att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

16 apr. 2019

Ljus och strålning, David Zimmerman, Bonniers


Wordsworth inleder en av sina mest sublima sonetter med en klagan över industrialismens erövringar på bekostnad av det arma människosläktets delaktighet i naturen: ”The world is too much with us; late and soon, / Getting and spending, we lay waste our powers;— / Little we see in Nature that is ours; / We have given our hearts away, a sordid boon!”

Det är en främmande tanke att kalla David Zimmermans poesi för sublim. Snarare rör den sig i de mest försynta och nedtonade av stämningar. Så var det när han debuterade på lilla förlaget Anti med det tunna häftet Mal, och så fortsätter hans skrivande i sin nya samling Ljus och strålning, som mer än samling är en svit dikter med ett sammanhållande tema kring något som ändå är bekant för Wordsworth-läsaren, alltså klagan, förlust.


Inte sublim, men ändå på något sätt förankrad i ett romantiskt modus. När jag läser denna bok i trädgården, en av aprils ljusaste dagar – jag hinner precis läsa färdigt innan jag måste gå in och behandla min nesliga pollenallergi – tänker jag spontant att Zimmerman skriver som en Paul Andersson på avgiftning från sina omtöcknade metaforer. 50-talet var ju för svensk poesis vidkommande en postromantisk epok, och det vore välgörande med en återkomst för detta slags skrivande. 

Själva dikten behandlar ett förlopp som sträcker sig över en senvår fram till en sensommar. Medan vi följer diktjagets skildring av ”en fars” sjukdom håller världen bara på – allt fortgår, som ett hån mot den sjuke. Gräset växer, pionen blommar, vinden blåser, men Zimmerman investerar något oroväckande i naturens åtbörder. Ljuset är ilsket. Med dessa små gester görs världen levande, och genom att det görs så här, ja, försiktigt, blir det ett ställningstagande. För nog är vår värld i mer behov av denna estetik, som bestrider det bestämda, det som tydligt kan definieras. Hellre denna ljussvävande måhända-blick på tillvaron än den polariserande tvärsäkerhet som odlas på så många håll, den allt mer radarstyrda flockmentaliteten. 

Genom dikterna finns en försiktig, respekterande blick, genomborrad av den typ av andhämtningspauser som man kan finna i Göran Sonnevis dikter, korta mellanrum i raderna. Sprickor där ljuset faller in, kanske. Fast ljuset samspelar med strålningen, ett ord med otäcka konnotationer, speciellt i samband med sjukdom. Zimmerman cirklar kring några få troper i sin dikt: fåglarna, gräset, fadershuvudet, landskapet, solen …

Diktjaget förmedlar de dubbla känslorna, hur omvårdnad övergår i ilska och förnekelse, och att det är svårt att både härbärgera och kanalisera så starka känslor. Den kroppsliga förändringen löper sida vid sida med den mentala. Vad Zimmerman då erbjuder är en förskjutningsmekanism: ”och aprilljuset / och man ser det tydligt / hur det är / det blir svårare att längta åt något håll”.   

Även om Zimmerman är lågmäld blir effekten stark. Vad han åstadkommer med sin distanserade blick är en dubbelhet. Att kalla en pappa ”en far” ger dubbel distans, ungefär som en bestämd form (”pappan”) kan antyda ett avståndstagande. En far, vilken som helst? Själva ordet ”far” är väl också högtidligt, även om jag är medveten om att det är brukligt i Skåne att i vardagslag tilltala sin pappa så (i Norrland skulle det ordvalet bara bemötas med hån).

Det här är en konsekvent skriven svit, där upprepningarna bildar mönster. Så tänker jag på den vikande rörelse som beskrivs. Solen, luften, och – chockerande nog – fadern ”viks”, något som i sig ger aningar om något otrevligt. Pappan – eller låt gå för fadern – går också in i en tystnad genom sviten, alltmedan tiden passerar.

Dikterna liknar askgrå utsnitt, ögonblicksbilder eller intryck för stunden, fångade i stunden. Utan att bli lagda till rätta visar de hur anslående världen är, utan att den behöver ges ett uppskruvat tonläge:

                      efter regnen
                      att ett regn börjar och sedan upphör
                      och efter allt det
                      efter timmarna utan skuggor
                      ja skuggor överallt nu
                      det kan inte hjälpas
                      saker gör väl sina skuggor så
                      efter det
                     
                      och ute blåser
                      inte ens vinden nu

Här gestaltas ett uppehållstillstånd, där man kan utläsa ur de avslutande radernas konstaterande en önskan, att det ska bli slut på intrycken. Att det varit för mycket ljus, för mycket värme, för mycket vind. Ja, för mycket även av allt som pockar på ens uppmärksamhet. När intrycken blir för starka är det lätt att återgå till Wordsworths småbittra utsaga: ”The world is too much with us”. I detta tillstånd blir det också, för att tala med Bananarama, ”a cruel summer”, där sinnesanalogin spelar med diktjagets känslor, och långsamt höjer insatsen.

Då ökas också frustrationen. Dikterna handlar bland annat om uppvaknandet. Hur det är både en lättnad och en fasa att vakna, men även handlar det om frustrationen, som också den är dubbel: dels det jobbiga i att vänta på att något ska hända, och det minst lika jobbiga när det väl händer, viljan att skjuta upp det oundvikliga.

Zimmermans poesi må sakna de sublima kvaliteterna hos Wordsworth och det druckna bildspråket hos Paul Andersson. Mina associationer går ändå ditåt, när jag läser detta lika blygsamma som sorgfulla manifest. Här finns också en skev och småtrotsig humor (”jorden tar och jorden tar”), men främst: en röst som måste definieras som helt unik. Förhoppningsvis blir den ett incitament för ett mindre dogmatiskt skrivsätt.    

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar