22 juni 2016

100 hemskaste, Helena Dahlgren, Modernista


Jag är väldigt tacksam över att det är just Helena Dahlgren som fått uppdraget att sammanställa en skräcklista – den första i en kommande serie guideböcker från Modernista. 100 hemskaste lyder den slagkraftigt, utan att tjafsa med undertitlar.

Tacksam, eftersom det annars hade varit risk att någon kändis gjort det här. Dahlgren är mer av en doldis, trots att hon länge bloggade på bokhora, och numera på Dark Places (som jag trodde var döpt efter James Ellroys My Dark Places, men det är alltså Gillian Flynns roman som gett namnet, vilket säger något om mig … kanske!). Doldis, men stor entusiast, med en stundtals ypperlig smak dessutom. Eftersom jag är skräckentusiast själv kastar jag tänderna i boken samma dag jag får den i brevlådan, och sträckläser den (höll på att säga: skräckläser den) samma dag.


I korthet: exakt 100 skräckupplevelser, i en nedräkning från # 100, Bentley Littles roman The House till # 1 T – fast, fan heller att jag avslöjar nummer ett på listan, men kan bara säga att den hade varit lika mycket nummer 1 på min lista. Dahlgren skriver kort om var och en, där det oftast är böcker skrivna på engelska, en och annan film eller tv-serie, två dikter, en sång (även där: utsökt vald), samt ett föremål (telefonen, ha!). Hon är också van att hålla sig kort, sådant man lär sig av att blogga.

De korta texterna liknar powerpoint-presentationer, med ett talspråkligt tilltal, som ofta är en tillgång men någon gång blir onödigt käck, eller rentav flamsigt. Det betyder inte att Dahlgren underskattar läsaren – tvärtom finns gott om partier där hon ger sig in i en genuin dialog, och det är ytterligare ett skäl att jag uppskattar att uppdraget gått till en entusiast, för en sådan vet på vilken nivå hen ska lägga sig. Jo, en gång surnar jag till, när hon tar för givet att jag inte har läst Albert Sánchez Piñols Kall hud. Och en petigare redaktör hade påpekat att Prometheus är en titan och ingen man. Det var knappast heller Anne Rice som på 70-talet introducerade humanvampyren, då han etablerades 1819 av John Polidori, Byrons personliga läkare.  

Stephen King skriver också käckt och lite flamsigt i sina förord och i sina essäer, och King är förstås rikligt representerad på den här listan. Att engelskan dominerar är kanske oundvikligt, men någon gång önskar jag att Dahlgren varit mer ambitiös och tagit sig till biblioteken när hon citerar, för många av romanerna finns ju i svensk översättning.  

I den mån det blir en kanon är den berömvärt personlig. Urvalet är inte mycket att tjafsa om – även om jag för litteraturens räkning saknar Henry James Skruvens vridning, för filmens räkning Charles Laughtons Night of the Hunter, samt, om jag ska vara gnällig, representation från andra språk än engelska och något enstaka på svenska. Sant, en japansk film finns med, men när det nu finns utrymme för dikt – varför inte Goethes ojämförligt kusliga ”Erlkönig”, inte minst i den kontexten att Dahlgren skriver om hur jobbigt det är för den som blivit förälder att se barn fara illa? Och går det att hitta en mer skrämmande modern roman än Stig Sæterbakkens Genom natten? Och vad hände med Magnus Dahlströms på alla plan oroande roman Fyr?

I gengäld finns referenser och omnämnanden, så att listan med 100 skräcktips berikas av dessa – Kafka nämns, liksom Morrissey, något som bara delvis beror på Dahlgrens besatthet av honom. Morrisseys textvärld är ofta påfallande fylld av fasor: ”Jack the Ripper”, ”Suffer Little Children”, ”Drag the River” … 

Det är ett urval som rör sig friskt mellan högt (Selma Lagerlöf) och lågt (Dean Koontz), med reservationen att mycket av det vi i dag kallar högt en gång har varit lågt. Därför tycker jag att försvarstalet för skräck som genre är lite onödigt, inte minst nu när läsningen under 2000-talet blivit så relativiserad att all läsning anses lika värdefull. Annat var det ju när jag läste Stephen King på 80-talet (mer om det i min essä i Ord & Bilds 80-talsnummer, 4 2015, där jag skriver om Pet Sematary). Det är ett urval som rör sig både vertikalt och horisontellt, på så sätt att bredd och djup är lika bra representerade. Så blir det när det sköts av dugligheten.

Skräck – känslan, upplevelsen – rör sig ju mellan det individuella och det kollektiva, alltså den personliga och den allmängiltiga. Vissa saker är vi helt enkelt rädda för generellt, medan vissa saker bara skrämmer en del av oss. Ganska likt sexualiteten, och det är förstås därför skräcken och pornografin – den kroppsliga eller fysiska kulturen – har lägre status än den cerebrala. Dahlgren resonerar en del kring statusfrågan.

Varför söker vi oss till skräcken? Det är också en fråga som diskuteras i boken. Är det inte bara så enkelt som att världen är en hemsk plats, och skräcken erkänner detta faktum? Även skräckens besatthet av, med Dahlgrens ord, ”det pajiga”, diskuteras, något som förtjänar mer diskussion. Att skräcken alltså mer eller mindre medvetet underminerar sin status genom att inkludera ingredienser som till exempel sänker trovärdigheten – tänk bara på hur den uppmuntrar slumpen och de logiska falluckorna, även i sådana verk som Stanley Kubricks filmatisering av The Shining eller Charlotte Brontës Jane Eyre, för att nämna två kanoniska verk.

En annan bra fråga som Dahlgren tar upp rör villkoren för skräcken, att kanske endast den som är tillräckligt trygg kan unna sig att frossa i skräck, ungefär som endast den tillräckligt rike kan vara obrydd av pengar: ”Är min livslånga skräckvurm ett tecken på hur jävla privilegierad jag är? Vilket snällt och skyddat liv jag levt? Bor skräcken, när allt kommer omkring, granne med Bullerbyn?” Det här är bokens bästa stunder, när Dahlgren delar med sig av personliga minnen, men gör något strukturellt av dem, leder dem mot större diskussioner av hur vi konsumerar skräck. Hon utnyttjar den längsta texten, om Oscar Wildes Dorian Grays porträtt, till att skildra förvrängda kroppsideal. På köpet får vi fortlöpande några lysande litterära analyser, speciellt när hon skriver om Joyce Carol Oates och Bret Easton Ellis. Om någon ska skriva en bok om Ellis får det gärna bli Helena Dahlgren, även om hon här råkar sjabbla bort de två prickar som förvandlar Patrick Bateman från ökänd till okänd.   

Det är kanske en gnutta suspekt att Dahlgren någon gång för ofta droppar termen Constant Reader, när det är Linda Skugge som har skrivit en av blurbarna, likväl som att Mats Strandbergs Färjan finns på listan, när han har skrivit den andra blurben. (Nej, jag är inte det minsta bitter för att mina kontrakt med Augustpriset och Kulturrådet förhindrar mig att skriva blurbar.)  

Det har blivit en oerhört lättillgänglig bok, som lämpar sig lika bra för mitt respektlösa slukande – kanske stämmer det att skräcken gör en girig – som den lämpar sig som uppslagsverk i bokhyllan. Gott om tips på ryslig läsning, framförda på exakt det goda humör som blir följden av att ta sig till skräckvärlden. Det här är en efterlängtad bok: skräcken kom relativt sent till Sverige – minns bara den yrvakna responsen på John Ajvide Lindqvists debutroman Låt den rätte komma in och allt som hänt sedan dess – och det här är en väldigt användbar bok. Den är entusiastisk utan att vara okritisk, men också lärorik och rolig. Rolig både i instämmandet och i bestridandet, precis som det ska vara i en bra introducerande bok.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.