Maria
Küchens flygessä är lärorik och välskriven. Den botar inte min flygrädsla, men
förklarar ändå varför det är så fascinerande att flyga.
Att
flyga. Lika säkert som det är på det rationella planet, lika osäkert är det på
det känslomässiga. Fick förnuftet råda skulle ingen vara flygrädd, eftersom det
lär vara säkrare än att cykla, och cykelrädslan är ju inte särskilt utbredd.
Maria
Küchens essä Att flyga tar sin
avstamp i skärpunkten mellan vetenskap och mystik. Det är flygentusiastens
nyfikna genomgång av historia och nutid (och framtid), flygningen utifrån olika
aspekter, och det är lärorikt och spännande.
Lärorikt,
och med större insikt i hur en flygvinge är konstruerad skulle färre vara
flygrädda, spekulerar Küchen. Fast jag undrar det: består inte en del av
rädslan i att oddsen är så dåliga om det skulle bli problem? En bilkrasch kan
du överleva, men du behöver ha nästan mirakulös tur för att överleva en
flygkrasch.
Nåväl:
det här är på många plan en väldigt intressant bok. Küchen är poet och
kritiker, och tar med sig något av poesins förmåga att se saker ur nya
perspektiv. Det är också kul när hon nördar loss om skillnaden mellan
aeronautiskt och aerodynamiskt flygande (ballong- respektive skärmflyg). Att
flyga handlar mycket om fysik, om termik.
Küchen
skriver om fallskärmshopp, stridsplan, segelflyg, fåglar, änglar, pionjärer
från flygets barndom, uppvisningsevenemang, flygplatser. Samt en del om moln,
och bin, som har en funktion på just flygplatserna att bland annat se till att
luften inte blir alldeles för förorenad.
Framtidsperspektivet
finns i de prototyper som har utvecklats för att drivas av elektricitet eller
solceller. Det spännande med dessa, visar Küchen, är att de förvisso kan
uppfattas som en naiv dröm som aldrig kan ersätta reguljärflyget, men å andra
sidan: vem hade trott att bröderna Wrights småskaliga modeller skulle leda till
de flygbussar vi har nu?
Det
är gott om aha-upplevelser i den här boken, som jag läser med stigande
fascination. Bland annat upprättar Küchen flygvärdinnornas status: deras
funktion som servicepersonal är bara en täckmantel. Egentligen finns de till
för att rädda våra liv om olyckan skulle inträffa. Tänk på det nästa gång du
himlar med ögonen åt deras genomgång av säkerheten.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 14/6 2016)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.