Joar
Tibergs nya diktsamling är ett besynnerligt ting, som kanske har mer
likheter med en konstinstallation än traditionell bok. Det är en
jobbig bok att läsa, där belöningen är svår att upptäcka.
En del
tycker nog att poeter är kufar: besynnerliga typer som bara ägnar
sig åt tramsiga knasigheter av onödigt slag. Berätta inte för dem
om Joar Tiberg, vill jag då säga, för han kan tyckas uppfylla alla
dessa kriterier. Han har gett ut dikter på flera olika förlag, men
också barnböcker, översättningar av bland andra Harold Pinter och
Michel Houllebecq, samt en bok om akvarellisten Lars Lerin.
Om du
förknippar poesi med vers, då kanske du förväntar dig
stillsamheter som inrymdes i gamla tiders versböcker, typ ”rosor
är röda, violer blå …” Fast egentligen betyder ju ordet
vändning, och det är vad Tiberg sysslar med i sin nya bok tung
trafik och lilla vägen, där nästan varje rad endast innehåller
ett enda ord.
Men det
är bara början på egenheterna. Pagineringen inleds på sidan 367
och slutar på sidan 638, fast texten inleds redan på bokens
innerflikar: det indikerar ju att texten vi läser bara är ett
utsnitt av ett längre stycke, av ett ständigt flöde …
Att
beskriva hur det känns att läsa den här boken låter sig inte
göras. Inga ord kan återge eller illustrera den utmattning som blir
följeslagaren genom den märkliga långdikten, där ordet
”-kampanjen” blir en slags refräng. Om det finns en motsvarighet
till träningsvärk för läsare – ”läsvärk” – då vill jag
registrera att jag drabbades av detta.
Annars
kan det påminna om att läsa pekbok, med dessa ständiga ensamma
ord, påfallande ofta drabbade av någon slags förskjutning, som får
språket att hacka. Den amerikanske författaren William S. Burroughs
menade att orden bär på virus, och förvisso kan Tibergs många ord
gestalta detta: ”gemenskåp … kräftansträngning …
motstångsljuset …”
Likaså
kan boken erinra om en viss typ av konstinstallation, där det var
populärt på 90-talet med videofilmer som upprepade fraser. Ganska
långtråkiga sessioner, vad jag minns.
Ibland
irriterar jag mig på att så många svenska poeter tycker det är
skojigt att skoja, att deras skämtande känns tvångsmässigt.
Tiberg har fått sin beskärda del av den sjukan, tycker jag, och får
mig att då och då sucka uppgivet och himla med ögonen åt taffliga
skämt: ”huvudet på / poesispiken”, kan han till exempel skriva.
Men
allra mest ger boken en lätt klaustrofobisk känsla. Den här typen
av katalogisering som Tiberg ägnar sig åt blir i längden rätt
utmattande. Det är nog länge sedan jag läste en bok som var så
här jobbig att slutföra: bara det är en slags prestation. Frågan
är om jag tycker att det är tillräckligt för att berättiga
läsningen, eller om det finns bättre föremål att uppsöka.
Frågan
är också om jag med gott samvete kan rekommendera den här boken
till någon som hyser misstankar om berättigandet i poeternas
aktiviteter. Kanske finns det ett svar till den rebus som jag tycker
att boken utgör, men då får någon annan bry sig om att leta efter
detta svar.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 5/2 2103)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.