Då och då uppstår något som kunde kallas ”pingis-feber” i Sverige, något som undantagslöst har en koppling till svenska framgångar i internationella turneringar. Det har funnits en ansenlig mängd sådana isolerade händelser knutna till legendariska spelare: Hans Alsér, Hammaren, Stellan Bengtsson, Jan-Ove Waldner, Äpplet, Jörgen Persson – nu senast Truls Möregårdh efter fjolårets finalplats i OS.
Ändå skulle jag säga att litteraturen inte riktigt har uppvaktat bordtennisen. Fram till nu, då Jonas Rydins tredje roman Andrew Polgars svarta pussel har en engelsk champion som huvudperson. Polgar är proffsspelare, gift och med en son, men det är pingisen som styr hans liv och hans tankar. Omslaget har tidlösa kvaliteter, och är lånat från Ulf Axéns illustration till en utgåva av F. Scott Fitzgeralds mindre kända roman Sammanbrottet.
Ett sammanbrott är också vad vi bevittnar, i Andrew Polgars allt mer kaotiska verklighetsuppfattning. Gränsöverskridande har blivit något av Rydins signum, och han skriver med en kaotisk struktur som länge skapar en febrig nerv åt framställningen. Här kastas vi framåt och bakåt och sidledes i tiden, där minnena radar upp sig för Andrew. I hans bakgrund finns en sorglig historia där föräldrarna försummat och förskjutit honom.
Besattheten och manin börjar för Andrew i garaget, som det nog gjorde för de flesta av oss som någon gång smittats av pingisviruset (om det inte fanns en gillestuga i närheten). Min pappa snickrade ett bord åt oss, och med den låga takhöjden som alibi lyckades jag plocka många poäng från min två år äldre fiende – för pingis är liksom tennis en sport som odlar antagonism. Andrew spelar mot sin äldre bror, och lär sig snabbt spelets villkor. Han upptäcker – och upptäcks, och det kan väl stämma på det mesta, att vi blir bra på det vi tycker om, och vice versa, att vi tycker om det vi blir bra på (gäller för mig och läsning: det var inget som jag sökte upp, utan jag bara upptäckte att det blev kul när jag blev bra på det). Här har läromästaren Barousse en viktig roll, och det är romanens finaste stunder, samvaron mellan Andrew och honom.
Andrews fiende heter Monteith. Medan han är sval – en gentleman – är Andrew kolerisk och temperamentsfull. Villkoren känns igen från tennisens stora kamp mellan Björn Borg – kallad ”the Ice-Borg” – och John McEnroe, han som i en ökänd match mot en annan svensk (Anders Järryd) utförde något som Andrew kopierar: ”mitt dåliga humör och for ut mot domare eller till och med – i Budapest – svepte ner alla vattenflaskor och handdukar på golvet efter ett förlorat set”. Vi ska vara glada att Rydin valt att skildra slyngeln – (säg en tråkigare film än Ronnie Sandahls ”Borg”). I Rydins roman är det upplagt för en hatmatch som ska spelas på Wembley i London mellan de två trätobröderna.
Vad bottnar då Andrews besatthet i? Det kanske inte mer än antyds, men nog handlar det till dels om rädslan för vad som ska hända när karriären är slut. Idrottens stjärnor lyser kanske starkare än någonsin i vår tid, men de lyser också allt kortare. Nu har han börjat få benhinneproblem, och idrottare har det gemensamt med pensionärer att de gärna talar om sina krämpor. Om de inte heter Ruud Gullit, den holländska fotbollsstjärnan som frågade Roy Keane (legendarisk Manchester United-spelare) vad som var hans värsta skada. När Keane började berätta om en höftledsoperation replikerade Gullitt att det värsta han åsamkats var sträckningar i sidan. ”Varför då?” frågade den aningslöse Keane, varpå Gullit svarade att det var från att lyfta alla prispokaler.
Rydins bok betonar psykologin i pingisen, där det inte handlar så mycket om att vinna – för det är relativt lätt att lära sig. Det svåra ligger i ansträngningen att bli en bättre spelare. Det här kan tillämpas på andra områden – skolan till exempel. Hur ofta behöver jag inte säga till mina elever att de ska sluta fokusera på betygen (att vinna), och i stället anstränga sig för att bli bättre i ämnet – då kommer vinsterna.
Det finns en särskild sorts skönhet i spelet mellan racket och boll, något Rydin har lyckats infånga. Som sagt, det är en roman som fyller en lucka, medan vi har relativt gott om skildringar av pingisens storebror tennisen – alltifrån Lars Gustafssons Tennisspelarna till Viktor Johanssons Den mörka sporten. Från internationellt håll har också Martin Amis och David Foster Wallace skildrat elegansen hos tennisen, och spänningen mellan sportens metafysiska aspekter och det strikt vetenskapliga. Liksom tennis är bordtennis en idrott som både främjar och utmanar fysikens inrutade sfär. Men medan tennisen är aristokratins sport är pingisen en underdog, eller med Rydins ord ”en sport för outsiders, inte folk som vet hur man knyter dubbla slipsknutar och ser bra ut i smoking.”
Och titelns svarta pussel har kanske något gemensamt med en annan outsider, Bruno K. Öijer. I dikten ”Vi lägger det svarta puzzlet” från Medan Giftet Verkar skriver han något som ser ut som en formel för Rydins roman: ”först i sömnen tar vi varandra / jag vet att du rott / större delen av varje natt / tills du äntligen hamnat bortom all hjälp”. Om någon är bortom all hjälp är det förstås den stackars Andrew Polgar.
Som författare är Rydin en idéspruta, och har mer gemensamt med Truls Möregårdhs lätta och lekfulla anslag än hans motståndares mer maskinella och i förlängningen mer vinstgivande spel. Insatserna höjs, olyckskråkor kraxar och magiska ritualer aktiveras. Tankarna i den här romanen må fara väl vilse ibland, men det är en eftergift åt Andrew Polgars minst sagt besvärliga inre. Persongalleriet är myllrande, och en mer rimlig författare hade nog sållat bland bifigurerna. Men ärligt: är vår litteratur betjänt av (ännu mer) rimlighet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.