen kan tänka mig ett mer opassande ämne. Det är alltså tolv noveller, en för  varje dag från julafton till trettondagsafton, eller om det är juldagen till … för blir det inte tretton dagar annars? Men logik hör förstås inte ihop med julen – att Jesus mer troligt föddes mitt i sommaren kan vi väl tala tyst om, till att börja med. Och som Winterson själv påpekat i ett gammalt skämt: ”three wise men, you’ve got to be kidding …”

Winterson har fått upp ångan på senare år, och skrivit ett par böcker som åtminstone är i nivå med de mästerverk hon skrev för drygt tjugo år sedan. Det här är en bok som samlar en del julparaferniala, som informationen att Coca Colas anlitade konstnären Haddon Sundblom (att Winterson kallar honom för svensk är lite onödigt, för nåja, svenskamerikansk möjligen) för att ge tomten sin röda rock. I tidigare amerikansk tradition var rocken grön – vi svenskar känner igen honom från Jenny Nyströms suveräna illustrationer i sin gråa rock. Och en förbannad massa recept på vad som ter sig oätlig mat, som sherryindränkt sockerkaka, som Winterson har kokat ihop tillsammans med bland andra författarkolleger som Ruth Rendell, Kathy Acker och Kamila Shamsie.

Winterson ikläder sig rollen som skolfröken när hon berättar julhistoria, och det är något irriterande jolmigt över hennes nyfrälsta tonfall. Hennes såriga familjehistoria känner vi igen från böcker som debuten – den fiktiva Det finns annan frukt än apelsiner och den senare – den dokumentära Varför vara lycklig när du kan vara normal?, och därför kan jag förstå hennes behov av nostalgi och idyll. Här bearbetas de jobbiga erfarenheterna.  

För henne är julen magisk. En nödvändig befrielse från den hårda barndomen. Det finns i de notiser som ligger mellan de tolv novellerna ett mer försonligt drag från Jeanette gentemot Mrs W.

Om novellerna finns egentligen inte så mycket att säga. Det är det vanliga: snögummor som kommer till liv, spöken, ledsna barn, julgranar som dyker upp på oväntade ställen, någon som får en släde … Urgulligt, kanske, för den som förmår uppskatta sådant. Fyra av novellerna är publicerad tidigare, den äldsta redan 1986, och ”The Lion, the Unicorn and Me” är nog den mest kända eftersom den utgetts som barnbok.  

Tyvärr rör det sig om noveller som illustrerar narrativ tomgång. Språkligt är det mestadels tamt: hyggligt, fast aldrig riktigt glimrande. Ordvitsar av typen ”Ain’t snow stoppin’ us now” är kanske roande för stunden. Här smygs in lite Shakespeare, lite kritik mot de bigotta.

Först i den avslutande novellen, ”The Glow Heart”, fungerar den där magin hon tjatar om hela tiden. Marty ska tillbringa sin andra jul utan sin älskade David. Det är sorgligt på riktigt, och Winterson väver skickligt in sin dubbelexponering av Martys nutidsförtvivlan med minnena av lyckan och kärleken. I novllen recyclar Winterson även en av sina välkända aforismer – ”Only the impossible is worth the effort” – så elegant att till och med en Grinch rörs till tårar.