Det danska
underbarnet Yahya Hassans första bok är makalöst bra i sin
enkelhet och i sitt kompromisslösa uttryck. Det är en banbrytande
bok som överskrider allt vad du förväntar dig att poesi ska
innehålla.
I Stefan Lindbergs
novellsamling I Gorans ögon från 2008 skildras ett utopiskt
Sverige där det inte längre är ishockeyspelare och discjockeys som
lockar publiken till de stora arenorna. I ett utsålt Globen läser
Göran Sonnevi sina dikter med Ann Jäderlund som förpoet. Att något
sådant skulle hända i verkligheten – i den oskrivna världen –
har tyckts osannolikt, tills en dansk tonårspoet i höstas slog ned
från det så kallade tomma intet.
För exakt fem
månader sedan gavs Yahya Hassans debut ut i Danmark, och nu utkommer
den redan i svensk översättning av Johanne Lykke Holm. Att dansk
poesi ens översätts hör inte till vanligheterna, men så hör inte
heller Hassans bok till dessa vanligheter, då den har sålt i drygt
100 000 exemplar. Nog för att sälja ut Friends Arena.
För att den är
bra? Ja, den är bra, men den är också något mer än det du
antagligen förknippar med poesi. Det är en självbiografisk versal
attack: ”HÄR MIN HISTORIA! DISKUTERA DEN / MED SOCKERBIT OCH KAFFE
I ER MJÖLK”, säger Hassan sardoniskt leende, och det är
verkligen precis så, en individs oförställda historia.
Det är en
erfarenhet som förmedlas, miljö och kultur som befinner sig
mittemellan det palestinska ursprunget och den danska nutiden: ”OCH
SÅ BYTS LAMM OCH KEBAB / MOT MÅRTENSGÅS FYLLD MED ÄPPLEN OCH
SVISKON”. Det är en process som pojken är helt vilse i, där
pappans aga leder honom in i kriminalitet och droger och
tvångsomhändertagande insatser från samhällsapparaten.
En kontaktperson ger
honom dikter av Michael Strunge, som i likhet med Hassan debuterade
som ung med buller och bång (ett par av Strunges böcker är
förresten skrivna med versaler). Han gömmer stålar i Knausgårds
Min kamp, en handling som nog ska tydas symboliskt: inför den
danska utgivningen sa Hassan att ”ärlighet var premissen” för
hans skrivande.
Nog ger det också
intryck av att vara ärligt skrivet. Hassan redovisar öppet och rått
vad han har varit med om, och förefaller inte försköna eller
blidka; han är inte intresserad av att tjäna någon eller något.
Allra minst sina egna bravader, för han framstår inte alls som
någon trevlig typ.
Rastlösheten vrids
fram ur dikterna, som om Yahya Hassans tillvaro står på tomgång.
Han blir poet medan han skriver, utan egentliga konstnärliga
ambitioner eller bohemiska ideal. I dikternas händelseförlopp står
han där i dörröppningen till det danska kulturetablissemanget,
medan polarna föraktfullt kallar honom ”Gyldendal”: ”MEN ETT
SAMTAL FRÅN EN KUSIN / OCH JAG ÄR PÅ VÄG UT GENOM DÖRREN / MED
HANDSKAR I FICKAN OCH VERKTYG I VÄSKAN”.
Däri ligger också
något av spänningen med hans bok, att den skildrar något som inte
är helt bearbetat eller avslutat. Händelserna är fortfarande ett
öppet sår, och det Hassan har gjort är att ge detta sår en röst
av sällsam energi.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 17/3 2014)
Sonnevi kunde dra relativt stor publik på 70-talet, säjs det.
SvaraRaderaHan är en underbar uppläsare - bara hört honom i radio, men han har ju makalös känsla för pauserna, dels pauserna i dikterna, och dels de naturliga pauserna.
SvaraRadera