Ark, David Zimmerman, Bonniers

 

Efter två diskreta diktsamlingar under 10-talet återkommer David Zimmerman som poet med den nya boken Ark. Titeln utgörs av en homonym, alltså ett ord som har flera betydelser, men stavas och uttalas identiskt. Dubbelheten är väl något av poesins signum: förmågan att befinna sig på flera olika platser samtidigt. Det är ingen överdrift att hävda att Zimmerman gärna uppehåller sig vid dubbelhet och mångtydighet, det som William Empson en gång dubbade till de sju typerna av ambiguitet som ett kännetecken för poesin.

Det här åstadkoms genom metaforen, den trop som väl får sägas hamnade i vanrykte strax innan Zimmerman debuterade 2017. Han skriver helt enkelt i bildled, men i stället för att nöja sig med att föra samman oförutsägbara ting arbetar han mer med att låta besläktade saker närma sig varandra, ställa sig jämte varandra i intimt samröre. Det ska också sägas att vi befinner oss långt ifrån den samtida så kallade ironiska och coola poesin: här är det tidlösheten som dikterar villkoren.

Genom dikterna finns i periferin föräldrar och farföräldrar, och ett barn som i någon mån registrerar sin omvärld. Det finns en hon, det finns ett vi. Där finns också ganska flitigt förekommande skalbaggar. Spelet mellan ljus och mörker dominerar – även det ett inslag av dubbelhet.

Poesin handlar i yttersta mening om att skapa balans mellan konkretion och abstraktion. Homonymen ”ark” visar sig också i dikttitlarna i denna sparsmakade bok, vars yttre komposition ger för handen två titlar omgärdade av en ”fördikt” och en ”slutdikt”. Däremellan finns således ”arket, asken” och ”askan, arken”. Jag kanske idiotförklarar mig själv nu, men jag har vissa problem med bokens titel: flera gånger måste jag snegla på omslaget (en suggestiv målning av Ola Billgren), för att påminna mig om att den heter just Ark och inte Aska, som jag först trodde.

Varför aska? Kanske för att det genom hela Zimmermanns författarskap – hittills blygsamt – finns en tydligt utskriven dödsmedvetenhet. Här finns också en närhet till faran, till de onda ting som vår värld plågas av. I dikten förnimmer jag en värld som bidar sin tid och varslar om att värre saker stundar: ”I varsin lycklig barndom trodde vi kanske / att världen var endast det. / Alla gamla krig sov i stenarna.” Om vi har lärt något de senaste åren är väl att krigen gjorde just det, sov och väntade på att väckas till liv. Kanske det här i framtiden kommer att kallas beredskapspoesi, för om Jean Baudrillard är att lita på: hur skulle vi ens veta det om vi har inträtt i världens undergång?

Vad som upprätthålls är en balans mellan närhet och distans, något som även det förstås är vad god poesi konstitueras av. Zimmermans metaforer är mindre självmedvetna än de du hittar hos, säg Tranströmer. Det här är dikter som tassar fram typ lika eteriskt som Magnus William-Olssons dikter från 80- och 90-talet. Det är en musikaliskt framförd dikt, melodisk och klangrik.

Det här väl tydligt att vi behöver en ny ark, och Zimmerman anspelar i någon mån på den bibliska arken där Noah samlade djuren i parvis, för att säkerställa livets fortsättning. Regnet faller i riklig mängd också i denna bok, något som också går att koppla till en annan Zimmerman, alltså Bob Dylan och hans ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall”. Men att söka sådana paralleller kan förstås leda en till återvändsgränder, och jag för in det på tillfälligheternas konto att det i den här boken förekommer flera påskliljor, blomman som Wordsworth gjort odödlig i en gullig dikt (”I wandered lonely as a cloud”).

David Zimmerman skriver i en viss romantisk tradition, något jag tog fasta på när jag läste Ljus och strålning, som kom 2019, och såg en viss affinitet med William Wordsworths poesi. Men ska det kallas post-romantik eller ny-romantik? Det är definitivt något retro i dessa dikter, eller om de bara ska kallas tidlösa. Som läsare får du själv avgöra:

I ett ljusgult rum

rinner födselns

lilla sträng av vattten.

Eller vänta, det

är kanske att dö jag

tänker på, ögonen

liknar samma fönster

det jag vill öppna

mellan jag och då.

Några spöken reser sig

det är vårt fönster.

Vad som kan sägas är att Zimmerman konstruerar de mysterier som bara poesin äger tillträde till. Han hittar sällsamma kopplingar mellan dåtid och nutid, där allt existerar i samma tid (som hos T.S. Eliot), och i boken återfinner vi en dikt som ges allt skarpare konturer ju mer abstrakt den blir. ”Spöken”, säger dikten, och vi accepterar vad som är ytterligare ett av poetens privilegium, att korsa trovärdigheten och alstra sådana astrala varelser, utan att vi invänder med att det bara är påhitt.