Vitsvit, Athena Farrokhzad

Om du blivit en aning mätt på trenden med självbiografiska böcker kan du med fördel plocka ned Athena Farrokhzads nya tunna diktsamling. Den är nämligen nyskapande i så motto att den går på tvären mot jagcentreringen; dessutom är den mycket bra.

I flera år har Athena Farrokhzad profilerat sig som samhällsdebattör, med skarpt skrivna artiklar i främst Aftonbladet. Hon har också varit redaktör för antologin Queer poesi, och debuterar nu äntligen i eget namn – ett namn som jag starkt rekommenderar dig att lära dig både uttala och stava till.

Vitsvit är den poetiska självbiografin, där familjemedlemmar ständigt uppvaktar diktjaget: ”Min mor sa: … Min far sa: … Min mormor sa: … Min bror sa: …” Omslaget är spegelfärgat – måhända som en uppmaning till läsaren att vända blicken mot sig själv. Texten består av spatiöst utlagda svarta remsor med vit text, ungefär som den gammaldags Dymo-märktejpen.

Berättelsen handlar om det vi brukar benämna med eufemismen ”assimilering”, alltså hur utanförskapet ska styras in mot en mer eller mindre påtvingad integration. Men mer handlar det om hur du ska handskas med identiteten, om hur det är att växa upp i en tillvaro där du inte passar in, där du är misstänkt tills motsatsen har bevisats, för att du har fel hudfärg, fel efternamn. Men också fel åsikter: mycket handlar om att gå på tvären, att vägra acceptera sakernas ordning.

Ja, för Farrokhzad ägnar sig åt ordklyverier, agerar poet med fin känsla för ordens nyanser. Hon går på upptäcktsfärd i språket, ifrågasätter, och det är lika lekfullt utfört som det är allvarligt planerat.

Jag gillar det här förbehållslöst, bland annat därför att Farrokhzad litar på att läsaren inte behöver få allting förklarat. En självbiografisk läsning kräver inte att hon ska meddela att hon läser Edith Södergran och Paul Celan, utan nöjer sig med att hon lite diskret citerar ur deras verk. Det blir en bok om att erövra sitt språk, att det är något som verkligen är värt att kämpa för. Boken blir då ämnets corpus delicti – det synliga beviset på värdet både hos språk och anspråk.

I boken finns också ett sanningsanspråk, som blir intressant i skenet av den trend av självbiografiska böcker som getts ut på senare år. Athena Farrokhzad visar att det finns andra, mindre självklara vägar att gå. Jag läser boken som hennes ”Min kamp”, där hon nöjer sig med en promille av Knausgårds ordbulimi.

Formen, med slagorden intryckta i de svarta remsorna, bidrar till intrycket av spontanitet och kaxig DIY-estetik, som har alla förutsättningar att vara inspirerande. Inte minst för allt hopp som ryms i rader som dessa:

”Min far sa: Vem blir mållös i en dikt om språket

Min mormor sa: Vem blir blottad i en dikt om begäret

Min mor sa: Vem blir förrådd i en dikt om förräderiet”.

Det är en självbiografi där jaget nästan är sekundärt, men där anspråken blir större, i en outtalad ambition att uttrycka något mer än den enskilda upplevelsen. Därför blir hennes bok en angelägenhet för de många, alldeles oavsett om man bokstavligen delar hennes erfarenheter.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 8/2 2013)