När jag skulle fira min första jul hos mina
svärföräldrar i Tranås fick jag frågan om det var något särskilt som jag ville
att julbordet skulle innehålla. Tydligen finns det människor som inte tycker
att det varit ”en riktig jul” om de inte får äta sin favoriträtt. Men jag har
inga fina julminnen alls, och klarar inte heller av att se Kalle Ankas jul,
eftersom vi mestadels tillbringade just den timmen åkandes från farfars Hörnsjö
till mormor och morfars Torrböle (en bilfärd som tar cirka en timme).
För att tycka om julen bör man nog ha en starkt
utvecklad gen för nostalgi, och den verkar jag sakna. En som har desto mer
utvecklat sinne för julen är Jeanette Winterson, något som visats genom att hon
flera gånger skrivit julsagor som publicerats i engelska dagstidningar, och då
och då även på hennes hemsida.
Nu råkade jag snubbla över boken Christmas Days. 12 Stories and 12 Feasts for
12 Days, och jag kan inte motstå en ny bok av henne. Även om jag svårligen
kan tänka mig ett mer opassande ämne. Det är alltså tolv noveller, en för varje dag från julafton till trettondagsafton,
eller om det är juldagen till … för blir det inte tretton dagar annars? Men
logik hör förstås inte ihop med julen – att Jesus mer troligt föddes mitt i
sommaren kan vi väl tala tyst om, till att börja med. Och som Winterson själv
påpekat i ett gammalt skämt: ”three
wise men, you’ve got to be kidding …”
Winterson har fått upp ångan på senare år, och
skrivit ett par böcker som åtminstone är i nivå med de mästerverk hon skrev för
drygt tjugo år sedan. Det här är en bok som samlar en del julparaferniala, som
informationen att Coca Colas anlitade konstnären Haddon Sundblom (att Winterson
kallar honom för svensk är lite onödigt, för nåja, svenskamerikansk möjligen)
för att ge tomten sin röda rock. I tidigare amerikansk tradition var rocken
grön – vi svenskar känner igen honom från Jenny Nyströms suveräna
illustrationer i sin gråa rock. Och en förbannad massa recept på vad som ter sig
oätlig mat, som sherryindränkt sockerkaka, som Winterson har kokat ihop
tillsammans med bland andra författarkolleger som Ruth Rendell, Kathy Acker och
Kamila Shamsie.
Winterson ikläder sig rollen som skolfröken när hon
berättar julhistoria, och det är något irriterande jolmigt över hennes
nyfrälsta tonfall. Hennes såriga familjehistoria känner vi igen från böcker som
debuten – den fiktiva Det finns annan
frukt än apelsiner och den senare – den dokumentära Varför vara lycklig när du kan vara normal?, och därför kan jag
förstå hennes behov av nostalgi och idyll. Här bearbetas de jobbiga
erfarenheterna.
För henne är julen magisk. En nödvändig befrielse
från den hårda barndomen. Det finns i de notiser som ligger mellan de tolv
novellerna ett mer försonligt drag från Jeanette gentemot Mrs W.
Om novellerna finns egentligen inte så mycket att
säga. Det är det vanliga: snögummor som kommer till liv, spöken, ledsna barn, julgranar som
dyker upp på oväntade ställen, någon som får en släde … Urgulligt, kanske, för
den som förmår uppskatta sådant. Fyra av novellerna är publicerad tidigare, den
äldsta redan 1986, och ”The Lion, the Unicorn and Me” är nog den mest kända
eftersom den utgetts som barnbok.
Tyvärr rör det sig om noveller som illustrerar
narrativ tomgång. Språkligt är det mestadels tamt: hyggligt, fast aldrig
riktigt glimrande. Ordvitsar av typen ”Ain’t snow stoppin’ us now” är kanske
roande för stunden. Här smygs in lite Shakespeare, lite kritik mot de bigotta.
Först i den avslutande novellen, ”The Glow Heart”,
fungerar den där magin hon tjatar om hela tiden. Marty ska tillbringa sin andra
jul utan sin älskade David. Det är sorgligt på riktigt, och Winterson väver
skickligt in sin dubbelexponering av Martys nutidsförtvivlan med minnena av
lyckan och kärleken. I novllen recyclar Winterson även en av sina välkända
aforismer – ”Only the impossible is worth the effort” – så elegant att till och
med en Grinch rörs till tårar.
tack för tips!
SvaraRaderaP.S.
Raderajul ska firas på ett (jag förbjöd svärfars kvarts-visiter stående i hallen på julafton mitt i gröten, eftersom han inte hade tid komma in. Och våra vuxna barn får bestämma sig var de vill fira, komma vartannat år till oss)
/före detta julvägrare