För ett par år sedan lanserade Tranan en mindre serie böcker av den argentinske författaren César Aira, i Lina Wolffs översättning. Böckerna Samtalen och Margarita (ett minne) följs nu av Middagen och Sömmerskan och vinden. Översättaren är ny – Djordje Zarkovic – men det diminutiva formatet är detsamma, och färgsättningen är grällt iögonfallande.
Aira (född 1949 i Argentina) är grafoman, med ett författarskap som är svårt att överblicka. Han har fler än 120 böcker på sitt samvete, de flesta av dem i det kortare formatet kring 100 sidor. De här två nya är dock något längre än de två föregående, för den som räknar. Det gemensamma draget är en dragning åt det övernaturliga och kufiska, något som vi får med råge nu.
Middagen är en kortroman från 2006. Huvudpersonen är en typisk Aira-protagonist: en udda figur, som går på middag hos en rik vän, i sällskap med sin mor. Hon charmas inte av den excentriske värden, som förevisar dockor i miniatyr, bland annat en operasångare som sjunger för en kvinnodocka. Det är utsökt tillverkat, med en finmotorik av det mer sofistikerade slaget. Väl tillbaka efter besöket tar mamman sömnmedicin och lägger sig för att sova, medan mannen slår på tv:n – hos Aira en viktig förmedlare av det opålitliga.
Den opålitliga berättaren må vara en trött trop, men Aira gör något passande och nytt av den. För det som sker sedan måste inordnas i det som med viss förenkling kallas ”Poes litteratur”. Tv:ns nyhetsinslag rapporterar att de döda – i tusental – kliver upp från sina gravar på kyrkogården. De tar sig in i staden och öppnar människornas huvuden för att suga i sig endorfiner från hjärnan.
Aira lånar barockens stildrag, men han skriver med lätt hand, så det blir aldrig överlastat utan mer lekfullt. Han gör sig helt enkelt av med den barlast barocken annars gärna nyttjar. Skräcken har sin egna estetik, något Aira helt omfamnar när han beskriver de döda: ”de var hemska, i betydelsen konventionellt hemska som lik: strimlor av grönaktig hud, skäggiga kranier, skimrande ögonrester i beniga ögonhålor, solkiga svepningar.”
Hur ska då de döda uppfattas? Kanske som zombies – åtskilliga zombiefilmer gör väl gällande att de livnär sig på våra skallar. Men det är också öppet hur vi ska tolka detta inslag. Är det en dröm? Är han galen? Har han blivit matförgiftad och hallucinerar därav? Till dessa tolkningar kan läggas den mer skrämmande: händer det på riktigt? Det är en grotesk och makaber saga som kanske vill konfrontera oss med den ohyggliga tanken att mycket av det som är verklighet i våra liv är mardröm.
I den andra boken, Sömmerskan och vinden från 1994, är barocken utbytt mot något som kunde kallas postmodernismens efterdyningar. Författaren César Aira vistas i Paris under förutsättningen att han ska skriva en roman. Han dricker eventuellt lite för mycket vin, och följden blir att hans fantasi lyfts till en lätt berusad saga om en mor som tror att sonen har åkt iväg som passagerare i en lastbil. Hon sätter efter den undflyende lastbilen, i en gammal långsam taxi.
Airas metaroman blir också en essä om glömskan, med den sympatiska tanken om glömskan som något mer konstnärligt fruktbart än minnet. Även Middagen var i någon mån en essä om minnet, och hur avgörande det kan vara att komma ihåg namnen på både de levande och de döda. Så leker Aira med självbiografiska fakta och dimridåer som lägger sig likt avgasröken från romanens fordon. Det blir en del absurditeter, krockar och dödsfall och flygturer och en himmelsblå liten bil som släpar efter det åtråvärda föremålet som vi har i sikte men aldrig hinner ikapp.
Det vore lätt att hävda att Aira skriver charmiga bagateller. Det finns något motståndslöst i hans prosa, som inte riktigt är till hans fördel. De många egenheterna underminerar berättelserna, för när författaren tar sig allt för stora friheter med fysikens lagar och ger fantasin en allt för fri roll blir det svårt att engagera sig i människoödena. Det finns ändå någon måtta på hur orimliga de osannolika inslagen får bli. I Sömmerskan och vinden sker bland annat en mycket märklig förlossning av ett monster.
Med det sagt är det här ändå en läsning som kanske är mer nöjsam än njutbar. Jag minns – emfatiskt minns – att de två tidigare böckerna också i hög utsträckning handlade om minnen. Aira ger paradoxerna tolkningsföreträde, och även om jag kan tycka att han kunde ha hushållat med de speciella inslagen blir hans romaner ändå tänkvärda meditationer över sanningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.