Om du
blivit en aning mätt på trenden med självbiografiska böcker kan
du med fördel plocka ned Athena Farrokhzads nya tunna diktsamling.
Den är nämligen nyskapande i så motto att den går på tvären mot
jagcentreringen; dessutom är den mycket bra.
I flera
år har Athena Farrokhzad profilerat sig som samhällsdebattör, med
skarpt skrivna artiklar i främst Aftonbladet. Hon har också varit
redaktör för antologin Queer poesi, och debuterar nu
äntligen i eget namn – ett namn som jag starkt rekommenderar dig
att lära dig både uttala och stava till.
Vitsvit
är den poetiska självbiografin, där familjemedlemmar ständigt
uppvaktar diktjaget: ”Min mor sa: … Min far sa: … Min mormor
sa: … Min bror sa: …” Omslaget är spegelfärgat – måhända
som en uppmaning till läsaren att vända blicken mot sig själv.
Texten består av spatiöst utlagda svarta remsor med vit text,
ungefär som den gammaldags Dymo-märktejpen.
Berättelsen
handlar om det vi brukar benämna med eufemismen ”assimilering”,
alltså hur utanförskapet ska styras in mot en mer eller mindre
påtvingad integration. Men mer handlar det om hur du ska handskas
med identiteten, om hur det är att växa upp i en tillvaro där du
inte passar in, där du är misstänkt tills motsatsen har bevisats,
för att du har fel hudfärg, fel efternamn. Men också fel åsikter:
mycket handlar om att gå på tvären, att vägra acceptera sakernas
ordning.
Ja, för
Farrokhzad ägnar sig åt ordklyverier, agerar poet med fin känsla
för ordens nyanser. Hon går på upptäcktsfärd i språket,
ifrågasätter, och det är lika lekfullt utfört som det är
allvarligt planerat.
Jag
gillar det här förbehållslöst, bland annat därför att
Farrokhzad litar på att läsaren inte behöver få allting
förklarat. En självbiografisk läsning kräver inte att hon ska
meddela att hon läser Edith Södergran och Paul Celan, utan nöjer
sig med att hon lite diskret citerar ur deras verk. Det blir en bok
om att erövra sitt språk, att det är något som verkligen är värt
att kämpa för. Boken blir då ämnets
corpus delicti – det synliga beviset
på värdet både hos språk och anspråk.
I boken
finns också ett sanningsanspråk, som blir intressant i skenet av
den trend av självbiografiska böcker som getts ut på senare år.
Athena Farrokhzad visar att det finns andra, mindre självklara vägar
att gå. Jag läser boken som hennes ”Min kamp”, där hon nöjer
sig med en promille av Knausgårds ordbulimi.
Formen,
med slagorden intryckta i de svarta remsorna, bidrar till intrycket
av spontanitet och kaxig DIY-estetik, som har alla förutsättningar
att vara inspirerande. Inte minst för allt hopp som ryms i rader som
dessa:
”Min
far sa: Vem blir mållös i en dikt om språket
Min
mormor sa: Vem blir blottad i en dikt om begäret
Min mor
sa: Vem blir förrådd i en dikt om förräderiet”.
Det är
en självbiografi där jaget nästan är sekundärt, men där
anspråken blir större, i en outtalad ambition att uttrycka något
mer än den enskilda upplevelsen. Därför blir hennes bok en
angelägenhet för de många, alldeles oavsett om man bokstavligen
delar hennes erfarenheter.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 8/2 2013)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.