I Nirstedt/Litteraturs poesibibliotek var det förstås bara en tidsfråga innan det skulle bli Edith Södergrans tur: hon är ett av de mest självklara namnen i den svenskspråkiga poesins kanon. Men vilken av samlingarna är den mest klassiska? Debuten Dikter har flest bangers. Den postuma Landet som icke är några av de mest serena dikterna. Både Rosenaltaret och Framtidens skugga är modernistiska, anspråksfulla och obalanserat sublima. Det blev hennes andra samling, Septemberlyran, som utkom 1918.
Det är en djärvare och mer formsprängande samling. Vad hade hänt sedan hon debuterat två år tidigare? I korthet: hon hade läst Nietzsche. Det lockar henne att skriva sin vid det här laget uttjatade inledande anmärkning, med orden ”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.” Fint, men jag ser gärna att den mening som föregår den också citeras: ”Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner.” Att upptäcka sin slumrande potential innebär något annat än banal megalomani eller lättsinnig narcissism, för om det är något vi behöver nu, är det mer av denna upptäckt av de egna vilande krafterna.
Nioosha Shams har skrivit ett entusiastiskt och affirmativt förord, som tillvaratar Södergrans potential att sätta läsarhjärtan i brand. Hon nämner de ”många” fråge- och utropstecknen, men hade kunnat specificera: de 31 dikterna har 33 frågetecken, och 32 utropstecken. Betyder det att de är mer frågande till sin natur, mer undrande än stipulerande? När Stig Dagerman gav ut sin debutroman Ormen skrev Karl Vennberg om att ”vara sin ångest trogen”, ett omdöme jag i Södergrans fall vill ändra till ”vara sin längtan trogen”.
Det är trots allt svårt att nu – drygt 100 år senare – sätta sig in i hur den här boken mottogs. Hur hade vi ens reagerat i vår tid? När vi ställs inför något nytt är vår spontana reaktion antingen ointresse eller avsky. Vi hade näppeligen nominerat den till Augustpriset, just saying. En av de alternativa titlar Södergran hade under manusstadiet var ”Övermodiga dikter”. Många av dikterna berör den dualism som hon tampades med: ”Jag tror att stora stjärnor ställa väg till mitt begär – / någonstädes mellan sol och söder, mellan nord och natt.”
Det är framför allt en helt annan upplevelse att läsa de 31 dikterna (de kallades ”31 skrattpiller” i en tidig recension), isolerade från den kontext som ingår i de många olika utgåvorna av Samlade dikter som existerar (jag har ett halvdussin i min ägo). Det är är mer eller mindre sant för de tidigare poeter som införlivats i detta poesibibliotek: mer sant för poeter som Fröding, Björling och Ekelund kanske än för UKON, Jenny Tunedal och Johan Jönson (hur skulle en Samlade dikter av Jönson se ut?).
Den som vill läsa en av Södergrans bästa dikter, och därmed en omistlig dikt, helt enkelt, ska förstås söka upp ”Triumf att finnas till …” Där feminiserar hon tiden med några oförglömliga diminutiva former: ”förvandlerska … förstörerska … förtrollerska”, innan hon avslutar med distinkt kadens: ”mörderska”. Redan i debuten hade hon lekt med liknande former, som ”soverska”. Parallellt med dessa former finns den kaxighet som låter henne ikläda sig Orfeus skepnad: ”Jag är Orfeus, Jag kan sjunga hur jag vill.” (Här är jag tveksam till placeringen av kommatecknet: det ska väl vara punkt?)
En gång i tiden kallade Mare Kandre Edith Södergran för ”mesig”. Det är få saker jag ser som lika oförlåtliga. För varje år som går framstår Södergran allt mer som den modigaste poeten vi har haft förmånen att kunna läsa på svenska. Är Septemberlyran hennes bästa bok? Med sitt begränsade format kan den åtminstone vara en bättre ingång för en ovan poesiläsare än till exempel debuten, som har fler än dubbelt så många dikter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.