Ön, Mattias Alkberg, Teg Publishing

Norrbottens röda stjärna Mattias Alkberg skriver punkdikter som kommenterar samtiden på ett spontant och småslarvigt sätt. Det är skarpa kantiga dikter som klarar sig bra utan distade gitarrer.

De senaste tjugo åren har samhället rört sig mot mindre solidaritet och mer individualitet. Ja, mindre av gemenskap och mer av mentaliteten roffa åt sig. När John Donne i en predikan slog fast att ingen människa är en ö skulle hans ord gälla som sanning i fyra hundra år. Inte nu längre.

Så uppfattar jag symboliken i att Mattias Alkberg ger sin sjunde diktsamling titeln ”Ön”. Där bor människan, säger han, på ön, i isolerade enheter. Och det här är en kuslig liten bok om det förändrade och försämrade samhället, skriven av någon som frustrerat betraktat hur cynismen har normaliserats.

Förutom som poet känner vi till Alkberg som produktiv låtskrivare och artist, dels i ett av 90-talets bästa svenska indieband The Bear Quartet och dels sedan 2004 i olika konstellationer under eget namn. Några hits att tala om finns väl inte, men det är orättvist att ”Skända flaggan” från 2013 inte blev det.

Där sjunger han om kungafamiljen, något som sätter avtryck i ett par av dikterna i den nya samlingen också. Liksom några variationer av den gamla barnramsan ”Mor ror, far är rar”. Men framför allt dikter om människor, vanliga människor: ”Jag ville gå ut för vädret var vackert med nästan inga moln / Men jag ville inte tvätta av mig blodet / Och förresten hur / misstänkt eller misstänkliggjord”.

Det lågmälda tonfallet bärs fram av ett norrbottniskt vemod, och det kan behöva påpekas, att det är ett vemod av annat slag än allt annat svenskt vemod jag känner till. Alkberg kompromissar inte med sin integritet, och balanserar mellan uppgivenhet och indignation. Han skriver spontant och till synes oredigerat, något som ger en närhet till innehållet som är relativt sällsynt i svensk samtida poesi.

Ungefär så här: antingen står du ut med hans nonchalans eller så uppfattar du den som slarvig. Hans ideal ligger i punkens explosiva anti-estetik, med referenser till insomnade amerikanska 90-talsband och Ulrike Meinhof. Alkberg står stadigt på egna ben som poet, och behöver inte hänga på sig en ostämd elgitarr för att det ska svänga lika vasst som skevt.